Det var en gång för länge sedan som jag och min fru fick en inbjudan från min gamle vän Erik. Han och hans hustru hade precis flyttat in i en ny hyreslägenhet i Göteborg och ville fira husvigning. På ytan ett glädjefyllt tillfälle, så vi tackade ja med glädje – med present och gott humör.
Fast jag hade länge undrat – varför hade de fortfarande ingen egen bostad? De hade bott tillsammans i åtta år, inga barn, båda jobbade: han som taxichaufför, hon som nagelterapeut på en salon. Kunde de verkligen inte skaffa ett lån på alla dessa år? Men ja, alla har sina prioriteringar.
Vi anlände till porten med en flaska champagne och en fin ask – inuti låg vår present: ett set av fina vinglas. Hans fru, Elin, hälsade oss välkomna. Hon bar en klänning och höga klackar som sjönk ner i den mjuka linoleummattan och lämnade djupa avtryck. Det såg nästan löjligt ut: en restaurangklädsel i en korridor med falnande tapeter och en melankolisk stämning.
Inne i lägenheten var det första som slog mig den allmänna försumligheten. Damm på byråerna, sand i hallen som om deras hund just kommit hem från en promenad. Men jag försökte att inte lägga för stor vikt vid det – vi var ju ändå där som gäster, inte inspektörer.
Jag gick in i köket för att lämna presenten på bordet. Då träffades jag av en chock. Jag stannade tvärt i dörröppningen – så häpen blev jag av anblicken.
Köksbordet såg ut som om någon försökt överleva en katastrof där. Högar av skräp, matrester överallt: flottiga servetter, kycklingben, kryddburkar, ett halvruttet äpple, krossade kakor. Mitt på bordet stod en gammal gräddfilskartong med något grönt och misstänkt innehåll. Uppenbarligen glömd sedan länge.
Ovanpå allt detta låg flera smutsiga koppar, en med en uttorkad tepåse. Det såg ut som om ingen städat här på minst tre dagar. Och det var inte bara oordning – det var ren ohälsa.
Min fru suckade när hon såg det och viskade:
“Skulle vi kunna hjälpa till att städa?”
Elin nickade lätt:
“Ja, tack, vi har inte riktigt hunnit…”
Min fru hjälpte till, och snart blev bordet åtminstone lite renare. Men en obehaglig känsla stannade kvar. Jag skämdes – både för deras skull och vår. Jag förstod inte hur två vuxna människor, utan småbarn, med jobb och full duglighet, kunde låta sitt hem se ut så här.
Visst, alla har stressiga perioder, dagar när man inte orkar med något. Men här var det uppenbart försummelse som pågått i veckor.
Vi satte oss vid bordet. Till mat fanns rökt ost, lite kvarbliven pålägg, chips – allt man kunde köpa i sista minuten. Aptiten försvann, trots att jag kommit hungrig. Vi drack lite vin och gick sedan tidigt – med en undanflykt om angelägna ärenden.
På vägen hem teg vi. Först efter några minuter sa min fru:
“Jag skulle inte stå ut med sådan smuts ens en dag…”
Det är inte min plats att säga åt andra hur de ska leva. Inte min plats att döma. Men en sak förstod jag tydligt: även den vackraste present förlorar sin mening när den hamnar mitt i kaos och likgiltighet.
Skulle ni ha stannat på ett sådant kalas?
