23oktober 2025
Jag körde hem mot den lilla byn i utkanten av Värmland när himlen började skifta från ljusgrått till ett blekt blått. Mot slutet av dagen stannade bilen med ett dämpat gnäll och sedan var det helt tyst. Enda ljudet som nådde mig var vinden som lekte med torra löv och susade genom det höga gräset på tomten.
Vilken pärla sa Erik, medan han tog fram sin ryggsäck ur bagageutrymmet. Ett paradis för människor med starka nerver.
För folk över fyrtio som inte har råd med en riktig semesteranläggning tillade Alva och blinkade mot huset. Titta bara på det här.
Stugan såg skev ut, men om man kikade närmare stod väggarna fortfarande rättraka. Taket var delvis täckt av mossa, vinden hade knuffat igen ett gammalt vindenfönster och ett av fönstren på första våningen saknade glas; någon hade en gång tejpat över det med plast, som nu hade spruckit och väsnas i vinden.
Det är rena nostalgi, säger Johan och slog dörren på bilen. Minns du hur vi sprang hit i skolan? På dagen var det läskigt att gå nära, men på kvällen verkade det som om någon stirrade från fönstret.
Det var du som var rädd, svarade Lovisa och justerade sin halsduk. Jag gick aldrig dit. Min mamma körde mig hem i mörkret varje kväll.
Erik log för sig själv. Han var fyrtiotvå år gammal, ryggens muskler värkte av resan och en dov bultning slog i tinningarna. Han tänkte på hur de en gång kunde gå hela vägen hit till fots från andra sidan byn, skratta, bära med sig rostade nötter och billig läsk, utan att någon klagade över värken i ryggen.
Så, sa han och klappade händerna, dags för en rundtur. Vem är vår spirituell guide?
Du är det svarade Alva. Du var ju den som föreslog att vi skulle åka.
Det var faktiskt Erik som hade startat idén. När någon i deras gemensamma chatt föreslog en helgutflykt, skojade han till med att posta en bild på den här övergivna stugan med rubriken: “Låt oss gå på spökvandring”. Bilden hade han hittat i en lokal Facebook-grupp där folk diskuterade ett gammalt övergivet hus som stått tomt i årtionden. Skämtet hade gått hem, men snart visade det sig vara det enda faktiska alternativet. Alla semesterställen var för dyra, sommarstugorna var redan uthyrda och en av Dims släktingar via en tredje part hade sagt att huset juridiskt sett ingen ägde, så det var fritt att övernatta.
När de närmade sig kände de av fukten som sipprade ut från dörren och den gamla trästammen. Det fanns inga nycklar låset hade brutits upp för länge sedan. Erik tryckte med axeln mot dörren, som motvilligt gav vika och en moln av gammalt spån föll ut.
Herregud viskade Lovisa. Det är som att tränga sig in i någon annans liv.
Inuti var det svalt och luktade av rutten trä, damm och gammal puts. Erik andades in djupt, men halsen kändes torr. Golvplankorna knakade under fötterna men höll ändå. På en spik i hallen hängde en mössad jacka, under den låg rostiga nycklar och två ensamma stövlar i olika storlekar.
Sådär ja, kommenterade Johan. Miljön är på plats.
De gick in i det stora rummet. Väggarna var flagnade, på vissa ställen syntes färgglada tapeter under ytan. I ett hörn stod en soffa med en tryckt madrass, täckt av ett dammigt grått överkast. Bredvid stod ett bord med några gulnade, hopkrullade papper.
Alva rörde vid fönsterkarmen. Träet var grovt, färgen flagnade.
Om vi blir sjuka här, så dödar jag dig, sa hon till Erik med en torr humor i rösten.
Jag har en förbandslåda, svarade Erik. Och vi är ju inte på tält.
Han försökte låta sig lugn, men kände hur huset tryckte på honom. Det var bara ett gammalt, övergivet hus men just för att det låg på gränsen till deras barndomsminnen kändes det särskilt personligt.
De slog upp sina sovsäckar och uppblåsbara madrasser. Alva tog fram plastbestick, en termos med soppa och smörgåsar med ost. Erik kontrollerade om det fanns någon fungerande eluttag och fann en som fortfarande levererade ström. Han kopplade in en liten lampa så att taklampan knappt flimmrade med ett gult ljus.
Åh, civilisation, utbrast Lovisa.
De åt runt bordet och samtalet gled naturligt över till jobb, barn, lån och nyheter. Skrattet blev lite högre än nödvändigt, som om de försökte skrämma bort husets närvaro.
Vem bodde här egentligen? frågade Alva och tog en tugga av sin smörgås. Jag minns bara att vi fick höra att någon galen bodde här.
Inte någon galning svarade Johan. Bara en man som bodde ensam. Hans fru dog, sonen försvann och han gick så småningom till psyk.
Är det din egen historia eller en officiell version? frågade Erik.
Min far berättade det för mig. Han sa: “Gå inte in, ägaren är ond och biter alla”. Sen hittade de honom eller så tror jag. Det är en dyster saga.
Lovisa sänkte blicken. Hon hade nyligen förlorat sin mor och begravningarna hade varit tunga. Erik kände av hennes sorg; hon höll fast vid varje liten detalj för att inte falla sönder.
Så, föreslår jag en spökjakt efter maten sa han. Vem som ropar först får disken.
Alva fnyste.
Självklart, säger du bara för att slippa jobba.
När de hade ätit och värmt sig lite, tog de ficklampor och började utforska huset. Erik gick först. Korridoren var mörkare än lampan nådde. Väggarna var flagnade, ett skevt spegel kastade tillbaka deras silhuetter. På golvet låg en gammal matta med hål.
Det här skulle kunna vara en film, viskade Lovisa.
Vi spelar redan in, svarade Johan och lyfte sin telefon.
Rummen var alla lika: tomma garderober, nakna väggar, gamla tidningar och trasiga tallrikar. I ett av rummen hängde en blekt färgad kalender med havsutsikt, från ungefär tjugo år sedan.
Föreställ er, sa Erik, han kanske varje dag tittade på det där havet utan att någonsin lämna huset.
Alva tittade på honom.
Precis som vi, svarade hon.
Erik ryckte på axlarna. Han hade en gång drömt om att lämna byn, sedan staden och sedan landet. Istället satt han i den lokala kommunen, räknade andras pengar. Hans liv kändes som en gammal kalender som ingen vände på.
Gaveln hittade de inte direkt. Trappan till vinden var gömd bakom en dörr i en smal korridor. Trätrappstegen knarrade men höll. Uppe var det mörkt, luktade av damm och fukt.
Akta er, varnade Erik när han steg. Om något rasar är det inte mitt fel.
Vinden var lågmälad, med spindelväv mellan takbjälkarna. Längs väggarna låg lådor, gamla resväskor och brädor.
Här är det, sa Johan. Ett gravfält av andras grejer.
Alva böjde sig över en låda.
Det är böcker och anteckningsböcker, sa hon och pekade.
Erik lyste med ficklampan. I lådan låg slitna böcker, skolanteckningar och en tjock, rutad anteckningsbok med ett rep som band den.
Åh, skatter, sa han och tog upp boken. Här är en dagbok, 1998, skrev han med en barnslig men tydlig handstil.
Lovisa suckade.
Nu börjar det, sa hon.
Det är bara en bok, svarade Erik, men kände hur något tryckte i bröstet.
De satte sig i den stora salen, lampan kastade ett gult sken och resten var mörkt. Utanför hade skymningen fallit, vinden tjöt och en lös plankbit slår mot väggarna.
Erik öppnade dagboken. På första sidan stod namnet: “Sven”. Efternamnet var suddat.
Läs, sa Johan.
Erik tog ett djupt andetag och började läsa högt:
“10 mars. Jag grälar med pappa igen. Han säger att jag är en lata och aldrig kommer lyckas. Jag säger att jag drar hem när jag blir arton. Han skrattar och säger att jag ändå inte har någonstans att gå. Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland känns det som att jag sitter fast här för alltid.”
Stämningen i rummet blev tyst. Till och med vinden dämpades för ett ögonblick.
Vilket årtionde, sa Johan. Riktigt 90tal.
Fortsätt, viskade Lovisa.
Erik vände blad. Handstilen var ojämn, ibland suddig, som om författaren skrev utan att lyfta pennan.
“15 mars. Mamma grät igen i natten. Jag hörde henne genom väggen. Jag ville gå in men gick inte. Sen säger hon att allt är okej men jag vet att det inte är det. Pappa kom hem berusad, skrek, kastade saker. Idag slog han en kopp mot väggen. Skärvorna ligger fortfarande på golvet.”
Alva ryckte på axeln.
Kanske vi borde sluta, föreslog hon. Vi är ju inte här för terapi.
Vänta, sa Lovisa. Bara lite till.
Erik kämpade mellan nyfikenhet och skuldkänsla. Orden i dagboken drog honom djupare.
Han fortsatte läsa om hur Sven ville bli programmerare, hur hans pappa skrattade åt det, hur hans mamma grät i mörkret, hur hans lillebror var ständigt sjuk och hur pappan såg detta som ett straff.
Johan ryckte på axeln.
Det är likt oss, sa han. Inte ordagrant, men
Eriken nickade. Alla bar på liknande berättelser: föräldrar som förde sina missnöjen vidare, barn som ville fly, men fastnade.
Vinden tjöt ännu mer. En dörr slog i korridoren. Lovisa ryckte till och log nervöst.
Det är huset som pratar, sa Johan och skämtsamt. Det gillar inte att vi läser hans hemligheter.
Jätte roligt, muttrade Alva.
Erik vände ännu ett blad. Den här gången var skrivstilen större, som om författaren skyndade.
“24 april. Läkarna säger att bror aldrig blir bättre. Mamma gick in på toaletten och kom inte ut på tjugo minuter. Pappa säger att det är mitt fel. Om jag inte hade fötts hade allt varit annorlunda. Jag vet att det är fel, men det gör ont.”
Erik kände hur halsen sömde ihop. Han släppte boken, rörde fingrarna över sidorna. Känslan av skuld som aldrig riktigt tillhörde honom fyllde rummet.
Vad står det härnäst? frågade Lovisa.
Inget speciellt, svarade Erik. Bara vanliga grejer.
Alva sträckte sig efter dagboken.
Han tvekade ett ögonblick innan han räckte den. Det kändes som att behålla någon annans smärta för sig själv, men han gav den ändå till Alva.
Hon började läsa tyst för sig själv, ibland rynkade pannan. Lovisa kikade över hennes axel. Johan gick runt i rummet, tittade i korridoren och kom tillbaka.
Det finns fortfarande en säng i sovrummet, sa han. Med madrass. Skrämmande att tänka på vem som har legat där.
Alva slog igen boken plötsligt.
Det räcker för idag, sa hon.
Johan frågade vad det var.
Inget speciellt. Bara hon letade efter en plats att lägga boken på och återvände den till bordet. Nästa del handlar om sjukhus och begravning. Jag vill inte ha det nu.
Lovisa reste sig.
Jag går göra te, sa hon. Jag fryser.
I köket, om man kan kalla det så, hittade de en gammal kakelplatta som fungerade. De hade med sig vatten. Lovisa fixade te, skrapade på tepåsar. Erik stod i dörröppningen och såg hur hennes axlar darrade lite.
Hur mår du? frågade han.
Bra, svarade hon. Det är bara så bekant. Som att läsa om sitt eget liv men med andra namn.
Erik tänkte på när hans egen far i ilska kastade en askkopp i väggen och han sedan samlade bitarna och tänkte att om han hade studerat bättre hade allt kunnat bli annorlunda.
De drack te på gamla pallar och försökte prata om lätta saker, men huset hade redan lånat dem en del av sin historia och det var svårt att släppa.
Ska vi ikväll göra en session med spöket Sven? föreslog Johan när de samlades igen i den stora salen. Kanske han säger något.
Du är galen, sa Alva. Här finns inga spöken.
Vad finns då? frågade han. Bara ett gammalt hus? Så varför känns det som om jag inte hör hemma?
För att du är lätt påverkad, svarade Lovisa. Och för att vi läser någon annans dagbok.
Erik höll tyst. Han mindes att han själv haft en dagbok i gymnasiet, sedan på universitetet, men släppte den när han gifte sig, fick barn och började på eviga skift. Den låg i en låda på vinden i hans lägenhet. Ibland undrade han vad som hade hänt om någon hade hittat den efter tjugo år.
Natten föll snabbt. Vinden utanför blev till en storm, något knäckte på taket, lösa plankor smällade. Inuti blev det kallare trots att de hade tänt en liten värmare som Johan hade tagit med sig. De bredde ut sina sovsäckar i den stora salen. Alva insisterade på att de skulle sova tillsammans, inte sprida sig i olika rum.
Jag tänker inte ligga ensam i detta hål, sa hon. Räkna mig som rädd.
Jag också, sa Lovisa.
Erik la sig nära en vägg. Madrassen gnisslade lite. De släckte lampan och lät bara ficklampans svaga ljus lysa upp taket. Det var lagom mörkt för att inte bli för mörkt.
Så, vad säger ni, ska vi berätta läskiga historier? frågade Johan och lade sig ner.
Vi har redan läst en, svarade Lovisa.
De pratade en stund till, men tröttheten tog över. Erik kände hur kroppen blev tung, hur tankarna blev tröga. På gränsen till sömnen hörde han Alva viska något till Lovisa om jobbet, chefen och att hon inte orkade längre. Sedan försvann det i vinden.
Drömmen kom ett hus, men inte ett gammalt och övergivet. Köket luktade soppa, i vardagsrummet stod en TV som visade en konsert. På soffan satt en pojke som såg ut som honom själv i tonåren, skrivande i en anteckningsbok. I korridoren hördes ett bråk, någon slog igen dörren. Pojken låtsade att han inte hörde.
Erik vaknade med ett ryck. NåJag packade ihop mina saker, tog dagboken med under armen och lämnade huset i gryningen, fast besluten att aldrig låta den natten försvinna ur min minnesbok.
