15 april 2025
Jag har aldrig trott att våra sällsynta, efterlängtade helger skulle förvandlas till en riktig kroppslig plåga, men nu är det min vardag. Anledningen är svärmor, den obevekliga Gudrun Johansson, som bestämt att eftersom min man Markus och jag bor i en lägenhet i en högbyggnad i Stockholm utan egen trädgård, så har vi all tid i världen att hjälpa till på deras gård.
Markus och jag har varit gifta i drygt ett år. Vi gifte oss i en enkel ceremoni; pengar var knappa och varje krona räknades i vår lilla lägenhet i Södermalm. Mina föräldrar lånade oss en gammal hyreslägenhet med krispiga väggar, så vi började renovera en kran här, tapet där, nytt golv i köket. Pengarna höll aldrig jämna steg med jobbet, och tiden var ännu knappare.
Men svärföräldrarna har en stor tomt på landet i Värmland, med höns, ankor, en get och två kor. De bor i en förort där många fortfarande håller fast vid jordbrukstraditioner från förr i tiden. Det är deras eget projekt, men för oss är det helt orealistiskt.
När Gudrun fick höra att vi sitter i värmen utan trädgård och ansvar, började hon omedelbart bjuda in oss. Först var det bara kom förbi, men snart följde tydliga instruktioner varje lördag och söndag: Kom och hjälp till! Inte för avkoppling eller en paus, utan för arbete. Så snart vi steg in på deras gård fick vi en kvast, en spade eller en hink i handen och ett leende som om vi bara var där för att arbeta.
Jag tänkte först att några gånger skulle vara okej ett sätt att visa att vi hör till familjen. Markus försökte också hålla tillbaka sin mamma: Vi har renoveringar, lite tid, jobb som är stressiga. Men Gudruns envishet kände inga gränser. Ni lever som kungar i stan! Allt läggs på mig! Trötthet och arbete var inte ämnen som intresserade henne. Vad gör ni i er lilla lägenhet? Vi har uppfostrat er, nu är det dags att ge tillbaka!
Jag ville vara en god svärdotter, inte starta bråk. Men en helg räckte det: hon räckte mig en hink med vatten och en trasa och befallde: Medan jag lagar soppan, torka hela köket ända till förrådet och tillbaka. Markus ska såga brädor, hönsgården måste lagas. Jag försökte artigt säga att jag var utmattad efter veckan, men hon hörde inte av någon. Det var som om jag var en betald arbetskraft som vågade säga nej.
Söndag kväll värkte varje muskel. På måndag sov jag över, missade jobbet och chefen blev förskräckt jag hade aldrig varit sjuk förut. Jag ljög och sade att jag kände mig dålig efter ett avkopplande helg hos svärmor. Ingen glädje, ingen tacksamhet bara ilska och besvikelse.
Det värsta var att vi flera gånger förklarat att vi hade egna åtaganden, var trötta och att lägenheten var ett bygge. Men Gudrun ringde varje dag: När kommer ni äntligen? Trädet rör sig inte av sig själv! När vi svarade att det inte gick just nu, svarade hon: Vad bygger ni på, så att ni inte blir klara på månader? Ska vi bygga ett slott här?
Hennes fräckhet chockade mig, särskilt när hon sade: Jag räknade med dig. Du är en kvinna, du måste lära dig mjölka kor och odla grönsaker det kommer att göra dig starkare. Jag höll tyst men innerst inne brann det. Jag ville aldrig bo på landet, inte mjölka kor eller skotta gödsel.
Markus stod bakom mig. Han var lika trött på hennes krav. Tidigare körde han gärna till sina föräldrar, nu bara av plikt. Han ignorerade ofta samtal eftersom de bara innehöll anklagelser. Jag kämpade varje gång med att hitta ursäkter för att undvika att åka igen.
Till slut ringde jag min mamma och berättade allt. Hon förstod mig direkt. Hon sa att hjälp ska vara frivillig, att man inte får göra en ung familj till gratis arbetskraft. Om vi låter oss bli utnyttjade så blir det bara värre.
Jag är så trött på att leva tvåliv stadens jobb och renoveringar här, jordbruksarbete där. Jag vill bara få sova ut. Ett helgpass med bok eller film, inte med spade och smuts.
Markus menar att vi måste ge ett ultimatum: antingen slutar Gudrun att terrorisera oss, eller så bryter vi kontakten. Låter hårt? Kanske. Men vi har vårt eget liv, drömmar och mål. Vi har inte gått med på att bli livslånga arbetskraft.
Och till de som säger det är normalt, man måste hjälpa sina föräldrar jag säger nej. Hjälp betyder att man blir tillfrågad, inte beordrad. Man blir tagen emot med tacksamhet, inte manipulerad. Man har ett val, man får inte bara en lista på uppgifter kastad på sig.
Kanske kommer vintern att dämpa Gudruns iver. Och jag äntligen kan andas ut. Jag påminner mig själv om att helgen är till för vila, inte tvångsarbete.
Lärdomen jag dragit är att man inte ska bära bördor av ren pliktkänsla, och kärlek kan inte tvingas fram med arbete. Gränser måste man själv sätta, annars sätter andra dem åt en.
