Anna stod vid öppet kylskåp och höll sig för pannan. Hade hennes man ätit upp allting igen? Hon fattade verkligen inte vart maten tog vägen nygjord lasagne eller köttbullar, allt försvann som genom ett magiskt svenskt slukhål.
Att prata med Fredrik var lönlöst, det slutade alltid med ett smågräl. Hon irriterade sig också på att han bara satt hemma och letade jobb för andra månaden i rad. Hon slet på kontoret för att ha råd med mat, som blixtrade bort från kylskåpet snabbare än man kunde säga “fika”. Kaffe drack hon svagt och brödet fick räcka som middag flera dagar i veckan. Efter jobbet orkade hon knappt laga mat men hennes man tycktes förvänta sig att hon rullade hem mätt och glad varje dag.
Imorgon åker jag hem till mamma. Vi måste hjälpa Oscar! ropade Fredrik från vardagsrummet.
Det bekymrade inte Anna nämnvärt hon mådde själv dåligt. Framåt morgonen vaknade hon med feber så hon stannade hemma, proppade i sig alvedon och kröp ner under täcket.
Plötsligt hörde hon slamrande från köket. Någon vände upp och ner på kastrullock och öppnade kylskåpet gång på gång. Det var minst sagt ljudligt och där låg någon och nynnade på gamla Gyllene Tider-låtar. Anna traskade trött ut till köket. Där stod Cecilia, Fredriks syster, som Anna annars gjorde sitt bästa för att undvika.
Cecilia ansåg nämligen att Fredrik borde försörja inte bara sin fru och sig själv utan även sin kära syster. Familjebudgeten hade fått sig fler än en törn av hennes “akuta” behov. Nu scannade Cecilia igenom kylskåpet och plockade snabbt ner varor i små burkar.
Jaha, hej på dig då, sa Anna.
Varför är du inte på jobbet? pep Cecilia, uppenbart nervös.
Jag är sjuk. Vet Fredrik att du är här och länsar kylen?
Han gav mig själv nycklarna!
Så det visar sig att det inte är Fredrik som har vargen i magen, utan du som har långa fingrar, sa Anna sarkastiskt.
Det är min bror, och mina syskonbarn måste också ha mat!
Men Fredrik jobbar inte, han handlar inget heller. Det passar mig dåligt att försörja två hushåll och ovetande dessutom.
Vad skulle jag göra? Jag kan ju inte mätta dem själv. Ska jag be om ursäkt för korven?
Lämna nycklarna, annars ringer jag polisen. Du verkar glömma att Fredrik egentligen inte har något att säga till om i min lägenhet.
Ska du ringa polisen för lite billig falukorv? Jösses! Ta dina nycklar, du snåljåp! Jag ska säga till honom vilken bra fru han har.
Gör det du, svarade Anna lugnt. Han hittar väl snart någon annan.
Anna grät lite i smyg de hade tagit henne för en idiot hela tiden. Ingen skulle ändå tro att svägerskan stjäl mat och rensar kylen så bara torrt knäckebröd blir kvar. Det som sved mest var att Fredrik visste om det och täckte över syrrans förräderi med snack om “matlust”.
Fast, egentligen förvånade det henne inte. Med en svärmor som dök upp oinbjuden med släkten i släptåg och bar ut vad helst som föll dem i smaken varför skulle hennes barn vara annorlunda? Anna tänkte länge, sedan tog hon telefonen, ringde Fredrik och sa att hon skulle ansöka om skilsmässa.
Kan vi inte prata om det, låt mig komma hem först, bad han.
Det finns inget att prata om längre. Jag har redan förstått allt jag behöver.
Sådana människor ändrar sig inte, tänkte Anna. Det enda hon ångrade var den förlorade ungdomen. I samma ögonblick blev Fredrik en främling för henne, och hon önskade att hon tagit steget tidigare.
