Under ungefär en timme iakttog jag de blivande föräldrarna, knappt fyllda arton år gamla, precis utflugna från gymnasiet.
Nyligen var jag hos gynekologen. Som vanligt var det kö och läkaren var försenad. Bakom mig stod en gravid tjej, kanske arton år, inte ensam utan tillsammans med blivande pappan, även han lika ung. Föräldrarna bekymrade sig inte om kön eller att dämpa sig de betedde sig precis som de ville. Pappan skrattade så det ekade i hela väntrummet åt att han skulle få en son:
Visst är det häftigt att det blir en pojke? Ehehehehe
Han upprepade samma mening ett tiotal gånger, tills det slog honom:
Oj, vi har ju inte valt något namn än! Ska vi döpa honom efter någon läkare här?
Han började vandra fram och tillbaka i korridoren, läste namnbrickor på dörrarna och kommenterade högt. När han hade inspekterat klart satte han sig bredvid sin flickvän och bubblade av skratt igen. En äldre kvinna som gick förbi såg uppfodrande på honom:
Unga man, kan du lugna ner dig lite!
Killen spärrade upp ögonen av förvåning, glodde på damen och utbrast:
Jasså, farmor är också gravid! He-he-he
Hans flickvän, som för övrigt hette Svea, fnissade till med samma tomma min. Jag fick bita ihop för att inte säga till dem särskilt henne, gravid som hon var. Nästa samtalsämne som pappan drog igång var mat.
Jag är så hungrig! Ojojojojoj
Jag är tokhungrig, och kön tar ju aldrig slut
Ska vi dra och käka köttbullar så länge? Så kommer vi tillbaka sen!
Nä, jag vill inte ha köttbullar.
Du har blivit så kinkig! Hahaha
Alla omkring oss fick ont i huvudet av deras eviga prat, men till slut tack och lov gick paret därifrån. Om de gick för att äta köttbullar eller pannkakor spelade verkligen ingen roll, bara det att de gick.
Med en rysning insåg jag hur de här ungdomarna kanske själva skulle uppfostra sitt barn. Risken är stor att deras son blir lika ouppfostrad som de själva är. Förmodligen blir det upp till mor- och farföräldrar att lägga sig i men om de nu har uppfostrat sådana här barn vet jag inte om det blir någon skillnad för nästa generation.
När jag gick hem tänkte jag att ansvar och mognad inte kommer bara för att någon väntar barn. Det fick mig att inse att jag själv vill vara en stöttepelare för nästa generation så gott jag kan.
