Det var en gång en man med grått i skägget. En livshistoria.
“Bra. Som vanligt.”
“Fredrik, Fredde, kom och ät! Jag har gjort köttbullar, precis som du gillar. Kom nu, hörru?”
“Jag är inte hungrig.”
“Fredrik, Fredde, men varför inte, hörru? Jag har väntat på dig, jag har inte satt mig utan dig.”
“Hördu, Tova, varför är du sådan här? Du klistrar dig fast som ett badlakan, för fan! Du är en klisterlapp! Jag orkar inte med dig längre, jag har inga krafter kvar. Är du ett litet barn som inte kan äta utan mig? Skulle maten fastna i halsen på dig?”
“Fredrik, Fredde, skäll inte på mig, va?”
“Fredrik, Fredde! Usch! Det är äckligt att höra! Tröttnar du inte själv, Tova? Varför smeker du mig så här? Vet du ingenting? Du kväver mig med din omtanke, förstår du det? Jag får ingen luft med dig, snart finns det inget andrum kvar. Du är kvävande, och din omtanke är så, så… Jag är trött på allt, Tova, jag orkar inte. Jag lever inte med dig, jag plågas. Det där med ‘Fredrik, Fredrik’! Hur många gånger har jag sagt att jag hör dig, du behöver inte upprepa dig!”
“Fredrik, Fredde. Kom nu, ta en snaps, det blir lättare. Du behöver vila, du är trött.” Tova såg skuldmedvetet på mannen och vred händerna i förklädet.
“Är du dum på riktigt eller låtsas du? Så du har satt på dig det där förklädet också! Jag har en annan nu, förstår du, en annan! Jag älskar henne, hon är den enda jag andas för! Jag lämnar dig, Tova.”
“Du går? Har du tänkt igenom det? Tro inte att jag är så mjuk, det finns ingen återvändo. Du känner mig. Gå om du vill, men kom ihåg att jag inte tar emot dig igen. Tror du den andra vill ha dig? Tror du det är lätt för mig att se hur allt håller på att falla sönder? Tror du det är lätt att sitta vid bordet med dig och veta att du har en annan? Tänk efter, Fredrik, är din kärlek verkligen stark nog att förstöra ett helt liv på en gång?”
“Jag kommer inte tillbaka, tro inte det.”
Fredde gick in i sovrummet utan att ta av sig skorna. På de rena, hemmavävda mattanterna syntes smutsiga avtryck från hans kängor. Han tog fram en ryggsäck och började packa sina få ägodelar. Med en sista blick runt rummet gick Fredrik ut i farstun utan att se på Tova. Medan han gick från ena änden av byn till den andra virvlade tankarna i huvudet.
Varför gjorde han så här? Gjorde han rätt som lämnade sin fru? De hade ju levt tillsammans i över 20 år, deras son var en bra kille, militär. Han bodde långt borta, de pratade mest i telefon. Det var inte lätt att besöka honom. Undrar hur sonen skulle ta skilsmässan? Men han var ingen barnunge längre, han borde förstå. Allt hade brunnit inne hos Fredrik, inget fanns kvar, inte ens respekt för hustrun. Just det där eviga “Fredrik, Fredrik!” Hon visste ju allt, men teg, tittade honom bara i ögonen. En annan kvinna skulle ha rivit honom i ansiktet, klöst och skrikit, men hon bara såg på honom med tyst förebråelse. Kunde han ens respektera henne när hon inte respekterade sig själv? Och sen den där grejen med antiken. Hon hade blivit helt tokig. En normal kvinna var hon, men nej, hon hade fått för sig att hon behövde en kök av timmer i gammal stil, absolut med en samovar och hemmavävda mattor. Som en idiot, hon hade samlat på sig mattor i hela byn, rivit upp golvet i köket för att lägga träplankor.
Nej, Stella var helt annorlunda. Hennes namn sa allt. En kvinna med stålhård grepp. Och man skulle inte tro det, hon var ju så ung. Bara lite äldre än deras son. Hon kunde ha blivit hans svärdotter, men istället blev hon hans fru, och hon var så närhetssökande, med henne kände Fredrik sig ung igen, lärde sig att andas på nytt. Inga pajer, köttbullar eller mattor och samovarer. Hon pratade inte ens som Tova. Tova med sin antikfixering hade tappat förståndet, inte bara i huset utan i huvudet också. Hos Stella var allt modernt. Färgglada skåp, trendiga kläder. Och hennes figur var inte som Tovas. Tova hade verkligen låtit sig gå, spruckit ut som en bulle, en riktig pråmbåt, alltid på himmelriket efter, försökte behaga honom, Frederik. Bra gjort av honom att gå. Det var dags att ta det här steget. Men nu skulle allt bli annorlunda.
***
Tova satt mitt på köksgolvet och stirrade på de smutsiga, fula fläckarna på mattanterna och grät tyst. För han hade aldrig förstått! Förstod inte varför allt det här med antiken, mattor, samovaren. Och hon hade hoppats, idioten! Och nu fläckarna, som om de trampat rakt genom hennes själ, genom hjärtat med smutsiga stövlar!
Hon såg sig omkring, reste sig från golvet och började argt dra bort de smutsiga mattor
