Man ska aldrig döma någon utifrån utseendet eller kläderna för den delen. Det här hände mig en onsdag förmiddag i Stockholm, en sådan erfarenhet som sitter kvar länge.
Jag hade tagit på mig min slitna grå huvtröja och ett par gamla jeans min vanliga stil när jag vill hålla låg profil. Så stod jag där, mitt i ett exklusivt bilshowroom på Östermalm, lutad mot en skinande ny sportbil och insöp designen när en kvinna i kostym kom fram till mig med snabba steg. Hennes namn, såg jag senare på brickan, var Elin. Hennes blonda hår låg perfekt, kostymen var noggrant pressad, men blicken var iskall och översittaraktig.
Hon stannade precis framför mig, pekade snabbt mot utgången och sa med tydlig föraktfull röst:
**”Busshållplatsen är åt det hållet, min vän. Håll dig borta från bilen du står vid lacken är dyrare än vad du någonsin kommer kunna drömma om.”**
Jag rörde mig inte ur fläcken. Kände inget behov att förklara mig, utan sneglade bara roat på min klocka. Då slog dörren till direktionsrummet upp med en smäll, och ut kom VD:n Anders, som såg ut som om han nyss satt kaffet i halsen. I farten rättade han till slipsen och kavajen, och tog långa steg mot oss.
Han passerade Elin utan så mycket som en blick, vände sig till mig med djup respekt och bugade sig diskret:
**”Välkommen, herr Olsson! Jag ber om ursäkt för fördröjningen. Vi väntade oss förstås inte att ägaren till hela koncernen skulle dyka upp redan före lunch.”**
Elin bleknade, och jag såg den där självsäkra minen brytas till chock. Själv kände jag bara ett visst sorgset lugn. Jag gick närmare henne och sade lugnt, nästan viskande:
**”Du kanske inte vet det, men jag kom hit idag för att personligen skriva under ditt löneförhöjningsbeslut. Men ditt sätt att bemöta människor har ändrat mina planer.”**
Hon försökte forma några försvarande ord, men det blev bara tystnad.
Jag vände mig till VD:n:
**”Vi har ingen plats för personer som bestämmer människors värde efter hur mycket pengar de har. Gör färdigt hennes papper idag. Och förbered nycklarna till bilen jag tänker köra hem den själv.”**
Jag tog fram mitt bankkort, ett svart premiumkort i plast, och räckte det till Anders. Elin stod kvar mitt i showrummet och såg på när jag försvann ut genom dörrarna hennes karriär var bortblåst på en minut, bara för att hon ansåg att en huvtröja förtjänade mindre respekt.
**Lärdom:** Pengar kan köpa dig många saker men aldrig hyfs. Bemöt alla med respekt, för du kan inte veta vem du har framför dig.
