Jag älskar inte mitt eget barnbarn. Hur kan jag lära mig att känna värme?
Jag heter Lena Andersson, jag är sextiotvå år gammal, och jag vill berätta om något som jag trodde inte kunde hända. Något som fortfarande väger tungt på mitt hjärta. Något jag gömmer inom mig av rädsla för dom, för att förlora kontakten med min dotter och… av skam över mig själv.
Min enda dotter, Elin, har bott i Tyskland i sex år. Hon flyttade dit för att studera och träffade sedan sin blivande make, en tysk. De gifte sig snart, men jag kunde tyvärr inte närvara på bröllopet — hälsoproblem, visumproblem och, ärligt talat, pengar var också ett problem. Vi längtade efter att träffas, men även när Elin födde sitt barn, mitt barnbarn, kunde jag inte åka dit direkt — papper, karantäner, tusentals kilometers avstånd…
Jag såg mitt barnbarn, Viktor (de kallar honom för Ludwig i familjen), först två år efter hans födelse. Tänk dig: mitt första barnbarn, så länge efterlängtat, mitt eget kött och blod! Jag hade föreställt mig det här mötet så många gånger — hur jag skulle krama honom, hur tårarna av glädje skulle rinna, hur han nyfiket skulle röra vid mitt hår medan jag skrattade och smekte hans lilla huvud…
Men verkligheten blev helt annorlunda. Från det ögonblick jag först omfamnade honom kände jag bara förvirring. Köld. Tomhet. Han sträckte ut armarna mot mig som till en främling, men i mitt hjärta väcktes ingen värme, ingen ömhet, ingen kärlek sådan som man läser om i böcker. Jag ansträngde mig till det yttersta — log, lekte, bakade kanelbullar. Men allt kändes mekaniskt, utan äkthet, utan något innerligt engagemang. Det var som att jag spelade en roll i någon annans pjäs.
“Det här går över”, försökte jag intala mig. “Han är bara liten, det behövs mer tid, mer samvaro.” Men dagarna gick, och ingenting förändrades. Jag förblev lika kall och förvirrad. Ibland dök en hemsk tanke upp: om det här var grannens barn, skulle jag bete mig på samma sätt? Är jag verkligen så hjärtekall? Vad är det för fel på mig?
När Elin, hennes man och Viktor åkte tillbaka till Tyskland kände jag… lättnad. Och genast därefter en överväldigande skuldkänsla. Hur kan det komma sig? Det här är mitt barnbarn! Resultatet av min dotters kärlek. Har jag ens rätt att känna så här? Jag som drömde om att bli mormor, stickade strumpor långt innan han föddes, föreställde mig hur jag skulle skämma bort honom, läsa sagor, gå hand i hand i parken…
Nu vet jag inte hur jag ska leva med den här tomheten. Jag vågar inte berätta det för Elin — hon skulle förstås inte förstå. För henne skulle det vara ett svek. Hur skulle jag ens kunna säga sådana saker? Att jag inte älskar hennes son, mitt eget barnbarn? Att jag bara inte känner någon samhörighet. Som om vi kommer från olika världar, och tråden mellan oss bröts innan den ens hann spinna.
Och så ringde hon för några dagar sedan och sa att de skulle komma på besök under midsommar. Hennes röst lät glad, hon bad mig fundera på var vi skulle gå, berättade att Viktor börjat lära sig lite svenska och skulle läsa dikter för mig… Jag nickade bara och kände hur hjärtat sjönk i en avgrund av ångest.
Hur ska jag bära masken av den snälla mormodern igen? Hur ska jag låtsas vara lycklig när allt inom mig säger motsatsen? Eller är det bara så att jag blir gammal och hårdnar? Eller ligger skulden hos mig, för att jag aldrig riktigt förlät Elin hennes flytt, hennes äktenskap med en utlänning, hennes nya liv där jag kanske inte längre har en plats?
Jag vet inte. Jag vill bara så gärna veta — går det att lära sig att älska sitt barnbarn? Eller måste den kärleken finnas där från början, komma rakt från hjärtat? Varför har jag den inte? Vad gör jag för fel? Är det bara så att jag inte är gjord för den här rollen? Eller har smärtan av att vara skild från min dotter växt till likgiltighet inför hennes barn?
Jag vänder mig till er som känt något liknande. Har ni upplevt att kärleken till ett barnbarn inte kom direkt? Och om den gjorde det — när vaknade den? Vad gjorde ni för att smälta isen inom er?
Det är svårt att skriva om det här. Men jag vill inte vara en lögnare resten av mitt liv. Jag vill vara en riktig mormor. Jag vill älska. Jag vill känna. Jag vill att Viktor en dag ska kunna säga stolt till sina vänner: “Jag har en mormor. Den snällaste och älskligaste.” Men just nu vet jag inte hur jag ska ta mig dit…
