I själen hade lyckan återvänt.
Alva märkte för flertalet gånger hur hennes man, Håkan, höll sig om vänstra sidan där hjärtat satt. Han försökte göra det obemärkt, smekte lätt och tog sedan bort handen, med en blick om Alva såg. Och hon hade frågat flera gånger:
“Gör det ont igen, Håkan? Du borde åka till sjukhuset.”
“Det går över, det händer ibland, snart släpper det,” svarade han alltid likadant.
I nio år hade Alva och Håkan bott tillsammans i byn dit de flyttat efter studierna. Håkan gick jordbruksskola, hon blev lärare. Men Alva arbetade aldrig, för Håkan älskade gårdsarbetet och de hade fullt med djur—två kor, får, en gris, höns och ankor. Alla krävde omvårdnad, så Alva stannade hemma, på fötter hela dagen. Håkan jobbade som agronom.
Alva hade växt upp hos sin mormor sedan tretton års ålder, när hennes föräldrar omkom i en husbrand—hon hade tur som var hos mormor den natten. Håkan var född i byn, men tre år efter bröllopet dog hans far av en hjärtattack och nästan två år senare följde modern efter.
Så blev det bara Alva och Håkan. Allt var bra, men de fick inga barn. Båda hoppades, Alva grät till och med om nätterna och bad Gud om ett barn. Men inget hände.
En morgon åt Håkan frukost och skulle iväg till jobbet när han åter högg sig om hjärtat. Innan Alva hunnit fram, föll han ihop på golvet. Hjärtat stannade. Ambulansen kom snabbt, men det var redan för sent.
Efter begravningen grät Alva länge, ensam med sina tankar.
“Trettio år gammal och ensam. Varför är livet så orättvist? Jag älskade honom så mycket, och Gud tog honom ifrån mig. Tog alla. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”
På morgnarna gick hon till ladet, mjölkade korna och grät.
“Varför behöver jag allt detta? Jag gör allt motvilligt, för djuren måste matas, korna mjölkas…” Hon snyftade, trodde ingen hörde.
Men grannen, Karin, som var biträdande rektor på skolan, hörde och kom en dag på besök.
“Alva, jag hör dig gråta. Jag förstår. Sälj djuren, varför behålla dem ensam? I grannbyn behöver de en lågstadielärare. Du är utbildad. Våra lärare är kvar här, men där är det bara grundskolan—de äldre barnen åker hit. Bara fem kilometer bort. Du behöver människor runt dig. Gör det.”
“Tack, Karin. Du har rätt,” sa Alva.
Under sommaren sålde hon alla djur och i september flyttade hon till grannbyn. Där blev hon känt som den vänliga Alva Lindström och fick ett stort hus. Hon städade, renade fönster och skurade.
“Nu börjar mitt nya liv,” sa hon högt för sig själv. “Men staketet är trasigt, grinden stänger inte. Måste fixas.”
Hon fick virke till staketet men fick själv ordna bygget.
“Lisa,” vände hon sig till grannen som hängde tvätt, “vet du någon som kan sätta upp staketet? Materialet finns här.”
Lisa torkade händerna på förklädet och kom närmare.
“Vi har en snickare, skicklig men dricker. Gör inget utan en flaska. Hela hans fru är problemet—hon drog in honom. Han drack inte som ung. De har två flickor, fyra och två år, men socialen tog dem för ett halvår sedan. Jag ska prata med Micke åt dig.”
“Tack, Lisa.”
Nästa dag kom grannen med nyheter:
“Jag såg Vera vid affären. De kommer imorgon. Köp två flaskor vin—annars gör de inget.”
Och så kom Micke och Vera, båda med baksmälla. Micke slängde sina verktyg i gården och inspekterade. Alva kom ut.
“Hej, frun,” sa Vera högljutt. Micke nickade bara.
Sliten, ovårdad och orakad—men hans ögon var klara och vackra. Alva stelnade till. De påminde om hennes döde mans blick.
“Staketvirke där,” pekade hon.
“Vi ser det,” sa Vera och satte sig på trappan. “Har du något att dricka? Morgondagen svider.” Hon öppnade flaskan, hällde åt sig och Micke. Efter en klunk började han arbeta.
“Om de dricker så här, hur ska han kunna jobba?” tänkte Alva bedrövad. “Men Lisa sa att han duger…”
Trots vinet gjorde Micke ett bra jobb. Byborna visste—om Micke tog ett uppdrag, blev det väl utfört. Vera satt bredvid och tittade på medan hon hällde upp. Mot kvällen var han klar.
“Frun!” ropade Vera berusat. “Kom och titta.”
Alva inspekterade det nya staketet—raka plankor, en fungerande grind, till och med en krok för vinden.
Hon betalade och tackade.
“Hör av dig om du behöver mer,” sa Vera. Micke nickade och gick.
Vintern kom. Alva trivdes i skolan och var tacksam mot Karin. Sorgen läktes, eleverna höll henne sysselsatt. De älskade fröken Lindström, och hon återgäldade deras kärlek.
En natt vaknade hon av knackningar. Klockan var sex på morgonen.
Hon öppnade dörren—Micke stod där.
“Vera är död,” sa han lågt. “Jag märkte inte när hon gick. Vaknade, hon var borta. Hittade henne vid ditt staket. Vi drack igår… hon gick väl efter mer.”
Byborna begravde Vera tillsammans. Micke drack i en vecka efteråt.
En dag hörde Alva knackningar igen.
“Idag är det nio dagar sedan Vera gick bort. Vi borde minnas henne.”
Alva blev förvånad.
“Du har vänner—varför kommer du till mig? Jag dricker inte. Kom in.”
Micke satte sig, hällde vin åt sig och erbjöd Alva. Hon smakade bara.
“Vad ska jag säga till flickorna när de frågar om mamma? De får inte komma hem nu. De är hos familjehem.” Han drog fram ett skrynkligt foto—två små flickor med hans ögon.
“Herregud, de har dina ögon,” sa hon, hjärtat knöt sig. En tanke flög genom huvudet: *Om de vore mina…*
Hon tvekade inte länge.
“Vi kan gifta oss. Jag tar hand om flickorna—ensam får jag dem inte. En familj behövs. Du kan leva som förut, jag belastar dig inte. Jag menar allvar, Micke.”
De gifte sig. Byborna skakade på huvudet.
“Kunde hon inte hitta någon bättre?”
Men grannen Lisa förstod. Alva kämpade genom byråkratin och hämtade till slut flickorna hem.
När Micke såg dem, brast han i gråt. De kände igen honom:
“Pappa! Men du luktar och är smutsig,” sa den ä
