Hunden hade nästan tappat all lust till livet och tänkte lämna denna hårda värld
Astrid hade bott i många år i ett litet hus längst ut på kanten av byn. När någon sa att hon var ensam, tyckte hon det var roligt. Ensam? log hon emot dem. Nej, absolut inte, jag har en stor familj!
De andra kvinnorna i byn nickade vänligt när hon svarade, men så fort hon vände ryggen till, bytte de blickar och snurrade fingret vid tinningen. Vadå för familj ingen man, inga barn, bara djur Men det var just de fyrbenta och fjäderklädda som Astrid betraktade som sina nära och kära. Hon brydde sig inte om att andra trodde man håller djur bara för nytta: kor eller höns, hund för att vakta gården, katt för att fånga möss. Hos Astrid bodde fem katter och fyra hundar inne i huset, aldrig ute det förvånade grannarna.
Deras förvåning visade de bara för varandra; de insåg att det inte var lönt att diskutera med den “knasiga” kvinnan. På alla pikar skrattade hon bara. Lägg av, nej, de har fått tillräckligt av gatan, nu har vi det gott och varmt hemma.
För fem år sedan tog livet en abrupt vändning hon förlorade både sin man och son samma dag. De kom tillbaka från fisketur när en lastbil plötsligt dök upp på motorvägen Efter att hon kom till sans från tragedin insåg Astrid att det var omöjligt att stanna kvar i lägenheten där allt påminde om hennes kära. Att gå på samma gator, handla på samma affärer, möta medlidsamma blickar från grannar det gick bara inte.
Efter ett halvår sålde hon sitt hem och flyttade, med katten Tindra, till en by där hon köpte ett hus på kanten. Sommaren jobbade hon i trädgården, och vintern tog hon jobb på lunchrestaurangen i närmaste tätorten. Efter hand fick hon nya djurvänner; någon bad om mat vid stationen, någon strök runt restaurangen och letade efter mat. Så växte hennes familj bestående av en gång ensamma och livets olycksbarn. Astrids varma hjärta hjälpte dem läka gamla sår, och de besvarade hennes omsorg med trofasthet och kärlek.
Hon matade alla, även när det blev svårt. Hon förstod att hon inte kunde ta in djur hur mycket som helst och gav sig löften om att inte ta in fler Men en marsdag slog om till iskall februari: snön yrde och täckte marken, och vinden ylade på natten.
Den kvällen skyndade Astrid till sista bussen hem till sin by. Hon hade två lediga dagar framför sig, och efter jobbet gick hon in och handlade mat till sig och till djuren, dessutom bar hon mat från restaurangen. De tunga kassarna gjorde händerna trötta; hon gick och tänkte bara på värmen hemma. Men hjärtat var skarpare än ögat några steg från bussen stannade hon och vände sig om.
Under en bänk låg en hund. Den tittade rakt på Astrid, men blicken var slocknad, tom. Snön hade lagt sig på kroppen, och det var tydligt att den legat där länge. Folk gick förbi, inlindade i halsdukar, ingen stannade. “Hur kan ingen ha sett?” hann hon tänka.
Astrids hjärta snörpte sig. Hon glömde snabbt både bussen och sina löften och skyndade fram, släppte kassarna och sträckte ut handen. Hunden blinkade långsamt.
Tack och lov, den lever! sade hon lättad. Kom nu, lilla vän, upp med dig
Djuret låg stilla, men protesterade inte när hon försiktigt drog fram den från bänken. Det verkade som om hunden hade gett upp och var redo att lämna denna hårda värld
Astrid minns än idag inte riktigt hur hon lyckades bära både två tunga kassar och hunden till busstationen. Väl inne satte hon sig en undanskymd hörna i väntrummet och började energiskt gnugga och värma den magra kropp, turades om att hålla de stelfrusna tassarna i sina händer.
Nu lilla vän, kom tillbaka till livet vi ska ju hem också, viskade hon. Du blir vår femte hund, det blir jämt och fint.
Astrid tog fram en pannbiff ur väskan och gav det till den frusna gästen. Först vände hunden bort nosen, men efter att ha värmts, såg den ut att ompröva sitt beslut att lämna världen: ögonen fick liv, nosen ryckte, och godbiten slukades.
En timme senare stod Astrid med Saga så fick hunden heta ute vid vägkanten, och försökte stoppa en bil eftersom bussen redan gått. Hon gjorde i ordning ett slags koppel av sitt skärp, men det behövdes knappt: hunden gick tätt intill hennes ben. Efter tio minuter hade de tur en bil stannade.
Tack så jättemycket! sade Astrid. Oroa dig inte, jag har henne i famnen, hon smutsar inte ner.
Det är ingen fara, svarade chauffören. Hon kan sitta på sätet, hon är ju inte liten.
Men Saga tryckte sig skakande mot Astrid, så de klämde ihop sig i hennes knä.
Det är varmare så, log Astrid.
Föraren nickade och drog på värmen. Det var tyst under resan: Astrid såg drömmande på snöflingorna i ljuset från strålkastarna och höll om sin nya skyddsling, medan mannen i smyg tittade på hennes trötta men fridfulla söndagsansikte. Han förstod att hon hittat hunden och tog hem den.
Vid huset hjälpte föraren att bära kassarna. Snöhögen vid grinden var så stor att han fick knuffa till. De rostiga gångjärnen höll inte grinden föll åt sidan.
Det är ingen fara, suckade Astrid. Den skulle ändå rättas till.
Inifrån hördes glatt hundskall och jamande, och Astrid skyndade mot dörren hela hennes brokiga flock kom ut.
Så, ni väntade på mig? Här, se vår nya bekantskap, presenterade hon Saga, som kikade fram bakom hennes ben.
Hundarna viftade på svansen och stack nosen mot kassarna som mannen bar.
Vi står ju här och fryser, kom Astrid på sig själv. Kom in om du vågar träffa min stora familj. Vill du ha en kopp te?
Tack, men det är sent, svarade gästen. Mata dina, de har ju saknat dig.
Nästa dag, strax före lunch, hörde Astrid att någon arbetade på gården. Hon tog på sig jackan och gick ut där stod gårdagens chaufför och fäste nya gångjärn på grinden, verktyg låg bredvid.
God dag! log han. Jag bröt grinden igår, så jag kom att laga den. Jag heter Emil, och du?
Astrid
Hennes fyrbenta familj samlades runt gästen, nosade och viftade på svansen. Emil satte sig och klappade dem.
Astrid, gå in, du behöver inte frysa. Jag kommer snart in och tar gärna lite te. Det finns en tårta i bilen, och några godsaker till din stora familjAstrid log för första gången på länge med ögonen, inte bara munnen. Hon gick in och satte på te, klappade Saga som låg nära hennes fötter och smällde din nya familjemedlem till en plats vid köksbordet. Utanför hördes snön smälta i solen och Emil som nynnade något glatt med sina verktyg.
När han steg in, hade hundarna redan lagt sig som en varm hög kring hans fötter. Han torkade händerna och satte sig mittemot Astrid medan katterna hoppade upp på bänken och Saga smög sig försiktigt mellan dem.
Det är märkligt, sade Emil, ibland känns det som om man hamnar på precis rätt plats, även om man bara skulle köra hem.
Astrid rörde långsamt om i koppen, och såg på alla djur som satt tysta, lugna, som om de visste att stormen var över. Ett mjukt leende landade över hennes ansikte. Plötsligt kändes det som om det fanns rum för något mer än ensamhet i det där lilla huset i kanten av byn.
Emil tog en slurk te. Vet du, jag har aldrig haft någon riktig familj. Men det här det är nog det närmaste jag har kommit.
Astrid såg ut genom fönstret på snön, solen och de små tassavtrycken där Saga nyligen gått. För första gången på många år hörde hon inte bara det varma hjärtat dunka och hela flocken spinna och skälla hon hörde även sitt eget skratt, och det gjorde världen mycket mindre hård.
Och så blev hennes familj faktiskt något större än någon kunde ana.
