Alltså, du vet när jag var tvungen att lägga min lilla Johan, som då bara var tre år, vid matbordet och han bara käkade som en liten tiger på savannen. Jag fick skrika så att grannarna på Norrmalmstorg hörde, och förskolepedagogerna klagade hela tiden. Varje måltid blev ett litet drama. En dag var jag på en affärsresa till Göteborg, så bara jag och Johan var hemma med Erik. Så sa Erik till honom:
Om du mumsar för mycket i förskolan, så är kylskåpet hemma helt tomt.
Senare på kvällen berömde min syster, Eva, honom för att han åt lite extra till lunchen. När Erik hämtade Johan från förskolan, började Johan genast fråga:
Vad blir det till middag?
Inget. Du åt ju i förskolan.
Jag är hungrig, mamma gjorde soppa igår.
Vi åt upp all soppa, grytan i diskhon är tom, säger Erik.
Johan kastade av sig jackan, tvättade händerna och rusade mot kylskåpet:
Pappa, här finns ägg!
Ska jag koka ett?
Nej, två!
Vad sägs om potatis?
Gör det! Jag vill ha potatis! ropade han av ren glädje.
Den kvällen åt han som en galning. Men när jag kom hem igen började allt gå i cirklar igen. Jag får nog ta några lektioner i psykologi av Erik för att hålla balansen!
