Maria Nilsson torkade av sina våta händer, stönade av ryggsmärtor och gick för att öppna dörren. Ringningen var tyst, men redan tredje gången. Hon hade just hållit på att tvätta fönstret, så hon hann inte genast. Utanför stod en ung flicka, söt men blek och trött.
“Mrs. Nilsson, jag hörde att ni kanske har ett rum att hyra ut?”
“Åh, dessa grannar! Alltid ska de skicka hit folk. Jag hyr inte ut rum, aldrig gjort det.”
“Man sa att ni har tre rum.”
“Och? Varför skulle jag hyra ut? Jag är van vid att bo ensam.”
“Förlåt… Man sa att ni är troende, så jag tänkte…”
Flickan vände sig bort för att dölja tårarna och började gå nerför trappan. Hennes axlar darrade.
“Kom tillbaka! Jag har inte kört ut dig än. Åh, ungdomar nu för tiden, så lättkränkta. Kom in, vi pratar. Vad heter du? Vi kan väl säga ‘du’?”
“Linnea.”
“Linnea… ‘Den blomstrande’. Var din far trädgårdsmästare?”
“Jag har ingen far. Jag är från barnhemmet. Ingen mamma heller. De hittade mig i en trappuppgång och lämnade mig till polisen. Jag var knappt en månad gammal.”
“Oroa dig inte. Kom, vi tar en kopp te. Är du hungrig?”
“Nej, jag köpte en kanelbulle.”
“En kanelbulle! Åh, ungdomar, tänker inte på sig själva, och vid trettio har de magsår. Sätt dig, jag har ärtsoppa som fortfarande är varm. Och te. Massor av sylt. Min man dog för fem år sen, men jag lagar alltid mat till två av gammal vana. Vi äter, sen hjälper du mig att tvätta fönstret färdigt.”
“Mrs. Nilsson, kan jag göra något annat? Jag blir yr, jag är rädd att ramla från fönsterbrädan jag är gravid.”
“Ännu bättre! Precis vad jag behövde. Jag är en principfast person. Är barnet oäkta?”
“Varför oäkta? Jag är gift. Tommie från barnhemmet. Men han blev inkallad. Han var på permission förra månaden. När värden fick reda på att jag väntar barn, sparkade hon ut mig direkt. Hon gav mig en vecka att hitta något. Vi bodde inte långt härifrån. Men ni ser själv så här ser det ut.”
“Jaså… Och vad ska jag göra med dig? Kanske flytta min säng till Simons rum? Okej, du får sova hos mig. Jag tar inga pengar, ens tala inte om det. Hämta dina saker.”
“Det är inte långt. Alla våra saker finns i en väska vid entrén. Veckan gick, så jag har gått runt med dem till flera hus.”
Och så blev de två… Linnea gick designlinjen på gymnasiet. Maria Nilsson hade varit sjukskriven i flera år efter en allvarlig tågolycka, så hon satt hemma, virkade spetsiga dukar, kragar och barnskor och sålde dem på torget. Hennes verk var fulla av fantasi spetsarna liknade havsvågor och sålde bra. Det fanns gott om pengar, en del från grönsaker och frukt i köksträdgården. På lördagar arbetade de där tillsammans. På söndagar gick Maria till kyrkan medan Linnea stannade hemma, läste Tommies brev och svarade. Hon gick sällan till kyrkan, hon var inte van. Hon klagade på ryggvärk och yrsel.
En lördag arbetade de i trädgården. Skörden var insamlad, de förberedde marken för vintern. Linnea tröttnade snabbt, så moster Maria skickade hem henne för att vila och lyssna på gamla skivor som hon och hennes man köpt för länge sedan. Den dagen, efter att ha hunnit med hälften av räfsandet, gick den blivande mamman och vilade. Maria Nilsson kastade torra grenar på elden och stirrade tankfullt in i lågorna. Plötsligt hörde hon Linneas skrik: “Mamma! Mamma! Kom genast!” Med bultande hjärta, glömsk av sina värkande ben och rygg, rusade Maria mot stugan. Linnea skrek och höll sig om magen. Efter en kort stund fick Maria grannen att köra dem till sjukhuset i hans gamla Volvo. Linnea stönade hela vägen: “Mamma, det gör så ont! Men det är för tidigt, alldeles för tidigt! Jag ska inte föra förrän i mitten av januari. Mamma, be för mig, du kan det!” Maria grät och bad utan uppehåll.
Från akuten fördes Linnea bort på en bår. Grannen körde den gråtande Maria hem. Hela natten bad hon till Jungfru Maria om barnets skull. På morgonen ringde hon sjukhuset.
“Allt är bra med er dotter. Först ropade hon på er och Tommie hela tiden, grät, men sedan lugnade hon ner sig och somnade. Läkaren säger att risken för missfall är över, men hon måste vila här ett tag. Hon har lågt hemoglobin. Se till att hon äter ordentligt och vilar mycket.”
När Linnea kom hem, pratade de länge, ända till efter midnatt. Linnea talade hela tiden om sin Tommie.
“Han är ingen pojke som jag. Han är föräldralös. Vi var alltid tillsammans på barnhemmet. Vi blev vänner redan i skolan, sedan blev vi kära. Han tar hand om mig. Det är mer än kärlek, så känner jag det. Ser ni hur ofta han skriver? Vill ni se hans foto? Här är han, andra från höger. Han ler…”
“Stilig…” Maria Nilsson ville inte såra Linnea. Hon borde byta glasögon sedan länge. På bilden syntes många soldater, och fotot var litet och suddigt. Hon såg varken den andra, tredje eller femte bara konturer…
“Linnea, en fråga… Varför kallade du mig mamma i trädgården?”
“Det bara… kom. Av rädsla. På barnhemmet var alla vuxna pappa eller mamma, från direktören till rörmokaren. Jag blev av med vanan. Men när jag är rädd eller stressad, säger jag det igen. Förlåt.”
“Jag förstår…” Maria suckade med tydlig besvikelse.
“Moster Maria, berätta om dig själv. Varför finns inga foton av din man eller barn? Hade ni inga barn?”
“Nej, inga barn. Jag hade en son, men han dog när han var liten, knappt ett år gammal. Efter olyckan kunde jag inte få fler. Min man var som ett barn för mig. Jag skämde bort honom, älskade honom. Han var, precis som din Tommie för dig, hela min värld. När jag begravde honom, gömde jag alla foton. Trots att jag är troende var det svårt utan honom. Så fort jag såg bilderna grät jag. Så jag gömde dem för frestelsens skull. Nu behöver han mina böner, inte tårar. Linnea, skulle du vilja visa Tommies foto? Vi kan förstora det och sätta i en ram. Jag har säkert en någonstans.”
På julafton förberedde Maria Nilsson och Linnea festen, dekorerade rummen, talade om Jesusbarnet och väntade på första stjärnan
