Hej du, lyssna bara på den här lilla saga jag måste berätta.
Gå åt håll! Jag lovade aldrig att gifta mig med dig! Och egentligen har jag ingen aning om vem barnet är. sade Viktor till den förvirrade Valborg.
Valborg stod där, tagen på sängen av vad hon hörde och såg. Kunde det verkligen vara den Viktor som en gång bar henne i sina armar? Kunde det vara den Vitte som brukade kalla henne Valsken och lova himmelsk gåva? Framför henne stod en man som såg både förvirrad och arg ut någon helt ny. Valborg grät i en vecka, vinkade farväl till Vitte med en sista gest.
När hon var tjugotre, med sin blygsamma bakgrund och liten chans att hitta kärleken, bestämde hon sig för att bli mamma ändå. Hon födde i tid en skrikig liten flicka och döpte henne till Märta.
Märta växte upp lugn och utan bekymmer, som om hon visste att oavsett hur mycket hon skriker så blir inget annorlunda. Valborg var en rimlig mamma, men den äkta moderkärleken syntes inte riktigt där. Hon lagade mat, köpte leksaker, men att krama, mysa eller gå en promenad med Märta var något som sällan hände.
Märta sträckte ofta sina händer mot sin mamma, men Valborg sköt bort dem med ursäkter: Jag är upptagen, Jag är trött, Jag har huvudvärk. Kanske hade hon helt enkelt ingen instinkt för att vara mamma.
När Märta var sju hände något oväntat Valborg träffade en man. Och så, med ett skratt, tog hon med honom hem. Hela byn i Ludvika pratade om den lättsinniga Valborg som hade tagit in en främling. Mannen var lite slarvig, utan fast jobb, och ingen visste riktigt var han kom ifrån. Vissa misstänkte att han var en bedragare.
Valborg jobbade i den lokala butiken, medan männen hjälpte till att lasta varor i lastbilen. Så föddes deras romans på en vanlig arbetsplats. Snart bjöd hon in sin nya fästmö till huset. Grannarna kritiserade henne: Vilken galning, hon har tagit in någon vi inte känner! De spekulerade också i hans tystnad Han säger inget, så han måste dölja något.
Men Valborg lyssnade inte. Hon kände det var hennes sista chans till lycka. Grannarnas åsikter förändrades dock när mannen började visa sin talang. Byggnaden som Valborg hade ärvt utan någon mans hjälp låg i förfall, men Johan, som de kallade honom, började fixera taket, reparera staketet och måla om verandan. Var dag lagade han något, och huset förvandlades framför allas ögon.
Snart började folk be honom om hjälp. Om du är gammal eller fattig, så hjälper jag dig. Annars får du betala med pengar eller varor. Han tog emot både kronor och konserver, kött, ägg och mjölk.
Valborg hade en liten trädgård men inga djur utan Johan skulle hon inte haft någon mjölk att ge Märta. Förr fick hon bara en sked grädde ibland, men nu fylldes kylskåpet med färsk grädde, mjölk och smör. Johan var verkligen en guldhand så som man i Sverige säger: han är både snickare, skördare och musiker på samma gång.
Valborg, som aldrig hade känts särskilt vacker, började blomstra bredvid honom. Hon mjuknade, log mer och hade till och med fickor på kinderna när hon skrattade. Märta gick snart i skolan.
En dag satt hon på verandan och såg Johan arbeta. Sedan gick hon till grannens hus och kom tillbaka sent på kvällen, full av förväntan. När hon öppnade grindarna, stannade hon upp. På mitt i gården stod en gungställning, som svajade i den lätta vinden.
Är det för mig?! ropade Märta förvånad. Johan, är det du som gjort den här gungan åt mig?!
Självklart, lilla Märta! Här får du din egen leksak! skrattade den vanligtvis tystlöse Johan.
Märta hoppade på gungan och flög fram och tillbaka, vinden visslade i öronen och hon kände sig som den lyckligaste flickan i hela världen.
Johan kom tidigt till jobbet, så han tog över frukosten och lunchen åt hemma. Han bakade pajer, smörgåsar och allt som en riktig husman kunde. Han lärde Märta att laga god mat och duka fint så mycket talang fanns gömd i den annars så återhållsamma mannen.
När vintern kom och dagarna blev korta, gick Johan med Märta till skolan varje morgon, bar hennes ryggsäck och berättade historier från sitt liv: om hur han skötte sin svårt sjuka mor, sålde sin lägenhet för att hjälpa henne, och hur hans bror svek honom och drev ut honom ur familjehemmet. Han lärde henne att fiska, att vänta tålmodigt på napp, och på sommaren tog han henne med till sjön i gryningen för att vänta på den stora biten.
Snart köpte han hennes första barncykel och lärde henne att trampera. När hon föll och knäna blev blodiga smorde han dem med salve.
Hon får väl tappa, men hon måste resa sig igen sade han bestämt när Valborg klagade.
När nyårsafton närmade sig gav han henne ett riktigt par skridskor. På julafton stod hela familjen runt bordet som Johan och Märta dukade. Klockorna slog tolv, glasen klingade, skratten fyllde rummet. På morgonen väckte de upp i en skrikande jubel:
Skridskor! Åh, äntligen äkta skridskor, vita och nya! Tack, tack! tjöt Märta, med tårar av glädje rinnande ner för kinderna.
Sen gick de tillsammans till den frusna sjön. Johan började skotta bort snön från isen medan Märta hjälpte. Sedan lärde han henne åka. Hon föll flera gånger, men Johan höll tålmodigt i hennes hand tills hon stod stadigt på benen. När hon väl kunde glida utan att ramla, skrek hon av lycka.
Tack, Johan, tack, pappa ropade hon, kastade sig i hans famn.
Johan kände tårarna rinna, men torkade dem snabbt så att Märta inte såg dem de frös till små isflisor i den kalla luften.
Märta växte upp, åkte till Uppsala för att studera och mötte många svårigheter, precis som alla andra. Men Johan fanns alltid där. Han var på hennes studentexamen, körde mat till henne så att hon aldrig gick hungrig. När hon gifte sig stod han bredvid henne, och senare stod han vid fönstren på förlossningsavdelningen och väntade på goda nyheter. Han skötte sina egna barnbarn med den kärlek en förälder sällan får uppleva.
Till slut, när hans tid var kommen, stod Märta med sin mamma och kastade en handfull jord mot marken, suckade djupt och sa:
Farväl, pappa Du var den bästa fadern i världen. Jag kommer alltid minnas dig.
Johan levde kvar i hennes hjärta för alltid inte bara som farbror eller styvfar, utan som en sann pappa. För ibland är den som verkligen är din far den som tar hand om dig, delar din smärta och glädje, och alltid finns där.
