Hon hade ljugit för byborna om sin dotter, för skammen var för stor.
I den lilla bunt hon förberett inför döden låg det brev… från dottern. Greta tog dem och lade dem under kudden på den döda. Låt henne ta dem med sig i graven… och sin fruktansvärda skam…
*Ur det verkliga livet. En förfärlig skam.*
Ulla hade alltid trott på drömmar. Så hade det blivit. När flickorna i byn berättade om sina drömmar, brukade hon fundera… och sedan säga vad de kunde betyda. Hon tog sällan fel. Och sina egna drömmar tydde hon alltid själv. Och en sak till i drömmarna kunde hon flyga! Ibland lyfte hon rakt upp över taken och susade fram! Så vackert det var! En dröm återkom med jämna mellanrum: vita hästar med grå fläckar, spända för en släde, och där satt hon och Alex tillsammans och höll i tömmarna. Hästarna rusade fram så fort att de lyfte från marken och for upp i skyn! De blev alldeles andlösa! De släppte tömmarna och böjde sig ner i släden… och flög… Den drömmen kom tillbaka, så länge Alex levde. När han var borta, flög hon ensam, medan han stod bredvid, men tog aldrig tömmarna… Han log bara… Hon älskade dessa nattliga “flygturer”, fast hon visste att hästar i drömmar betydde sjukdom… eller kanske död… Efter såna drömmar vaknade hon alltid med antingen högt blodtryck eller hjärtklappning…
Den natten stod de båda i släden igen. Men ingen styrde “flygningen” nu. Det fanns inga tömmar. Och hästarna steg högre och högre, ända upp bland molnen! På ett moln satt en liten ängel med vingar och log mot dem. “Lotta! Min lilla Lotta!” skrek Ulla så högt i drömmen att hon vaknade av det…
“Dags nu… Dags nu… att göra mig klar”, viskade hon för sig själv. Utan sorg, utan förtvivlan…
Hon älskade ordning i hemmet, så hon hade precis skurat golvet och slagit ut de vävda matterna. Hon tog fram bunten den hon sparat länge “för döden” och lade fram allt, skrev till och med lappar om var allt skulle hamna. För utan henne skulle ingen veta. Främlingar skulle rotat igenom allt… Men Greta skulle komma, vem annars? Hon var den enda som besökte henne nu, både vän och syster i en. Det fanns få kvar av hennes gamla vänner, och ingen annan skulle nå henne, för benen värkte så. Men Greta var fortfarande rask. Hon skulle hinna fram…
Ulla tog en skolhäfte och en penna och satte sig för att skriva ett brev.
“Förlåt mig, Greta. Du är mig närmast. Vi har levt som systrar… Låt inte andra få veta, jag ber dig, min stora skam. För mig spelar det kanske ingen roll längre, men ändå… Jag har ljugit i åratal för alla, även för dig, min syster, och sagt att jag har en dotter som bryr sig om mig, att hon inte kommer för hon är sjuk… Men sanningen är att jag inte vet var hon är. Jag tror hon lever, men hon lämnade mig för länge sedan. Och för att slippa skammen har jag ljugit för alla, även för dig… Vänta inte på min dotter, leta inte efter henne… Begrav mig bredvid Alex, där jag gjort plats. Stugan och allt i den är din. Kanske dina barn kan ha nytta av något. Jag lyckades inte uppfostra min dotter… Det är en förfärlig skam. Och må den följa mig i graven… Jag ber dig, syster…”
Ulla värmde upp kakelugnen ordentligt, stängde spjället och lade sig att sova…
Greta hade redan kvällen innan märkt att det inte lyste hos sin vän, men kunde hon ana?
“Lämnade hon inget brev?” frågade polisen som kommit för att registrera den ensamma kvinnans död.
“Nej, inget… Inget… Hon hade det svårt med ensamheten, bara…”, sa Greta och kramade i fickan det hopskrynklade avskedsbrevet.
* * *
Hennes Lotta växte upp vacker och begåvad. Deras enda, älskade dotter. Alex, gift agronom i kooperativet, hade förälskat sig i en enkel bondkvinna. Enligt tidens lagar borde han blivit avskedad och utesluten ur partiet, men på något sätt blev det bara en varning… och så glömdes det. Han och hans hustru hade inga barn, men här fick en bondkvinna ett utomäktenskapligt barn med agronomen! Ryktet sa att ordföranden själv hade skuld att dölja, så han ordnade snabbt skilsmässa och giftermål med Ulla. “Ingen ska behöva växa upp utan far här”, bankade han i bordet. Hans före detta hustru flyttade till stan och hittade en stadsbo, medan Ulla och Alex levde lyckliga tillsammans, älskade sin dotter… men inte länge nog.
Det var hästar, liknande dem i drömmarna, fast verkliga, som förde med sig olyckan. Alex cyklade hem sent en kväll efter att ha kontrollerat skördarna. I mörkret störtade en flock hästar rakt över honom. Kusken var full och märkte inget. Om någon bara hittat honom i tid! Ulla väntade till gryningen utan att blunda. De hittade honom på morgonen… redan död. Han kunde ha räddats, om någon sett honom. Sådan var ödet, antar jag…
Det fanns friare till Ulla… Men hon lyssnade inte. Hon levde bara för dottern. Och flickan var hennes stolthet. Hon var duktig i skolan. Medverkade inte bara i byns teatergrupp, utan i hela kommunen! Hon kunde sjunga och dansa! Alla sa att hon var begåvad! Och turen var med henne hon kom in på Kulturskolan i Stockholm direkt!
Ulla var så stolt. Hon försökte alltid åka till dottern, ta med mat, träffa henne. Det första året längtade Lotta hem vid minsta lilla, men med tiden tröttnade hon. Hon började till och med vara elak. Irriterad hela tiden. Ingenting var bra. Ulla kom en gång, två gånger dottern var inte i korridoren. De sa att hon träffat någon utländsk kille. Hon blev snart utslagen från skolan. Gamla klasskamrater berättade att killen fått Lotta att börja med droger. På den tiden visste man knappt vad det var på landet. Vilken skam för en mor! En förfärlig skam! Ett år efter de träffades senast skrev Lotta ett brev. “Glöm mig. Sök mig inte. Jag har mitt eget liv.”
Ulla stod där ute på fälten och skördade rovor, kilometer efter kilometer, och önskade att raderna var ännu längre, så hon inte behövde räta på ryggen, möta någons blick. Bara tårarna som föll ner bland rötterna…
En dag före Katarinamässan, när skörden var klar, vågade Ulla berätta för flickorna i laget att hennes Lotta… gift sig. Veckan innan hade hon åkt till Stockholm, och när hon kom hem sa hon: “Jag var på dotters bröll
