Linnéa stelnade till vid ytterdörren med nyckeln i handen. Inifrån lägenheten hördes ett svagt prassel och mumlande. Gustav var på jobbet, och hon hade kommit hem tidigare för att ta en halvdags ledighet efter en tröttsam vecka. Men nu bultade hjärtat i bröstet. Inbrottstjuvar? Försiktigt öppnade hon dörren på glänt och hörde en välbekant röst:
Åh, Linnéa och Gustav, så stökiga ni är! Damm på fönsterbrädan och skrynkliga gardiner! Ni borde skaffa en städerska, annars är det ingen ordning här.
I hallen stod moster Maj, deras granne, med en kvast i handen. Linnéa blev stel av förvåning.
Moster Maj? Hur kom du in här? Hennes röst darrade av en blandning av chock och irritation.
Åh, jag tänkte bara vara en god granne, kära du! Moster Maj log brett som om hennes närvaro i deras lägenhet var helt naturlig. Jag såg att dörren stod på glänt och tänkte kolla om allt var som det skulle. Och så hittar jag den här röran! Då tänkte jag jag kunde städa lite.
Dörren var låst, svarade Linnéa kallt och höll hårt om väskan. Jag minns det säkert.
Åh, strunt samma, låst eller inte, viftade moster Maj avfärdande med handen. Här i huset är vi ju som en familj, inget att oroa sig för! Viktigast är att det var jag som kom in och inte någon buse!
Linnéa visste inte vad hon skulle säga. Hennes nya hem, deras första egna lägenhet med Gustav, kändes plötsligt främmande. Hon muttrade något om tack och visade ut grannen, men inombords kokade hon av ilska. Hur kom moster Maj över en nyckel till deras lägenhet? Och varför betedde hon sig som om hon hade rätt att vara där?
Det hela började för ett halvår sedan när Linnéa och Gustav, ett ungt par, flyttade in i ett gammalt men mysigt hus i utkanten av Göteborg. Lägenheten var deras stolthet: tre år av sparande till kontantinsatsen, lån och uppoffringar från kaffe till semester. När de äntligen fick nycklarna höll Linnéa på att gråta av lycka, och Gustav, vanligtvis så reserverad, svängde runt henne i det tomma vardagsrummet under skratt.
Det här är vårt hem, Linnéa! Vårt! sa han med glimten i ögat.
De möblerade långsamt: köpte en soffa, hängde ljusa gardiner och satte en fikus på fönsterbrädan. Men det var de små sakerna som gladde dem mest: morgonkaffet i det lilla köket, kvällsfilmer under filten, planer på renovering.
Andra dagen efter inflyttningen ringde det på dörren. Där stod en kortvuxen kvinna i sextioårsåldern med en korg i handen.
Hej, unga människor! Jag är Maj-Britt, er granne från tredje våningen. Moster Maj, kort och gott, log hon så brett att Linnéa automatiskt log tillbaka. Här, jag tog med lussekatter. Granne emellan!
Åh, tack så mycket! Linnéa tog emot korgen och kände sig lite generad. Vill du komma in på en kopp kaffe?
Nej tack, jag stannar inte länge, sa moster Maj och gick in med nyfikna blickar. Oj, vilken intressant planlösning! Men väggarna borde ni måla, tapeterna är gamla. Och köket är lite trångt, eller hur?
Linnéa blev förvirrad men nickade artigt. Gustav, som höll på att koka kaffe, tillade:
Vi planerar en renovering, men budgeten är knapp. Det ordnar sig så småningom.
Ja, det är klokt, sa moster Maj och klappade Linnéa på axeln. Om ni behöver hjälp, fråga mig! Jag känner alla här och vet var ni kan hitta billiga tapeter.
Lussekakorna var goda, och moster Maj var pratsam. Hon berättade om grannarna, om hur huset byggdes på hennes tid och gav till och med tips om hur de kunde övertala vaktmästaren att skotta snö tidigare. Linnéa och Gustav utbytte en blick: de verkade ha hittat en bundsförvant i det nya huset.
Men snart blev moster Maj för påflugen. Hon kom förbi bara för att hälsa, tog med mer bakverk eller erbjöd sig att kolla vattentrycket eftersom rören är gamla här, de kan läcka när som helst. Linnéa, som var uppfostrad att respektera äldre, var artig men började bli irriterad.
En dag dök moster Maj upp när Linnéa och Gustav målade vardagsrumsväggarna.
Linnéa, varför valde du den här färgen? fnös hon och tittade på blåfärgen. Den ser så kall ut! Ni borde ha valt en varm, persikofärg. Och rullaren är fel, det blir färgstreck.
Vi gillar blått, svarade Linnéa behärskat med penseln i hand. Det är vår stil.
Stil eller ej, fnös moster Maj. Jag har bott här i fyrtio år, jag vet hur saker ska vara. Lyssna på mig och måla om innan det är för sent.
Gustav, som torkade händerna, blandade sig i:
Moster Maj, tack för tipset, men vi har bestämt oss. Vill du ha kaffe?
Hon gjorde en sur min men stannade. Under kaffet berättade hon att grannen på femte våningen klagat på renoveringsljudet och att vaktmästaren tyckte de sorterade soporna fel. Linnéa kände hur ilskan växte inombords. De försökte vara hänsynsfulla, och nu pratades det om dem?
Gör vi något fel? viskade hon till Gustav samma kväll. Jag vill inte bråka med grannarna.
Linnéa, vi stör ingen, sa Gustav och kramade henne. Moster Maj gillar bara att lägga näsan i blöt. Låt oss bara ignorera henne.
Men moster Maj gav sig inte. Hon stannade Linnéa i trappuppgången och frågade om jobb, lön och barnplaner. En dag kom Linnéa hem och upptäckte att deras brevlåda var öppen och räkningarna låg sorterade på bänken.
Moster Maj, tog du våra räkningar? frågade Linnéa när hon såg grannen på gården.
Jag ville bara hjälpa! utbrast hon. Brevlådan var full, så jag tänkte jag kunde sortera så ni inte tappade bort något. Förresten, hur mycket betalar ni för el? Jag kan visa er hur ni sparar.
Linnéa kände hur kinderna hettade. Hon mumlade något och gick, men misstankarna växte. Varför var moster Maj så intresserad av deras liv? Och varför lade hon sig i deras affärer?
Misstankarna förstärktes när en man i billig kostym kom och presenterade sig som mäklare. Han uppmanade dem att sälja lägenheten och påstod att huset är gammalt, det kommer rasa snart. Linnéa vägrade, men han lämnade ett visitkort och tillade:
Tänk på saken, annars kan det g
