Vi levde som i en dröm, eller så tyckte jag i alla fall. Ett mysigt hus i en lugn förort till Göteborg, en kärleksfull familj och ett stabilt jobb. Varken jag eller min fru Lottes släkt lägger sig i vårt liv, och vi har inte gett dem någon anledning till det heller. Vår dotter Majken, vår lilla ängel, fyllde varje dag med glädje. Allt var perfekt… tills den där ödesdigra kvällen.
Jag skyndade hem från jobbet och gick genom den snötäckta parken som delade vårt lugna bostadsområde från stadens brusande centrum. Vinden tjöt, gatlyktorna spred ett svagt sken, och plötsligt hördes en kvinnas skrik ur mörkheten: “Släpp mig, snälla!” Ljudet var så genomträngande att jag stannade och stirrade in i skuggorna. När skriket upprepades, närmare den här gången, rusade jag mot honom utan att tveka.
Genom snöyran såg jag silhuetterna: en späd flicka som försökte slita sig loss från en storvuxen kille som hävde henne mot en övergiven byggnad. I famnen höll hon en darrande dvärgschnauzer. Jag kastade mig framåt, grep tag på hans jacka. Han vände sig mot mig med raseri i blicken och svingade en knytnäve. Slaget brände mot min kind, men jag duckade för nästa och sparkade honom i sidan med all min kraft. Han vacklade, snubblade över en trottoarkant och föll handlöst med huvudet först i en isig snödriva. Flickan försvann in i natten med sin hund utan att se sig om.
Jag flämtade och försökte samla mig. Angriparen låg stilla. Under lyktans sken syntes en mörk fläck som bredde ut sig i snön runt hans huvud. Kölden kröp in i benen. Jag ringde ambulansen, men visste redan – det var för sent. När läkarna på plats bekräftade det värsta – döden – var polisen redan där. Istället för att komma hem hamnade jag på stationen under ett bombardemang av frågor.
Med Lotte sågs vi först i rättssalen. Förundersökningsledaren vägrade låta oss träffas och avfärdade mina böner. Jag berättade som det var: om skriket, slagsmålet, det oavsiktliga slaget. Flickan jag räddade gett till och med vittnesvar, men utredningen såg mig envist som en brottsling. Nödvärn? Nej, övervåld. Domaren läste upp domen: fyra år i anstalt. Lotte, som satt i salen, täckte ansiktet med händerna; hennes axlar skakade av gråt. Fyra års separation kändes som en evighet. Min advokat lyckades mildra straffet, åklagaren överklagade inte, och jag accepterade mitt öde med tungt hjärta. I cellen viskade de om ”tio år”, så fyra verkade nästan som en mirakel.
Anstalten mötte mig med fukt och gråhet. Efter karantänen väntade jag på besök, men Lotte kom aldrig. I breven skrev hon om vardagen, om Majken, men det fanns alltid en anledning till varför hon inte kunde åka. Jag längtade efter min dotter, drömde om att få krama henne, men utan sin mamma kunde hon inte komma in på anstalten. Breven från Lotte blev allt färre, och mina, som jag skickade varannan dag, tycktes försvinna i tomma intet.
Och så kom den dagen som splittrade mitt hjärta. I mina händer låg ett tjockt kuvert. Jag log när jag såg hennes prydliga handstil, men med varje rad falnade leendet. Lotte skrev om skilsmässa. ”Jag är trött, Erik. Jag klarar inte av det här ensam. Det finns någon annan nu, någon jag kan lita på. Majken växer upp – vad händer om fyra år? Förlåt mig.” Orden brände som glödande järn. Jag knycklade ihop brevet och kände hur världen ramlade samman. Min cellkamrat såg mitt ansiktsuttryck och klappade mig på axeln: ”Håll ut, kompis. När du kommer ut kan du lösa det. Kom, vi tar en kopp kaffe.”
Mitt en kopp bittert svart kaffe, bland andra som jag, kämpade jag för att hålla ilskan i schack. Avdelningsansvarigen kisade mot mig och muttrade: ”Sitt inte och gnäll, jobba. Överträffa kvoten, jobba mot frigivning. Tiden fixar resten.” Hans ord fastnade i mitt huvud. Jag började arbeta som en besatt: dubbla kvoter, tystnad, tålamod. När det kom tillInspektören lade märke till min flit och skickade in en ansökan om villkorlig frigivning, så nu sitter jag här och väntar på frihetens ljuva smak.
