**Dagboksanteckning**
” Glöm inte att du bor i min lägenhet och har gjort det hela livet. Så börjar du igen. Ska du dra upp det här resten av livet?
Tove och Erik hade varit gifta i tio år.
Tove hade en mor och en styvfar som tagit hand om henne sedan hon var tre år gammal. Hennes yngre bror, Viktor, var inte heller styvfadrens biologiska son.
Enda dottern, Linnea, var hans eget barn. Men han gjorde ingen skillnad mellan barnen.
När Tove gifte sig och flyttade till sin man, var Linnea bara åtta år.
Med sin svärfar kom Erik direkt överens. Inte konstigt, Niklas hade alltid kunnat prata öppet med vem som helst barn, tonåringar eller vuxna. Han behandlade alla lika, hittade gemensamma intressen.
Om svärmor kunde Erik inte säga något negativt, men med Niklas knöt han snabbt band och började kalla honom för “pappa”. Hans egen far var redan borta.
Hans mor hade åkt till farmor när hon blev sjuk och stannade kvar där. Hon lämnade huset till sin son.
Tove och Erik renoverade allt. Niklas hjälpte till. Toves mor knotade hon förstod inte varför dottern ville flytta från staden till en mindre ort.
Mamma, det är en köping. Det finns femvåningshus i centrum.
Du bor i ett hus på landet. Det räknas som en by
Tio år passerade. Familjen växte med en son och en dotter. Toves bror, Viktor, stannade kvar i Stockholm efter studierna. Linnea gifte sig. De hade inget eget hem och började hyra. Hyran betalades av Linneas föräldrar.
De kan bo hos oss, sa Niklas till sin fru.
Jag har inget emot det, men vi måste prata.
Om vad?
Varför bytte du jobb?
Vi har redan pratat om det. Barnen är vuxna och försörjer sig själva. Jag orkar inte med två jobb längre, speciellt inte sedan jag blev sjuk. Vi har mindre utgifter nu.
Linnea behöver en lägenhet.
Hon har en man.
Glöm inte att du bor i min lägenhet och har gjort det hela livet.
Så börjar du igen. Ska du dra upp det här resten av livet?
Välj! Du måste jobba för att köpa en lägenhet åt din dotter!
Vad är valet? Jobba eller?
Eller gå din väg.
Jag klarar inte av att jobba så mycket, du vet det.
Då skiljer jag mig. Du har ju ett hus.
Ett hus? Har du sett det? Vad tror du hänt med det under alla år?
Jag bryr mig inte. Du ville ju inte sälja det.
Niklas packade tyst sina mest nödvändiga saker.
Ta allt, annars slänger jag resten.
Vi har nästan levt hela livet tillsammans, du går i pension om ett år. Jag är sextiotre.
Du borde ha hittat en yngre kvinna. Jag ångrar att jag gifte mig med dig. Vem annars skulle ta en kvinna med två barn?
Pratar du om barnen nu? Jag går. Resten hämtar jag inom en vecka. Vänta
Mamma, var är pappa?
Du vet att han inte är din riktiga far.
Och? Han är min pappa, ingen annan.
Vi har separerat. Linnea och hennes man flyttar in i min lägenhet.
Va? Var är pappa då?
I sitt hus på landet.
Och Linnea gick med på att skicka dit honom? Hur kunde du?
Varför bryr du dig så mycket?
Det är omänskligt. Vet Viktor om det?
Varför skulle han veta? Han bor långt borta. Varför kom ni hit?
Vi tänkte bara hälsa på. Vi åker på semester imorgon och skulle träffa Viktor på vägen.
Vad vill ni ha av mig? Jag behöver pengar till renovering nu när Linnea flyttar in. Hon är gravid. Så jag ger er inget. Har ni barnen med er? Jag har inte tid att passa dem.
Vi behöver inget. Vi har pengar, barnen åker med oss. Vi kom inte hit för det. När tänkte du berätta om skilsmässan?
Varför skulle jag? Han är bara far till Linnea.
När han tog hand om oss och älskade oss, var han vår far, men nu plötsligt inte? Det är inte rätt, mamma
Du har ingen rätt att döma mig! Jag gjorde allt för er!
Erik kom tillbaka in i lägenheten. Han hade gått ut när Tove började prata med sin mor, när han insåg att Niklas inte fanns där längre. Han lyckades få tag på honom. Niklas bar inte med sig sin telefon, men den här gången svarade han.
Naturligtvis har jag ingen rätt. Det var han som tog hand om oss. Tiden får utvisa
Tove, kom nu, sa Erik och tog hennes hand. Jag har fått reda på allt. Barnen, in i bilen. Vi åker till farfar.
Du fick reda på det? Vi åker.
Ja. Det var svårt att få ur honom. Han ville inte säga nåt.
Bra jobbat. Jag har aldrig vetat adressen. Vi fick aldrig veta och åkte aldrig dit
Niklas mötte dem utanför det gamla huset.
Farfar, bor det en elak farmor i ditt hus? frågade barnen glatt.
Nej. Hon stannade kvar i stan.
Tove och Erik skrattade. Skämtet landade, trots att Niklas var dyster. Han var glad över besöket, men det syntes att han led.
Varför letade ni upp mig?
Hur kan du bo så här? Vi kom för att se och lösa allt. Varför sa du inget direkt?
Varför störa er? Din mor sa vad hon ville, och jag förstod.
Jag förstod henne också. Hur ska du bo här? Det är sommar nu, men vintern? Har du tagit med alla dina saker?
Allt. Det finns inget här, bara gammal porslin. Men det går bra. Så här blev det.
Självklart går det. Packa, pappa. Du flyttar in hos oss.
Ja, pappa, packa. Vi hämtar resten sen. Ta det viktigaste bara.
Jag kan inte åka. Jag är inte ensam.
Vi ser det. Vi har inte skaffat hund än. Barnen vill ha en.
Nån lämnade honom här, han är liten än
Ta med honom också. Han kan vakta vårt hem.
Niklas grät inte, men tårarna rann ändå.
Pappa, vi åker på semester i tio dagar. Du får hålla ordning här. Här är ditt rum. Det finns mat, affären är nära, vi lämnar pengar. Vi hälsar på Viktor. Var bara nåbar
Pappa, vi är tillbaka! ropade Tove så fort hon kom in genom dörren.
Erik och barnen följde efter.
Men ingen svarade.
Istället för Niklas kom Toves mor ut.
Mamma, vad gör du här? Var är pappa?
Jag kom för att kolla huset när ni var borta, sa hon som om inget hänt. Och här står en främling! Med en hund
Var är pappa? frågade Erik.
Linnea och hennes man har flyttat in i min
