12 december 2025
Kära dagbok,
Jag sitter i köket i vårt lilla radhus i Västerås och hör hur Sigrid Pettersson, min svärmor, skriker i andra rummet. Det är som om hela huset vibrerar av hennes raseri. Jag minns hur mamma Karin alltid sa: Tåla, lilla du, du är nu en del av en annan familj och måste respektera deras sätt. Jag svarade då: Vilka sätt, mamma? Alla är de bara tjatiga, särskilt svärmor! Hon hatar mig, det är uppenbart! Hon svarade med en gammal ordspråk: Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor? Jag kände hur hennes ord hängde kvar i håret på mig som ett kallt vinddrag.
Sigrid står mitt i köket, kinderna röda av ilska, ögonen glödande. Om mannen går ut och festar är det den kvinnan som bär skulden. Vad mer ska jag förklara för dig? ryter hon. Jag försöker hålla mig lugn, men hennes skrik får rummet att skaka lika mycket som när ett tåg passerar i närheten.
Jag, Liselotte, en ung kvinna med stora, oskyldiga ögon, trycker mig mot väggen och söker orden som kan stilla hennes raseri. Sigrid, det är ju inte så, säger jag försiktigt. Han har en familj, barn Men hon avbryter mig med en viftande hand som om hon ville skrämma bort en fluga. Det är ditt barn som inte får komma till mig? Eller ditt barn som hindrar mig och morfar från att släppa in honom? hånar hon, och lägger till: Din uppfostran, för övrigt!
Jag svarar så försiktigt jag kan: Sigrid, jag är bara ett år gammal i livet som far. Hon ler hånfullt: Ett år? Jag har sett barn som är ännu mindre men som ändå lär sig gå utan att snubbla på ditt sådana .
När jag nämner att Viktor bara är ett litet barn, bara några månader gammalt, blir hon ännu mer upprörd. Det är ditt barn, vårt barn, men du har tydligen ingen aning om hur man tar hand om ett barn! ropar hon. Jag känner hur tårarna hotar att spruta ur ögonen, men jag låter dem inte visa sig.
Jag har sagt till Bertil, min man, att jag vill bo självständigt, men han är en bortskämd son till sin mamma och ser ingen anledning att flytta. Han trivs i föräldrahemmet, där allt är lagat, tvättat och städat av gamla människor. Det känns som om han lever i en egen lilla himmel, medan jag sitter fast i en saga utan slut.
Jag har försökt vara duktig, hjälpa till i huset, lyssna på hennes oändliga klagomål om grannar och väder, men varje försök känns som att kasta sand i vinden. Den gamla granninnan Mona, en klenig kvinna som alltid har något att säga om allt, har börjat prata om mig på torget: Den där dåliga svärdottern, hon är inget annat än en olycka för familjen.
Jag har ringt till min mamma i en by i Skåne och hakat av min sorg. Hon svarade med samma tröstande ord: Tåla, min lilla, du är nu en del av en ny familj, du måste följa deras regler. Jag sa: Vilka regler, mamma? Alla är de bara tjatiga, speciellt svärmor! Hon hatar mig, det är tydligt! Hon svarade: Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor? Alla vi har gått igenom det, och du måste också. Viktigast är att du inte visar hur svårt det är. Tåla.
När jag hotade att kontakta min far, Niklas, för att klaga, skakade hennes röst: Om du gör det, kommer han att bli arresterad! En dag kommer polisen att knacka på er dörr! Jag vet att min far har ett fängelsestraff för ett missförstånd i en affär i Örebro för några år sedan, men han är en hetlevrad man som inte skulle låta någon såra sin dotter.
Jag lovade att inte säga något till honom, men skrev i mitt hjärta: Om de fortsätter så här, om svärmor beter sig så, vet jag inte vad jag ska göra. Min mamma försökte lugna mig: Allt ordnar sig, du kommer om några veckor glömma det här. Men varje dag känns som en ny strid.
En morgon, när grället nådde sin kulmen, steg Bertils far, Anders, in i köket. Han var gammal och trött, men han hade en röst som kunde nå ända in i mina ben. Varför skriker du på din svärdotter hela tiden? frågade han. Sigrid svarade med ett gapande skrik: Jag ska ta henne till domstol, ta varje krona ni har tjänat, ta hennes barn och släppa dem i skogen! Jag kände hur marken rämde under mig, men Anders stod där med en bestämd blick.
När natten föll, hörde jag hur Sigrid gick in i vårt vardagsrum och såg en liten brun fläck på den nya, gula soffan där vi just hade lagt vår son Viktor för att byta blöjor. Hennes ögon blev som en svart hål, redo att sluka hela rummet. Hon vrålade: Du har förstört min favoritsoffa! Vet du hur mycket den kostade? Jag ska skära av dina händer och sy dem igen tills du får känna smärtan! Jag svarade med skakade händer: Jag ska städa, jag ska tvätta! men hon fortsatte: Vad ska du städa? Den är ny! Du har aldrig köpt något med dina egna pengar! Jag försökte försvara mig: Ni har aldrig haft några egna pengar! Hon svarade: Se på den där barnet! Är inte allt fel med dig?
Jag började gråta, men innan jag hann torka tårarna kom min far, Niklas, in, med sin gamla såg och en yxa hängande över axeln. Han såg som en storm som kom in i vårt hem. Sigrid vände sig hastigt mot honom, men såg rädslan i hans ögon när hon insåg att han hade en yxa i handen. Jag kände hur hans närvaro fick hennes röst att darra.
Han gick fram till mig, tog min hand och sa: Kom, Liselotte, du har inget att göra här längre. Jag följde honom ut, med Viktor i famnen, och hörde hur Sigrid skrek: Vänta! Vad ska jag säga till min son? Men min far svarade lugnt: Låt dem gå, det är dags att du lär dig respektera dem.
Efter den kvällen slutade Sigrid prata med mig eller Viktor. Hon gick förbi mig i korridoren utan ett ord. Bertil och jag flyttade in i en liten lägenhet i Malmö och började om på nytt. Vi köpte en ny soffa för 7000 kronor och en ny barnvagn för 3500 kronor, men det viktigaste var att vi nu hade fred.
Jag har lärt mig att tålamod ibland är en illusion, men att stå upp för sig själv är nödvändigt. Jag hoppas att en dag kan min svärmor förstå att kärlek är starkare än gammalt groll. För nu är jag bara en mamma som försöker hålla ihop sin familj, med varje andetag jag kan samla.
Liselotte.
