Självklart är det mitt eget fel! snyftar min väninnas syster, och hennes ord virvlar som ett skevt eko i min egen drömvärld. Jag hade aldrig kunnat tro att det här skulle hända! Nu vet jag inte ens hur jag ska göra för att få allt att bli som förr, så att jag inte förlorar ansiktet.
Min syster gifte sig för några år sedan, i en kyrka insvept i dimma utanför Uppsala.
Efter bröllopet bestämdes det att de nygifta skulle bo hos mannens mamma. Min mor har en stor trea i Solna och har bara en son.
Jag tar ett rum och resten är ert! sa svärmor och log med glimmande ögon. Vi är ju alla väluppfostrade det här ska väl gå fint. Vi kan alltid flytta ut! ordade maken till sin fru då. Ser inget fel i att vi försöker bo med mamma. Funkar det inte, hyr vi nåt eget, det är enkelt…
Sagt och gjort. Men att samsas under samma tak visade sig vara som att tvinna silke ur snö. Både svärdotter och svärmor ansträngde sig först, men varje dag fylldes luften av något stickigt och svårfångat, och gamla mindre gnabb blev stora stormar allt oftare.
Du, du lovade att vi skulle flytta till eget ifall det inte funkar med din mamma! snyftade frun till sin make. Och? log maken snett. Det handlar om världsliga ting. Ska vi packa väskorna för sånt? Det vore väl orimligt.
Ett skottår efter bröllopet gick frun på föräldraledighet och födde till slut en pigg liten son.
Samtidigt slutade svärmor sitt arbete, och ingen arbetsgivare i Stockholm ville anställa någon som närmade sig pension. Plötsligt satt svärdotter och svärmor rumpa mot rumpa i den prasslande lägenheten, dygnet runt, dag ut och dag in. Spänningen i rummen satte sig som rimfrost på fönsterrutorna.
Maken ryckte mest på axlarna, han som var den ende som drog in pengar just nu.
Vi kan ju inte lämna min mamma ensam, hon har ingen försörjning. Jag kan inte låta henne svälta, och har inte råd med både hyra och att hjälpa henne. När mamma får ett nytt jobb, då flyttar vi!
Men fruns tålamod var kört i botten långt innan något nytt jobb dök upp åt svärmor. Så hon packade ihop sitt och sonens liv i några väskor och flyttade hem till sin egen mamma, till en liten trea i Sundbyberg. Innan hon gick sa hon till maken att hon aldrig tänkte sätta sin fot i svärmors hem igen. Om han vill ha sin familj får han allt tänka om.
Hon var säker på att hennes man skulle kämpa för henne och deras son. Men där hade hon drömt fel.
Tre månader har nu gått sedan hon flyttade hem. Maken har inte försökt vinnas tillbaka den förlorade vardagen. Han bor kvar med sin mamma, jobbar hela dagarna och träffar sin fru och son via videosamtal. På helgerna kommer han förbi och äter bullar hos sin svärmor.
Det är ett slags gästäktenskap.
Mannen får kärlek och omtanke av två kvinnor, och hans mamma tycker mest synd om honom för att den hiskliga frun lämnat. Dessutom slipper han nattvälling och bajsblöjor. Visst är det han som sitter på trumfkorten? Svärmor har egentligen inte förlorat något alls.
Frun är söndergrämd. Hon älskar fortfarande sin man, även om hon vet att han leker kurragömma med sitt ansvar.
Vad trodde du skulle hända när du drog? säger maken lugnt till henne. Du kan ju alltid komma tillbaka, om du vill.
Det är tydligt att han inte tänker lämna sin mamma eller flytta till en hyresrätt vid Liljeholmen. Den nya mamman, hemma med liten bebis, har inte råd ändå.
Ska det här verkligen vara slutet på familjen?
Finns det någon chans för henne att återvända till svärmor och ändå behålla sin värdighet?
