Erik hade precis återvänt till sin by efter en tre veckors lång resa med sin lastbil genom landet, och som vanligt stannade han först vid krogen för att prata lite med byfolket och höra nyheterna innan han gick hem till sin fru. Han parkerade lastbilen vid vägkanten och, insvept i sin pälsjacka för att skydda sig mot det ihållande regnet, gick mot dörren.
God kväll! ropade han när han steg in.
Eftersom det var en fredagskväll i oktober hade han hoppats hitta krogen full av män som spelade kort och bli hälsad med glada rop och något grovt skämt om hans moderskap eller manlighet. Men den kvällen var det knappt två personer som hälsade med en nick: krogvärden och en gammal man som värmde sig vid spisen. Erik, förvånad, gick fram till bardisken och frågade:
Vad händer, Gustav? Var är alla? Har någon dött?
Mannen, som hällde upp en kopp kaffe åt Erik, svarade:
Något värre, Erik, något värre… unga kvinnor har försvunnit.
Vad säger du! Byflickor? frågade lastbilschauffören, som knappt kunde tro sina öron.
Ja, tre stycken, svarade krogvärden och höjde ett finger. Först var det Saga, apotekardottern, sedan Lovisa, borgmästarens niece han höjde ett andra finger och till sist… Moa, skollärarinnan, sa han medan han höjde det tredje fingret.
Vad hemskt! utbrast Erik. Försvann de samtidigt?
Nej, inte på en gång, svarade krogvärden efter en paus. Sedan du åkte har de försvunnit, en varje fredag… Folket tror att vi har en seriemördare lös. De var alla mellan 20 och 30 år och… de var gravida. Kan du fatta? Jävla galning… tillade han och skakade förtvivlat på huvudet. Och eftersom det är fredag igen har några bildat bevakningspatruller för att jaga honom… medan andra stänger in sig hemma med döttrarna eller fruarna i famnen.
Mannen skyndade hem efter dessa ord, och känslan som följt honom på hemresan fick plötsligt form. Han måste kontrollera att hans unga fru var säker. Erik tog genvägen över den mörka skogen och kände adrenalinet pumpa genom ådrorna. Han visste att det skulle gå snabbare så här än om han tog lastbilen, och om han hade rätt räknades varje minut. Medan han sprang genom mörkret blev hans tankar en storm av oro. Han föreställde sig de hemska saker som kunde ha hänt hans fru, och förtvivlan grep tag i honom.
Bilden av hans fru, blödande och plågad, fastnade i hans sinne. Mardrömmar växte fram i hans fantasi, var och en mer skrämmande än den förra. Han fruktade det värsta, och med varje steg slog hans hjärta hårdare.
Han sprang utan uppehåll tills benen värkte och lungorna brände. Till slut skymtade han sitt hus… helt mörklagt. Nästan död av ansträngning ökade han tempot så mycket han kunde och gav ifrån sig ett tyst skrik när han, allt närmare, såg en svartklädd figur som tycktes lämna hans hem.
Utan att tveka kastade sig Erik över figuren. Han kämpade i mörkret, grep tag i vad han kunde, och till slut lyckades han dra in henne i huset. Sekunderna kändes som en evighet tills han fick på ljuset.
Under det svaga skenet av glödlampan som hängde i köket såg han med lättnad att figuren han fångat var hans fru, Elin.
Mannen släppte henne, och i samma stund kastade sig Elin över honom och gav honom en passionerad kyss på läpparna. En kyss fylld av känsla och lättnad över att ha återfunnits.
Men snart gick Eriks lättnad över i oro. “Elin, du måste vara försiktigare. Om jag inte kommit hem nu kunde du ha dött i natt. Vet du vilken skräck jag gått igenom? Vad tänkte du med att gå ut idag… Gustav berättade att halva byn letar efter en mördare…” Han tystnade ett ögonblick, sedan tillade han med en kall ton: “Dessutom, tror du inte att tre kvinnor räcker för att ha kött hela vintern?”
Eriks ord ekade i rummet som en förbannelse, och tystnaden lade sig mellan dem. Elins leende försvann genast, och hennes läppar darrade. Hon backade undan och höll hårdare om magen.
Vad sa du nyss? hennes röst var knappt mer än en viskning.
Erik blinkade och insåg för sent att hans tunga halkat längre än han menat. Jag… jag menade inget. Det var bara rädslan som pratade, muttrade han, men hans frus ögon var redan fyllda av misstanke och något mörkare igenkännande.
Sakta drog hon upp ärmen. På hennes underarm syntes lätta, halvläkta rivsår, som från grenar… eller från kämpande händer.
Erik… var var du varje fredagskväll när du “jobbar”?
Lastbilschauffören stelnade. Hans tankar rusade tillbaka till krogen, till Gustavs darrande fingrar som räknade en, två, tre… gravida kvinnor. Och han kom ihåg. Hans rutter. Stoppen. Lögnerna han berättat för sig själv om “ensamt sällskap” och “ögonblick av svaghet.”
Hans hjärta sjönk när Elins ögon fylldes av tårar inte av rädsla, utan av insikt.
Utanför fortsatte regnet att hamra, drunknande tystnaden inomhus. Krogvärdens ord kom tillbaka som en kniv:
“Något värre, Erik, något värre…”
Och i det ögonblicket förstod Elin: de försvunna kvinnorna hade aldrig försvunnit för en ansiktslös mördare. Odjuret hade gått in i hennes hem, trött från vägen, fortfarande luktande av bensin och lögner.
Hon viskade, nästan för sig själv, men tillräckligt högt för att han skulle höra:
Och i natt skulle det ha varit den fjärde fredagen.
Ingen lögn kan hålla för evigt, och sanningen kommer alltid fram ibland genom tystnadens svarta regn.
