“Hallå, hallå! Anna-Lena, vänta lite!” ropade grannen Sven-Göran och vinkade med händerna medan han nästan sprang för att hinna ifatt kvinnan vid porten. “Vart så bråttom? Vi måste prata!”
“Jag har inte tid, Sven-Göran. Måste hämta barnbarnet på dagis,” sa Anna-Lena och försökte gå förbi honom, men han blockerade vägen.
“Barnbarnet kan vänta. Det här är viktigt – det gäller din Karl-Erik.” Grannens ögon lyste av en underlig glöd. “Visste du var din man var igår?”
Anna-Lena stelnade till. Hjärtat knöt sig, men hon försökte dölja sin oro.
“Självklart. Han var på sommarstugan och skötte om potatislandet.”
“På sommarstugan?” Sven-Göran flinade. “Intressant. För jag såg honom klockan tre på Drottninggatan. Bredvid apoteket. Med en kvinna. De stod väldigt nära varandra.”
Orden träffade Anna-Lena som en hammare. Karl-Erik hade åkt till stugan tidigt på morgonen och sagt att han skulle komma hem till middagen. På kvällen kom han trött och smutsig och klagade på ont i ryggen efter arbetet i trädgården.
“Du måste ha sett fel,” sa hon lågt. “Min man var på stugan hela dagen.”
“Sett fel?” Sven-Göran tog fram telefonen. “Här är ett foto. Kvalitén är inte jättebra, jag tog det på håll, men det är ju Karl-Erik.”
Anna-Lena ville inte titta, men ögonen drogs ändå mot den suddiga bilden. Silhouetten såg verkligen ut som hennes man. Samma böjda hållning, samma sätt att ha händerna i fickorna.
“Vem är kvinnan?” viskade hon.
“Det vet jag inte. Men jag ska ta reda på det. Jag har kontakter, Anna-Lena. Känner folk överallt.” Sven-Göran stoppade telefonen och såg medlidsamt på henne. “Oroa dig inte för mycket. Män är sådana, svaga för fruntimmer. Kanske är det inget allvarligt.”
Anna-Lena vände sig om och gick mot porten med skakande ben. Bakom sig hörde hon grannens belåtna röst:
“Om jag får reda på mer säger jag det direkt! Vi är ju grannar, vi måste hjälpa varandra!”
Hemma satte sig Anna-Lena i köket och stirrade länge ut genom fönstret. Fyrtiotre år gifta. Fyrtiotre år! Fött upp två barn, skött om barnbarnen. Kunde han verkligen, vid deras ålder, hålla på med sånt här?
Karl-Erik kom hem från jobbet som vanligt, pussade henne på kinden, tvättade händerna och satte sig för att äta.
“Hur gick det på tomten?” frågade Anna-Lena oskyldigt och iakttog honom.
“Bra. Höll på med potatisen och löken. Ryggen värker.” Karl-Erik sträckte på sig med en knakning. “Åker dit igen imorgon, måste rensa i rabatterna.”
“Var du inte inne i stan? På apoteket, kanske för att köra ryggsalva?”
Mannen tittade förvånat på henne.
“Varför det? Jag hade allt jag behövde. Ville du att jag skulle köpa något?”
Anna-Lena vände sig mot spisen. Antingen ljög han otroligt bra, eller så hade Sven-Göran verkligen sett fel. Men fotot…
“Karl-Erik, såg du Sven-Göran idag?”
“Vår granne? Ja, vi möttes i hissen på morgonen. Han har blivit så konstig, frågade vart jag skulle och varför. Som en polis.” Karl-Erik rynkade pannan. “Vad sa han till dig?”
“Inget särskilt. Hälsade bara.”
Natternöje kom inte. Anna-Lena vred sig i sängen och lyssnade på mannens andetag. Fyrtiotre år hade de legat bredvid varandra, och nu plötsligt tvivel. Kunde det finnas en annan kvinna? Vid deras ålder?
På morgonen åkte Karl-Erik till stugan som vanligt. Pussade henne, tog med sig en termos kaffe och en matlåda.
“Kommer hem till kvällen,” sa han. “Kanske köper fisk om jag hittar nåt färskt.”
Anna-Lena följde honom till hissen och gick tillbaka in. Innan en halvtimme hade gått ringde det på dörren. Sven-Göran stod där med ett självbelåtet leende.
“Anna-Lena, får jag komma in? Jag har nyheter.”
“Kom in,” suckade hon.
Grannen satte sig i köket och harklade sig viktigt.
“Så där ja, jag har fått reda på vem kvinnan är. Hon heter Margareta Lindström. Jobbar som sjuksköterska på hälsocentralen. Änkling sedan tre år tillbaka. Bor ensam, barnen är i en annan stad.” Sven-Göran pausade för att njuta av effekten. “Hon och din Karl-Erik har känt varandra i ett halvår. De träffades i väntrummet hos läkaren.”
“Hur vet du allt det här?” frågade Anna-Lena lågt.
“Min frus kusin jobbar där, i receptionen. Hon vet allt om alla. Säger att hon ofta ser dem tillsammans. Antingen i pausen eller på bänken utanför.” Han lutade sig fram. “Och hon sa att din man går till läkaren varje vecka. Till hjärtläkaren. Visste du om det?”
Anna-Lena bleknade. Karl-Erik hade aldrig klagat över hjärtproblem. Alltid sagt att han var stark som en oxe.
“Nej,” erkände hon.
“Där ser du! Han döljer det för dig. Varför göra det om allt är okej?” Sven-Göran nickade belåtet. “Jag råder dig att hålla koll på honom. Åk efter honom imorgon, se om han verkligen åker till stugan.”
“Jag kan inte spionera på min man! Det känns konstigt…”
“Varför då? Du är hans hustru, du har rätt att veta sanningen.” Grannen reste sig. “Ja ja, det är din sak. Jag har gjort min plikt som granne och varnat dig.”
Efter att Sven-Göran gått satte sig Anna-Lena vid köksbordet och grät. Fyrtiotre år hade hon litar helt på sin man. Aldrig ens tänkt tanken att han skulle kunna vara otrogen. Och nu…
På kvällen kom Karl-Erik hem med fisk – fina abborrar. Han rensade dem i köket och berättade om hur bra det hade bitit och vilket fint väder det var. Han såg ut som vanligt, hennes trygga, hemmavan Karl-Erik. Kunde han verkligen ljuga?
“Karl-Erik,” började Anna-Lena försiktigt. “Har du varit hos läkaren på sistone? Är det nåt som inte står rätt till?”
Mannen stelnade till med kniven i handen.
“Varför undrar du det?”
“Bara så. Vi är inte unga längre, måste ta hand om vår hälsa.”
“Allt är bra. Varför skulle jag gå till läkaren?” Karl-Erik återgick till fisken, men Anna-Lena såg hur hans axlar spändes.
“Om det är nåt som gör ont, säger du väl till mig?”
“Självklart. Varför, har nån sagt nåt?” Han vände sig mot henne, och det syntes en skugga av oro i hans blick.
“Ingen har sagt nåt. Jag bara oroar mig.”
Nästa dag åkte Karl-Erik, som vanPå kvällen när Karl-Erik kom hem och såg hennes oroliga blick, sträckte han fram ett recept från läkaren och sa stilla: “Jag ville inte oroa dig, men hjärtat har inte varit som det ska på länge, och nu har vi fått en chans att ta itu med det tillsammans.”
