Hans namn är Henrik. På bilderna ser han ut som en helt vanlig man i trettiofemårsåldern: välvårdad, inget utmärkande, inga extravaganta detaljer. Hans profilbeskrivning består av reflektioner kring medvetenhet, personlig utveckling och sökandet efter den sanna, levande själen. Redan här borde jag ha blivit vaksam. Erfarenheten har lärt mig att ju högre någon talar om den äkta kvinnan, desto oftare söker han egentligen någon som är praktisk och bekväm, som inte kräver något och inte har några egna anspråk.
Vi skrev med varann i några dagar. Henrik var korrekt och artig, men ibland lyste det igenom något märkligt. Han njöt särskilt av att analysera hur dagens kvinnor enligt honom blivit bortskämda av pengar.
Alla vill bara ha restauranger, Maldiverna och nya telefoner, skrev han. Ingen vill se till själen, bara gå och prata ute i det fria.
Jag, som är uppfostrad att vara hövlig, nickade åt hans ord i tankarna förstås och försökte så ofta jag kunde styra samtalet åt ett annat håll. Var och en har sina sår. Kanske lämnade hans tidigare partner honom utan hem eller utan illusioner det vet man aldrig. Jag undviker att dra slutsatser för tidigt.
Så föreslår han att vi ska ses. Problemet? Det är mitt i smällkalla vintern. Inte symboliskt, utan verkligen: minus tjugo på termometern, och i kombination med vind känns det som minus tjugofem. SMHI har utfärdat orange varning, och kommunen har skickat sms med rekommendation att hålla sig inne om det inte är absolut nödvändigt.
Ska vi ses i parken, skrev Henrik. Gå en promenad, andas lite frisk luft, lära känna varann utan alla förklädnader.
Henrik, det är minus tjugo ute, vi blir isstatyer på tio minuter. Ska vi inte ta en kaffe på ett kafé istället? frågar jag.
Svaret kom direkt:
Jag går inte på kaféer, där sitter bara kvinnor som vill bli bjudna och förväntar sig att någon ska betala för deras fika. Jag söker en livskamrat som följer med mig i eld, vatten och kyla. Om det är viktigt för dig att jag spenderar tvåhundra kronor på dig, då är vi inte rätt för varann.
Nyfikenheten tog över. Jag ville verkligen träffa denna kämpe för rena relationer, för vilken en kopp kaffe är ett tecken på ekonomiskt slaveri.
Okej, skrev jag. Parken, klockan 19 vid huvudentrén.
Förberedelserna tog sin tid. Jag hämtade underställ, varm tröja och till sist skidställ från garderoben. På fötterna: rejäla vinterstövlar med tjocka ullstrumpor, på huvudet en fodrad mössa.
I spegeln såg jag någon som var redo att övervintra på ishotellet.
Nu får du hålla ut, Henrik, blinkade jag till min spegelbild och steg ut i den iskalla kvällen.
Exakt klockan 19 är jag vid parken. Kylan nyper genast i kinderna det enda som är oskyddat. Snön knarrar under skorna, och det är helt folktomt: vettigt folk, inklusive påstådda utlevande kvinnor, har valt värmen.
Henrik står vid ingången. Han har höstkappa. Skiftar från fot till fot, hoppar och blåser panikartat på händerna. Näsan är plommonfärgad, öronen glöder röda.
Jag går fram.
Hej, säger jag med dämpad röst bakom halsduken.
Han tittar på mig, förväntar sig nog att se en späd fe i nylonstrumpor som skall skälva vackert i vintervinden och ge honom chans att känna sig som hjälten. Men där står någon som liknar en expeditionsräddare.
Hej, hackar han fram med tänderna. Du verkar ha tagit det på allvar.
Du sa ju själv: i eld, vatten och kyla. Jag valde kyla. Ska vi promenera och andas lite frisk luft?
15 minuter med beröm
Vi började gå längs alléerna. Den här promenaden platsar direkt bland de märkligaste dejterna jag varit på.
Vad tycker du om vädret? frågar jag artigt.
Man vaknar till, får jag fram. Han rör knappt ansiktet längre, bara läpparna som snabbt blir blå. Jag gillar vinter, den testar folks styrka.
Sant, svarar jag. Förresten, det där om kafékulturen. Berätta mer om din teori att kaffe är ett tecken på kvinnans girighet?
Det gör ont att prata kylan bränner hans hals men övertygelser kräver offer.
För att relationer ska bygga på intresse för varandra, inte för varandras plånbok. Om en kvinna inte kan nöja sig med en promenad, utan kräver fika, då är hon bara en konsument.
Men om hon bara vill undvika lunginflammation? frågar jag, och justerar huvan.
Det är bara bortförklaringar, svarar han, och snörvlar högt. Vill man så hittar man möjligheter man får klä sig varmare.
Och det gjorde jag, visar jag och viftar med det tjocka skidstället. Men du verkar inte lika förberedd. Fryser du inte?
Jag klarar mig! svarar han bistert, även om han skakar så att det syns trots att det är halvmörkt.
Efter tio minuter har vi nått parkens centrala torg, där finns en stängd kaffekiosk. Henrik ser på den med en längtan som är värdig en tragisk hjälte.
Ska vi vända hemåt? föreslår han. Det har blivit ännu kallare nu
Ser man på! säger jag piggt. Vi har ju bara börjat. Du ville träffa min själ. Ska vi prata om litteratur? Gillar du Jack London? Han har en novell som heter To Build a Fire; där fryser en man ihjäl för att han underskattar kylan.
Blicken han ger mig är allt annat än själslig.
Hör du, jag måste gå nu, säger han plötsligt. Jag fick precis ett viktigt jobbärende.
Vad för ärende? Vi skulle ju tillbringa kvällen tillsammans.
Jobbgrejer. Kom på att jag måste skicka en rapport.
Klockan åtta på en fredag?
Ja! säger han nästan högt.
Han vänder tvärt och går snabbt mot utgången. Jag följer med en stund, njuter lite av stunden: min överlevare klarade exakt femton minuter.
Vid tunnelbanan säger han inte ens hejdå han försvinner direkt ner i värmen. Jag hoppas att han tinade upp inte bara sina kalla fingrar, utan kanske även sina åsikter. Men det är nog tveksamt.
Jag går hem, brygger en kopp te och tar bort vår chatt. Jag ångrar inte en sekund. De där femton minuterna blev en perfekt vaccination mot skuldkänslor och en påminnelse om att omtanke om sig själv aldrig gör en kvinna till någon som lever på andra.
