Här ska Alva bo, säger Erik när han kommer hem från semester.
Idag känns som en speciell dag.
Erik har precis återvänt efter två veckors ledighet. Han har åkt till Gotland, för att återhämta sig, som han säger. En paus från jobbet, staden och kanske också från familjen. Klara blir inte arg. Han är trött, låt honom vila.
Klara är ensam hemma jobbar, sköter ärenden och måste även fixa lägenheten medan han är borta. Hon tvättar fönstren, går igenom garderoberna och sopar av balkongen. Allt för att när Erik kommer ska han mötas av ett mysigt och varmt hem.
Dörren smälls i.
Erik? ropar Klara från köket, medan hon torkar händerna på förklädet.
Han står i hallen, solbränd och utvilad, med en resväska och en påse med souvenirer. Han ler, men något känns märkligt.
Hej säger han och tar av sig sneakersen.
Hur var resan? frågar Klara och går närmare. Hon vill krama honom, men han har redan gått in i vardagsrummet.
Fantastiskt, svarar han från dörröppningen. Hav, sol, nya bekanta.
Klara släcker spisen och bjuder Erik på middag.
Han sätter sig vid bordet och äter tyst utan att lyfta blicken.
Vad är det? frågar Klara försiktigt. Är något fel?
Erik lägger ner gaffeln, ser på henne och säger:
Klara, Alva kommer att bo här.
Klara stannar upp.
Vad?
Alva. Jag träffade henne på Gotland. Hon har hamnat utan tak över huvudet. Jag har bjudit in henne till oss, tillfälligt.
Du Klara hittar inga ord. Du har bjudit in en främling att bo i vår lägenhet?
Hon är ingen främling, svarar Erik lugnt. Vi har blivit vänner. Hon är en bra människa. Du kommer att förstå när du träffar henne.
Jag måste förstå!?
Klara, låt det inte bli komplicerat. Det är bara tillfälligt! Några veckor, högst en månad, tills hon får ett jobb och ett eget hem.
Klara stirrar på Erik och känner inte igen honom längre. Mannen hon delat sju år med, som lovade att alltid stå vid hennes sida, har just sagt att han ska ta in en okänd kvinna i deras hem. Och hon förväntas förstå.
När kommer hon? frågar Klara tyst.
Imorgon, svarar Erik. På morgonen.
Klara reser sig från bordet, plockar undan tallrikarna, diskar och känner händerna skaka. Inuti växer en kall, mörk och skrämmande våg.
Alva anländer klockan tio på morgonen.
Med två resväskor och en stor axelväska. Ljusröd hud, blänkigt hår som slutar vid axlarna och ett snövit leende. Jeansen sitter som en andra hud, och runt halsen hänger en guldkedja.
Klara står i hallen och ser hur Erik hjälper gästen att ta av jackan, hur varsamt han tar hennes saker och hur han ler.
Kom in, gör dig hemmastadd, säger Erik. Klara, får du presentera det här är Alva.
Hej! sträcker Alva fram handen, ett fast och säkert handslag. Tack för att du låter mig bo här. Jag är bara här en kort stund!
Klara nickar tyst. Ingen har frågat henne.
Rummet är här, öppnar Erik dörren till ett litet rum bredvid vardagsrummet. Soffan kan fällas ut, sängkläderna är rena. Säg till om du behöver något.
Jättebra! svarar Alva när hon kliver in och spanar av rummet. Så mysigt! Får jag hänga upp min tavla senare? För lite extra hemtrevnad?
Klara känner hur något trycker ihop sig inne i bröstet.
Självklart, svarar Erik. Känn dig som hemma.
Och så börjar Alvas tid i lägenheten.
Från första dagen stiger hon upp tidigt, tidigare än Klara. Hon går in i köket i korta shorts och topp, häller upp kaffe och sätter sig mitt emot Erik vid bordet. De pratar, skrattar, har sina egna samtal.
Klara kommer in, samtalet tystnar.
God morgon, säger Alva med ett leende. Får jag ta din kaffebryggare? Ditt kaffe är ju så gott!
Klara nickar tyst och går till jobbet.
På kvällen är Alva redan hemma, sitter i vardagsrummet och tittar på TV med benen på soffan.
Klara, kan du tvätta min tröja? frågar hon.
Tvättmaskinen är där borta, svarar Klara bestämt. Du tvättar själv.
Alvas leende blir lite kyligare.
Okej, okej. Ursäkta.
Men så börjar det gå längre.
Alva lagar mat i köket, sprider ut sina ingredienser på varje hylla, tar över kastruller och spisen.
Erik, smaka! ropar hon. Jag har gjort pasta som i Italien!
Klara står i dörren och ser hur Erik äter och berömmer maten utan att ens titta på henne.
Klara, vill du ha lite? frågar Alva och räcker över en sked.
Nej, tack, svarar Klara och går tillbaka till sovrummet.
Efter en och en halv vecka börjar grannskådespelarna prata. Grannen, tant Birgitta, stoppar Klara vid trapphuset:
Vad har ni för gäst? En ung, söt tjej, sa din man med på resan?
Klara sväljer.
Hon bor bara tillfälligt. En vän.
En vän, säger du, säger Birgitta och rycker på axeln. Sådana här vänner kan vara allt.
Klara känner hur alla runt omkring dem viskar, men ingen vågar säga något rakt åt dem.
På jobbet frågar en kollega hur det är hemma, med en ton som får Klara att vilja gräva ner sig. Hemma tillbringar Erik allt mer tid med Alva filmkvällar, sena samtal i köket, skratt som bara de två delar.
Klara försöker bryta in:
Erik, är det inte dags nu? Du sa att det bara var tillfälligt. Det har gått tre veckor.
Klara, ge henne lite mer tid. Hon söker jobb och lägenhet. Vi kan inte bara kasta ut henne!
Vad sägs om mig?
Erik stirrar förvånat.
Vad menar du? Vad har jag med det här att göra?
Det här är mitt hem! Jag har inte gett mitt godkännande!
Du är för avundsjuk, avbryter Erik. Alva är bara en vän. Du gör det hela krångligare.
Klara inser att Erik inte ser någon problem, eller bara vägrar se det.
En kväll kommer Klara hem tidigare än vanligt. Hon öppnar dörren försiktigt, smyger in i köket och ser Erik och Alva stå vid fönstret, för nära varandra. De viskar, skrattar. Plötsligt lägger Erik sin hand på Alvas axel.
Klara fryser till.
Vad pågår? frågar hon.
De vänder sig om.
Åh, Klara! rycker Erik tillbaka handen. Du är uppe tidigt.
Vad händer? upprepar hon.
Inget, bara ett samtal, svarar han irriterat. Vi pratar bara.
Alva är tyst och tittar ner i golvet. Klara går tillbaka till sovrummet. Hon kan inte längre stå ut.
Hon ligger vaken hela natten, stirrar i mörkret, hör hur Erik duschar, hur han sedan går in i sovrummet och lägger sig bredvid henne utan att hålla om henne, bara vänder sig åt sidan.
På morgondagen tar hon ett beslut.
Erik, säger hon när han dricker kaffe i köket. Vi måste prata, alla tre.
Erik höjer blicken.
Om vad?
Om allt. Ikväll. Och säg det till Alva.
Erik nickar.
På kvällen sitter de alla tre vid bordet. Klara dukar upp.
Tack för att du kom, säger Alva med ett osäkert leende. Jag hade inte förväntat mig det här.
Jag hade inte heller förväntat mig så mycket, avbryter Klara. Men låt oss vara ärliga nu.
Hon ser först på Erik, sedan på Alva.
Jag vill ställa en direkt fråga och jag förväntar mig ett ärligt svar.
Vad menar du? börjar Erik.
Tyst. Klara talar med stadig röst. Alva, hur ser du på ditt boende här? Är du en hyresgäst, en familjemedlem eller hans andra fru?
Tystnad.
Alva blir blek. Erik fryser med glaset i handen.
Jag börjar Alva.
Svara ärligt, insisterar Klara. Jag är trött på att låtsas. Jag är trött på att höra era viskningar i hörnen, på att du lagar frukost åt honom, på att du använder mina saker, mitt kök, min lägenhet som om du vore husägare!
Klara, lugna ner dig försöker Erik ingripa.
Nej! Klara slår med handflatan på bordet. Glasen klirrar. En månad har jag stått ut med detta!
Alva sänker blicken.
Jag ville inte
Vad ville du inte? Klara lutar sig fram. Inte bo här? Inte ta min plats?!
Jag tar inte din plats.
Du gör det!
Alva lyfter huvudet, möter Klara i ögonen och säger:
Vill du ha sanningen? Här är den. Erik och jag har haft ett förhållande länge. Redan på Gotland. Jag kom hit för att han ville ha mig, för han älskar mig.
Orden hänger i luften. Klara känner hur allt i henne går i kras.
Hon vänder sig långsamt mot Erik:
Stämmer det?
Erik är tyst, stirrar ner på bordet.
Ja, andas han till slut. Ja, Klara. Det är sant.
Klara lutar sig tillbaka i stolen, händerna skakar, hjärtat slår så hårt att det nästan hoppar ur bröstkorgen.
Så hela den här månaden har du ljugit för mig? Att hon bara var en vän? Att jag gör det hela för komplicerat?
Jag ville inte såra dig.
Inte ville du? skrattar Klara hystertiskt, bittert. Du har tagit din älskarinna in i vårt hem! Tvingat mig att bo under samma tak! Och du säger att du inte ville såra mig?
Förlåt, Klara.
Håll käft. hon reser sig. Håll tyst.
Alva reser sig också:
Klara, jag förstår hur svårt det är nu.
Du förstår ingenting! skriker Klara. Du kom in i mitt hem! Sov i min lägenhet! Ät ur mina tallrikar! Och samtidigt låtsas vara den oskyldiga offre
Hon avbryter sig själv, vänder sig och går in i sovrummet.
Erik följer efter:
Klara, låt oss prata lugnt.
Prata? Klara öppnar garderoben, börjar dra fram Eriks saker. Då får du gå. Packa dina grejer. Och hennes också. Både du och Alva. Ut nu.
Klara, du kan inte
Jag kan! hon slänger hans skjorta på golvet. Det här är min lägenhet! Jag köpte den innan vi gifte oss! Jag bestämmer vem som får bo här!
Men
Inga men! Klara stirrar på honom med hat, smärta och förakt. Du förrådde mig. Så gå!
Erik står förvirrad, maktlös.
Klara
Jag sa gå!
Han börjar långsamt samla ihop sina saker. Alva står i dörren och ser på utan att säga något.
Efter en halvtimme är de ute, med resväskorna, med tavlan Alva aldrig hann hänga upp.
Första veckan stannar Klara nästan helt inne i lägenheten. Hon ligger i sängen, stirrar i taket, gråter, sedan slutar hon bara ligga och känna en tomhet så tung att andningen blir svår.
Erik ringer, skickar meddelanden men hon svarar inte. Alva försöker också kontakta henne, ber om förlåtelse, men Klara blockerar hennes nummer.
En morgon reser hon sig, ser sig i spegeln blek, mörka ringar under ögonen, håret i oordning. Hon tänker: Nog är nog.
Hon slår på duschen, klär om, brygger kaffe, öppnar fönstren och låter den friska luften fylla rummet. Och hon börjar ett nytt liv.
Efter en månad får hon papper för skilsmässa. Hon skriver under utan tvekan. Lägenheten blir kvar hennes hon köpte den före äktenskapet, så Erik har ingen rätt till den.
Erik försöker träffa henne, men hon vägrar.
Vi har inget att prata om, skriver hon. Du gjorde ditt val. Lev ditt liv.
Sen får hon veta att Erik och Alva har flyttat ihop i en ny lägenhet. De hittar dock ingen lycka efter sex månader går de skilda vägar. Alva flyttar till en annan stad, Erik blir ensam.
Klara lär sig att leva för sig själv. Hon reser, upptäcker världen och för första gången på länge känner att livet verkligen tillhör henne. Skrämt att vara ensam? Ja. Men hon ångrar det inte.
