**Dagboksanteckning**
Julisolens strålar brände ner över Västerås som en glödande hammare mot asfalten, smältande de sista dropparna av svalka. Luften darrade över marken, som om själva staden höll på att kvävas under värmens tyngd. Till och med trädens skuggor, vanligtvis en sådan frälsning, kändes som ett bedrägerismala ränder av kyla som inte kunde skydda från den brännande hettan. Just denna utmattande middagstid skyndade sig Ebba, som varje dag, till jobbet, men idag valde hon att ta genvägengenom en liten skogsdunge som sträckte sig längs den gamla landsvägen.
Hon gick snabbt, försökte skydda sig under de glesa kronorna, när hon plötsligt hörde ett konstigt ljud. Inte en fågels skri, inte prasslande löv. Det var något levande, tyst, plågatdämpad gnällning, som om någon bad om hjälp ur en mardröm. Ebba stannade. Hjärtat bultade. Hon lyssnade. Ljudet upprepadessvagt, flämtande, fyllt av desperation.
Huvudet lyftes långsamt. Och då såg hon.
Nästan två meter upp, fastbunden vid en vid ek med ett kort koppel, hängde en stor hund. Rödbrun, med en kraftig bringa och lång päls, var den som fastkedjad vid trädet, som i en medeltida skamvrå. Dess tassar nådde knappt marken. Tungan hängde, torr och mörk. Ögonenstora, våta, fyllda av smärta och skräckbad om räddning. Kring nosen svärmade flugor, och pälsen var tovig, fuktig av svett och rädsla.
“Herregud vem har gjort så här mot dig?” undslapp det Ebba.
Hon rusade fram, hjärtat hamrade som om det ville slita sig ur bröstet. Hunden försökte skälla, men ur halsen kom bara ett raspigt, ansträngt ljudett tecken på att den skällt så länge att rösten svikit.
Ebba tog fram telefonen, med darrande fingrar ringde hon djurskyddet. Svaret var väntat: hjälpen skulle inte komma på över en timme. En timme. I denna hettaen dödsdom.
“Nej. Jag kan inte vänta,” viskade hon och såg sig omkring.
En lång, torr kvist låg bredvid. Ebba grep den, försökte nå repet. Kopplet var hårt draget, blött av svett och saliv. Hon slog på repet, knuffade, försökte få loss det, tills äntligenefter långa, plågsamma minuterknuten gav efter.
Repet lossnade med ett ryck. Hunden föll ihop på marken som en säck, andades tungt, darrade i hela kroppen.
“Lugnt, lugnt, du är i säkerhet,” viskade Ebba och sjönk ner på knä.
En minut gick. Sedan en till. Och plötsligt reste sig hunden långsamt, mödosamt, upp på benen. Den vacklade, men stod kvar. Och dåför första gången på längeljusnade dess blick. Den gick fram till Ebba, förde nos
