När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag verkligen att jag långt ifrån var den där perfekta sonen för mina föräldrar. Jag ska vara ärlig jag betedde mig rätt ansvarslöst, ställde till med en hel del och följde sällan de råd mamma och pappa gav mig. Jag levde ganska vilt under många år och de började väl tro att jag aldrig skulle ändra mig eller lyckas med något i livet.
Nu nyligen har mamma börjat klaga på att jag uteblivit från våra släktträffar, men om jag ska vara ärlig brydde jag mig inte särskilt mycket då. Men, allt ställdes verkligen på sin spets när arvet kom på tal hemma. Jag blev helt paff när jag hörde att mina föräldrar bestämt sig för att ta bort mig ur testamentet. Deras motivering var egentligen rätt självklar: mina tidigare val hade fått dem att tveka på om jag ens kunde ta ansvar för något av det de kämpat ihop.
Klart att jag någonstans fattade hur de tänkte, men ändå det gjorde så ont att bli utesluten på det sättet av den egna familjen. Jag sökte stöd hos min syster, Frida, och hoppades att hon kanske skulle ta mitt parti eller försöka lösa det hela med föräldrarna. Men där blev det blankt nej hon stod faktiskt bakom deras beslut och påpekade att jag ändå bara orsakat massa bekymmer och bråk för familjen genom åren. Jag var så arg och sårad att jag ett tag till och med övervägde att dra det hela till domstol för att få ut min del.
Efter att ha lugnat ner mig tänkte jag efter och insåg att det nog bara skulle förstöra allt mer om jag gick till attack. Istället tog jag det svåra beslutet att faktiskt erkänna mina missar och stå för konsekvenserna. Jag gick hem till mamma och pappa och bad dem om ursäkt, genuint och från hjärtat, för allt jag ställt till med. De förlät mig inte direkt, men jag märkte att de ändå uppskattade att jag försökte ta ansvar och förbättra mig.
För att verkligen visa att jag menade allvar började jag höra av mig oftare, ringde bara för att höra hur de hade det och visade att jag faktiskt brydde mig. På helgerna for jag ofta hem till huset i Uppsala, hjälpte pappa med sysslorna och visade att jag ville vara en bättre del av familjen.
Med tiden märkte jag ett skifte. Vi började umgås på ett annat sätt, alla var mer positiva och familjebanden blev starkare igen. Det betydde så mycket för mig, att få vara nära dem på nytt. Som en tack för allt de gjort för mig, överraskade jag dem med en liten weekendresa till Gotland.
När de kom hem efter den där helgen väntade ytterligare en överraskning de berättade att de sett hur jag förändrats på riktigt, att jag vuxit och blivit mer mogen än de vågat hoppas. De uppskattade verkligen allt jag gjort för att närma mig dem, och hade bestämt sig för att ändra testamentet. De ville ge mig min rättmätiga del av arvet trots allt.
Det här har verkligen varit en svår men lärorik resa på många sätt. Jag har förstått hur viktigt det är att stå för sina fel och faktiskt visa att man vill göra rätt för sig. Det gav mig inte bara tillbaka familjens förtroende och deras kärlek, utan också mitt hopp och självkänsla. Och nu ser jag på framtiden med en helt ny känsla av tacksamhet.
