**Skuggan av det förflutna kväver oss**
Jag är så trött på min mans exfru! Hon har inte hittat någon ny sedan skilsmässan, och trots att hon knappt är över trettio verkar hon besatt av hämnd. De har två barn tillsammans, och hon använder dem för att förstöra vårt liv. Hon påstår att jag stal hennes familj och gör allt för att separera oss. Hur? Genom barnen! Hon ringer min man varje dag: ”Barnen gråter, de ropar efter dig!” Hennes svartsjuka förgifter allt.
Jag tog inte Anders från henne. Vi träffades i Göteborg, där vi jobbade på samma företag. Jag visste att han var gift, och mellan oss fanns inget annat än arbetsrelaterade samtal. Då bodde jag med en kille som alltid var borta på resor. Jag minns den där julfesten där vi kom med våra partners. Hans ex, Elin, beter sig vidrigt – drack för mycket, flörtade med andra män, skapade scener. Jag var chockad.
Anders lämnade henne kort efter det. Jag vände också på mitt liv då – gjorde slut med min kille, bytte jobb, fick en befordran. Anders hade sin lägenhet men bodde i andrahand, medan Elin trodde att han skulle ”komma tillbaka”. Men det gjorde han inte. Vi började träffas och gifte oss senare.
Tre år har gått sedan bröllopet, men Elin ger sig inte. Hon kan inte bara inte acceptera det själv, utan drar även in barnen i sina intriger. Deras dotter är 9, sonen 7. De förstår redan vad som händer. En gång erkände dottern för Anders att Elin tvingade henne gråta i telefonen och säga att de saknade honom.
Elin insisterar på att han bara får träffa barnen i hennes hem. Inte ute, inte hos oss – absolut inte. Själv klär hon sig utmanande, sminkar sig inför honom, försöker få tillbaka honom. Men det är lönlöst. Anders berättade hur barnen, som påstås ”sakna honom”, springer iväg så fort han kommer – sonen leker i trädgården, dottern låser in sig med telefonen. Under tiden hittar Elin anledningar att dra ut på hans besök: ”Kranen är trasig”, ”Flytta skåpet.” Barnen får inte komma till oss, hon kallar vårt hem för en ”håla”.
En gång sov Anders efter ett nattpass. Hans telefon ringde oupphörligt – Elin. Jag svarade men sa inget. Plötsligt hörde jag en röst: ”Pappa, när kommer du?” Jag sa: ”Hallå?” Flickan tystnade, räckte luren till Elin: ”Det är någon kvinna här.” Elin morrade: ”Hörru, ge min man telefonen!” Jag var paff men svarade: ”Din man? Finns inte här.” Senare klagade hon till Anders att jag förolämpat henne.
Sedan började konstiga saker hända. Min chef fick samtal från inkassobolag om enorma skulder jag aldrig tagit. En falsk dejtingprofil med mina foton dök upp. Meddelanden från en ”beundrare” började komma. Vi förstod genast vem som låg bakom. Elin kommer inte sluta förrän hon lyckats sära på oss.
Jag har inget emot att Anders träffar barnen, men inte på det här sättet! De ska inte vara bönder i hennes spel. Hur får jag Elin att lämna oss i fred?
*Ibland är det inte det förflutna som håller oss tillbaka, utan någon som vägrar släppa taget.*
