I skolan blev jag ständigt plockad till olika tävlingar och prov. En dag blev jag utvald till kemitävlingen. Jag tog det som ett stort erkännande av min intellektuella begåvning. Min mamma fick höra det hon är kemist och bar, innan hon träffade min pappa, ett gammalt adligt efternamn och hon reagerade som en tant på torget. Vanligtvis skrattar hon mjukt, nästan som en karaktär ur en Selma Lagerlöf-roman. Men nu spillde hon ut sitt te och skrattade högt så det ekade.
Det var första och sista gången jag såg henne skratta sådär. Efter det skickades jag till distriktsfinalen i fysik, och efter det ännu fler tävlingar. Då började det gå upp för mig att skolledningen bara deporterade ut mig från undervisningen, så att de andra barnen kunde studera ostört.
Till biologitävlingen skickades jag inte ensam. Jag fick följa med Torbjörn Krok, kallad Tobbe. Han var också en riktig biolog kunde, precis som jag, se skillnad på en älg och en sköldpadda på 100 meters håll. När biologiläraren fick veta vilka som representerade skolan höll hon nästan på att kräva arbetsvägran. Men de kommer ju inte vara på skolan en hel dag, övertygade nog rektorn och studierektorn henne.
Jag och Tobbe sattes i en stor sal tillsammans med sextio andra okända ivriga biologer. Vi fick varsitt stort papper med tomma sidor. Just då höll en kvinna i rutig blus ett inspirerande tal från podiet. På hennes bröst gled en glasbrosch stor som en handflata. Talen brukade inte fastna, men huvudbudskapet var: vi är här av rätt anledning, framtiden ligger framför oss. Om ni stökar och fuskar nu kommer ni få lasta timmer i alla era dagar. Fast, sa hon, även det var ett ärbart arbete.
Jag såg mig omkring och snuddade vid axeln på en tjej bredvid mig. Hon rodnade och sänkte sina målade ögonfransar. Plötsligt började hela salen frenetiskt skriva. Tobbe blev stressad:
Fattar du vad vi ska göra? Vad ska vi göra?!
Han hade nog trott att de skulle bjuda på saft och bullar. När jag studerade pappret listade jag ut: vi skulle fylla i svaren i de tomma fälten. Jag viskade det till Tobbe. Kvinnan med broschen bad oss lugna ner oss.
Var står svaren? viskade Tobbe.
Kvinnan sneglade på oss, frågade från vilken skola de två pojkarna kom, som hävde sig fram mot vetenskapen med sådan iver. Att greppa tag i någon redan känd av polisen är inte så lätt, så jag svarade att vi kom från Skarpnäcks Skola nummer 172 och antecknade det på våra blanketter. Hon gnagde lite på glasögonen och antecknade i sitt block.
Men vi går ju på nummer 175?! utbrast Tobbe.
Håll tyst, din stolle, väste jag tillbaka.
Tobbe sparkade till mig och träffade stolen framför. Tjejen som satt där snurrade på huvudet som en uggla, granskade oss och sa åt oss att sluta. Jag minns hennes fräknar tydligt än.
Vad vill du? morrade Tobbe. Sitt och stör inte.
Efter det fick tjejen tillsägelse av kvinnan i podiet och började gråta. För att trösta henne böjde kvinnan sig över henne och föreslog modershjärtat att hon skulle tro på sig själv då skulle allt ordna sig. Märkligt nog hjälpte det, tjejen samlade sig och började skriva.
Jag hamnade i ett svårt läge. Att minnas Carl von Linnés levnadsår och samtidigt fånga tjejens blickar var omöjligt. Antingen Linné eller ögonfransarna. Försökte jag båda ihop blev det en obehaglig bild av Carl von Linné med målade fransar… Usch.
Hur många fiskarter finns det i Dalälven? undrade Tobbe plötsligt.
912, svarade jag direkt.
Säkert?
Med sånt skojar man inte.
Svaret om Linné formulerade jag så snyggt att det nästan kunde stå i Elsa Beskows biografi.
Ska vi gå på bio? skrev jag på en lapp och vek ihop, skickade till tjejen med de långa fransarna. Svaret kom snabbt: Jag har redan någon, stod det vackert skrivet. Jag fascineras fortfarande av den svenska konsten att aldrig säga ja direkt. Jag hade ju inget ont i åtanke, ville bara vara vän jag hade redan två tjejkompisar, som i sin tur hade kompisar. Pojkarna till de där tjejerna sov lugnt det var bara pappa som led när han räckte mig sina svettiga tiokronorssedlar.
Är han bättre än jag?, skrev jag, och strax tillbaks: Ja. Så varför är inte han med på tävlingen då? Tjejen blev tyst och fundersam. Förstår henne.
Blandar du Dalälven och Atlanten? snäste kvinnan med broschen då hon svävade förbi Tobbe för tredje gången. Hon letade fuskpapper i vårt närområde, men med tanke på att vi knappt greppade ämnet fanns inget att hitta. Tobbe såg ut som ett grinigt barn med behov av samtal men det var hans normala ansikte, och det visste inte hon.
Vilken ocean?! Vad pratar hon om?! stötte Tobbe i mig, störde mina redan snåriga tankar. Det står ju inget om oceaner någonstans här!
Vem är vem med Persbrandt? skrev jag, skickade. Nej! fick jag tillbaks, samt en liten tecknad gubbe med flätor och öron. Ärligt talat, öronen intresserade mig ännu mer än ögonfransarna. Dagens emojisar saknar den där speciella behållningen. Jag började bli smått förälskad, men då avbröt Tobbe igen:
Vad tror du om det här: vilken kon-for mationsnivå har hårets keratin? Alltså keratin, är det svaret eller en nationalitet? Ekorren är väl röd?
Jag nickade. Sen lade jag till:
Fast på vintern blir hon grå.
Så Tobbe skrev: Röd. På vintern grå. På sitt sätt passar han in var som helst.
Fräkniga tjejen viskar: “Alfa-helix.”
Var?
Konformationsnivån alfa-helix. Hon vände sig bort.
Jag noterade snabbt svaret, rev av en bit av kladdpappret: Ska vi gå på bio?
Någon gång måste det väl lyckas…
Vi går, damp det ner på mitt bord.
En minut senare kom ytterligare en lapp: Okej, jag följer med.
Existentiell återvändsgränd. Jag satt plötsligt med två löften och en omöjlig fråga: Vad heter en noshörnings unge? Svårt att svara på sånt när två tjejer samtidigt vill ha något seriöst. Noshörningsunge? Noshornis? Kalv? Nose-Tobbe? Ögonfransarna till höger, fräknarna framför då gav jag upp och skrev Noshörnings unge.
Med fräkniga höll det till vintern, tills ekorrarna fick grå päls. Hon med ögonfransarna dök aldrig upp vid bion. Så svekfulla de ändå är, tjejerna.
Under tiden kom jag tvåa i biologitävlingen och fick ett diplom. Det delades ut först två månader senare, de hade letat förgäves. En elev med mitt efternamn fanns i den där 172:a Skarpnäcksskolan en förstaklassare som brast i gråt inför frågan hur han skulle kunna ha varit med på tävlingen. Men till slut hittade de rätt person.
Jag var till sist den ende på hela den akademiska träffen som visste vad en noshörnings unge hette. Alla andra forskare famlar nog än idag. Så blev jag en del av vetenskapen, men sedan blev jag liksom förstörd och här är jag nu.
