I morse berättade min fru att vi ska få vårt fjärde barn. Och tillade:

På morgonen berättade min fru att vi väntade vårt fjärde barn. Hon tillade:
Vi har inte råd att köpa en lägenhet. Alltså måste vi få en från kommunen. Du är för dålig på att ligga på, så jag tänker föda ett barn om året: kan vi inte ta kvantitet från pappan, får vi ta det från barn!
Lite uppgiven gick jag till min institution och öppnade försiktigt dörren till rummet märkt “Ledning”. Där var det fullt av folk. Rektorn Berg och hans biträdande chef Långhals höll ett möte.
Det handlar om vår prestige Vi måste slå de andra institutionerna på idrott! Åh! Här är vårt hopp! utropade han när han fick syn på mig.
Jag såg generat ner på mina skor.
Jag är inget hopp egentligen Det gäller lägenhet
Huset står klart om en vecka, sa Långhals högtidligt. Du är först i kö. Hoppa lite sedan kan du flytta in direkt.
Hoppa? undrade jag med ett glatt leende.
Fallskärm. Imorgon är det tävling.
Leendet försvann snabbt.
Hoppa var?
Ner till marken.
Varför?
Ser du aldrig på TV? frågade rektorn förvånad. Det är trendigt nu; skådespelare dansar på is, popidoler gör akrobatik i cirkusen och nu: forskare slår rekord Professor Jönsson boxades på ringen igår, han nickade mot en mager Jönsson med rödblå näsa och flera plåster i ansiktet. Docent Pettersson brottades i lördags han ligger på återhämtning Nu är det din tur. Vi har fördelat idrotterna din blev fallskärm.
Vid ordet blev vek sig benen under mig.
När ska jag hoppa? frågade jag.
Imorgon. På Fåglarnas Dag, sa Långhals.
I jakt på stöd vände jag mig mot rektorn.
Vad har fåglarna med att jag ska dö att göra?
Rektorn la handen vänligt på min axel.
Du får bostad som flerbarnsförälder ändå, men Det finns lägenheter med och utan balkong. Med parkutsikt och mot pappersbruket Vi kommer ta hänsyn till aktivt deltagande i institutionens liv…
Det blev tyst. Jag tog en tablett mot hjärtat och frågade:
Och om jag inte når marken? Får min familj ändå lägenhet mot parken?
Långhals log brett:
Du känner ju reglerna: änkor och föräldralösa får gå före! Och oroa dig inte så du är inte ensam, du får en erfaren fallskärmshoppare med dig! Han pekade på en blek kille i glasögon som tryckt sig in i hörnet.
Det är vår doktorand, förklarade han, honom måste vi ändå avskeda på grund av besparingar.
Sedan barndomen har jag varit skräckslagen för höjder. Jag mådde illa av att bara stå på en stol och hänga upp en tavla. Så på kvällen tränade jag med att hoppa från soffan ner på golvet.
Nästa dag skjutsades jag och min medhoppare i en svart lång minibuss, som närmast påminde om en begravningsbil. Rektorn tog en taxi och efter oss kom en supportergrupp på trettio lektorer, doktorer och professorer de åkte spårvagn.
När vi kom fram blev vi mötta av Långhals och det lilla blåsorkestern han hyrt in de spelade sorgmarschen, vilket lät väldigt slutgiltigt. Till och med piloten torkade en tår. Tre av musikerna fick följa med i planet, så de kunde spela något muntrare när vi “föll ut”.
Instruktören, en tyst och vänlig själ, betraktade oss med medlidande. Han såg på min mage och befallde att jag skulle få en extra fallskärm. Om doktoranden såg ut som en dromedar med sin utrustning, så påminde jag mest om en kamel.
I luften gick instruktören igenom alla sätt fallskärmen kunde strula och tackade oss ömt tre gånger innan han öppnade luckan och viskade: “Nu är det dags”.
Jag räckte tyst över ett kuvert.
Ge det till min fru. Och om det blir en son, ge honom mitt namn.
Han försökte trösta mig:
Det känns bara otäckt i början, sen känns inget alls.
Framåt nu, kämpe! hojtade piloten.
Musikerna spelade “Vår stolta Gripen ger aldrig upp!” jag slöt ögonen och hoppade. När jag öppnade dem igen var överkroppen kvar i flygplanet, medan resten hängde i luften. Jag hade fastnat i luckan. Instruktören och doktoranden försökte pressa ut mig genom att knuffa huvudet, utan resultat.
Vi borde tvåla in honom, föreslog doktoranden.
Instruktören fick panik:
Släpp väggen! Du blockerar hela tävlingen!
Hur då? skrek jag.
Andas ut!
Med ett utdraget “Oooooo” tömde jag lungorna och föll handlöst ut. Jag drog fallskärmslinan redan halvvägs ute, så fallskärmen fastnade i stället på planets ställning, och där hängde jag som ballast.
Piloten började göra konstiga manövrar för att ruska av mig, men jag satt orubbligt fast.
Sluta busa! ropade instruktören. Släpp taget om flygplanet!
Men det gjorde jag inte.
Instruktören lutade sig ut, medan doktoranden höll honom om benen. Han nästan nådde min sele när planet ryckte till, och båda for ut doktoranden fortfarande i ett fast grepp om instruktörens ben. På något mirakulöst sätt lyckades instruktören få tag i min jacka. Nu hängde vi som en akrobatfamilj, instruktör och doktorand i kedja under mig.
Musikerna spelade “Flyg, du fågel, flyg!”
Instruktören skrek, att doktoranden klämde av blodet i benen och att han skulle drabbas av kallbrand.
Jag erbjöd mina ben, men doktoranden vägrade instruktörens var smalare och bättre att hålla i.
Med tre personer hängande från planet blev landningen omöjlig. Piloten cirklade lågt, och doktoranden släpades nästan över gräset men släppte ändå inte.
Instruktören såg ut att vilja bli av med sina ben för alltid.
Musikerna gick loss på “Himlen är vårt hem!”
Bränslet började ta slut. Då stack de ut ett rep med ögla från luckan, fångade doktoranden om fötterna, drog in honom, sedan instruktören och sist jag. Jag fastnade i luckan igen den här gången med huvudet inne och benen ut, men planet gick redan ner för landning, så det var bara att springa med på landningsbanan i femhundra meter.
Ingen dog, alla var lyckliga.
Orkestern spelade den gladaste begravningsmarschen de kunde.
Enda problemet var att doktoranden vägrade släppa instruktörens ben, så de fick bära loss händerna med en tång.
När instruktören slutligen stod upprätt såg vi att byxorna dragits upp till knäna och benen blivit så långa att han såg ut som en struts.
I morgon är det dags igen, sa Långhals.
Vid den nyheten vitnade instruktören som mitt fallskärmssäck och hoppade iväg på sina nya strutsben för att ringa någon. Vem vet vem.
Själv fick jag till slut både lägenheten, en påse bragdguld och rekord för snabbaste löpning i institutionens historia för under landningen sprang mina ben i flygplansfart, medan överkroppen hängde kvar i luften, så man fick dela resultatet på två.
Men rekord blev det ändå!
Och ibland krävs det, även i Sverige, att man vågar något otänkbart för att få det man och de sina behöver. Mod kan se ut på många sätt, men det bär ofta längre än man tror.