Förlåt mig, min son.
Det här är en berättelse om en utsatt familj, som man brukade säga förr. En mor som ensam uppfostrade sin son, utan någon make vid sin sida; skilsmässan kom innan pojken ens hunnit fylla ett år. Åren gick, nu var sonen fjorton och hon trettiofyra, arbetande som bokförare på ett litet kontor i Örebro.
Det senaste året förvandlades vardagen till ett enda långt lidande. Fram till femte klass klarade sonen, Mats, skolan bra men sedan blev det sämre. Till slut blev betygen nästan outhärdliga. Hon önskade bara en enda sak: att Mats skulle ta grundskolan och lära sig ett yrke, vilket som helst!
Ständiga samtal från skolan följde; klassföreståndaren var inte blyg nog att väja för hårda ord, särskilt inte inför lärarrummet fullt av kollegor som också gärna tog tillfället i akt att påpeka Mats alla tillkortakommanden. Nedslagen och arg gick hon alltid hem, helt maktlös inför situationen. Hennes förebråelser och goda råd mottogs med tystnad, kanske en butter nickning. Han läste ändå inte på läxorna; hemma hjälpte han till så lite han bara kunde.
Precis som många andra dagar kom hon hem till en stökig lägenhet, trots att hon på morgonen strängt beordrat: “När du kommer hem från skolan, städa ordentligt! Hon satte på kaffevattnet, trött och motvillig, och började plocka i ordning. När hon dammade såg hon plötsligt att den enda fina ägodelen kristallvasen som vännerna en gång gett henne på födelsedagen (en sådan hade hon ju aldrig haft råd att köpa själv) var borta. Hjärtat stannade till. Hade han tagit den och sålt? Tankarna rusade, den ena värre än den andra.
Bara för någon vecka sedan hade hon sett honom med några pojkar hon inte kände. På frågan vem de var hade Mats bara mumlat något osammanhängande, och blicken var tydlig nog: “Det rör inte dig!” Hon blev orolig. “Det är säkert ett dåligt umgänge”, tänkte hon. “Herregud, är det de som fått honom att göra något? Eller han själv? Röker han nu också, eller kanske värre?” Paniken drev henne nerför trapporna och ut på gården, men där var bara mörker och ett par hastiga skuggor som passerade längs gatan.
Långsamt gick hon tillbaka. Bara jag är att skylla, tänkte hon. Hemma har han ju aldrig ro längre, varje morgon väcker jag honom högljutt, på kvällarna bråkar jag bara och skriker. “Mats, min lilla, vilken usel mor du fått”, snyftade hon. Det blev ingen vila utan hon började febrilt städa. Bakom kylskåpet hittade hon en hopvikt dagstidning. När hon drog fram den hördes klirret av glas där låg kristallvasens skärvor, invirade i papper.
Han hade sönder den det var en olycka! Hon blev stående och började gråta på nytt men nu av lättnad. Han hade inte stulit den eller tagit med den till något dåligt sällskap, bara gömt undan skärvorna. Och nu vågade han inte komma hem, så rädd att möta henne. Men nej, han är inte dum alls! Hon såg för sitt inre öga hur hon skulle ha reagerat om hon efter jobbet redan funnit vasen sönderslagen hennes vredesutbrott. Hon suckade djupt, dukade fram mat, la ut tygservetter och ställde allt i ordning.
Klockan hann närma sig midnatt innan Mats kom hem, smög tyst in genom dörren och blev stående där. Hon rusade fram: Mats! Var har du varit hela kvällen? Jag har varit så orolig, fryser du? Hon tog hans kalla händer mellan sina, värmde dem och kysste honom på kinden: Tvätta händerna nu, jag har lagat din favoriträtt. Lite förvånad gjorde han som hon sa.
När han kommit till köket ropade hon: Jag har dukat i vardagsrummet. Mats gick in, allt var ovanligt prydligt och hemtrevligt. Försiktigt satte han sig. Ät nu, älskling, hörde han mammas lugna röst det var länge sedan hon använde sådana ord. Han satte sig, böjde huvudet, rörde ingenting på tallriken.
Varför äter du inte, Mats?
Han tittade upp, rösten darrade när han sa:
Jag slog sönder vasen.
Jag vet, min son, svarade hon. Det gör inget. Allt går sönder förr eller senare.
Plötsligt började han gråta över matbordet. Hon kom fram, höll om honom och grät tyst med. När han lugnat sig sa hon:
Förlåt mig. Jag skriker och skäller. Det är svårt för mig, Mats. Tror du jag inte ser att du inte har lika fina kläder som de andra i klassen? Jag är så trött, har så mycket jobb du ser, jag tar till och med med mig arbete hem. Förlåt mig, jag ska aldrig mer såra dig.
De åt i tystnad, gick till sängs under låg ljudnivå. Nästa morgon behövde hon inte väcka honom. Han stod upp själv. När han gick till skolan gav hon honom för första gången en kyss på kinden istället för ett varnande ord: Vi ses ikväll!
När hon kom hem efter jobbet den kvällen såg hon att golvet var skurat och att Mats lagat kvällsmat stekt potatis.
Sedan den dagen förbjöd hon sig själv att ta upp skolan och betyg hemma överhuvudtaget. Om det kändes svårt för henne att gå på föräldramöten, hur var det då inte för Mats? När han en dag sade att han ville börja på gymnasiet efter nian, lät hon bli att visa sina tvivel. En gång kikade hon i hans kalender i smyg inga underkända betyg fanns där längre.
Det verkligt minnesvärda ögonblicket för henne var ändå när de satt efter middagen och hon sorterade räkningar. Mats slog sig ner vid hennes sida, sa att han skulle hjälpa till. Efter en stund lutade han huvudet mot hennes axel. Hon blev alldeles stilla; när han var liten brukade han ofta somna så, mot hennes hand. Nu kände hon att hon fått tillbaka sin son.
