— Viktor, är du säker på att du har tagit med allt? Behöver du inte dubbelkolla? — ropade jag och stannade framför den stängda badrumsdörren.
— Klara, sluta! Jag har packat en hel resväska, du såg ju själv — svarade han genom duschbruset. Men rösten… rösten skalv. Eller inbillade jag mig?
— Resväskan såg jag. Men vad du stoppade i den — det vet jag inte — muttrade jag och backade undan.
— Klara, kan du göra kaffe åt mig? Starkt. Utan mjölk — la han till i lugnare ton när vattnet släcktes.
Jag gick till köket, tog fram bryggaren, hällde i vatten, malda bönor, en nypa salt — precis som han gillade. Vi hade en kapselmaskin, men Viktor älskade när jag bryggde kaffet. ”Du är så omtänksam”, sa han igår kväll när han kom hem sent från jobbet och såg hur jag, i gammal mormors stil, noggrant lindat in middagen i en handduk så den skulle hålla värmen.
Han hade stannat senare och senare på kontoret på sistone — påstod han. Byggde karriär. Förberedde sig för en befordran. Och jag — jag stödde honom i tystnad. Lagade mat, strykte skjortor, tålde.
— Gudomlig doft av en gudomlig dryck! — sa Viktor när han kom in i köket och kastade de våta hårslingorna från pannan. Han satte sig, sträckte sig efter koppen.
— Klara, idag kommer det en leverans — bilöverdrag jag beställt. Kan du ta emot dem? Betalas vid upphämtning — sa han och rörde ner en sockerbit i kaffet.
— Visst. Som vanligt — jag sjönk ner på stolen mittemot.
— Affärsresan kommer i otid — suckade han. — Men jag kan inte säga nej. Du förstår — det är en chans, kanske den enda. Chefspositionen är inget att leka med.
— Ja… Jag trodde inte såna jobb innebar mycket resande.
— Chefer och deras nycker. Jag har en halvtimme, ska jobba lite från mobilen.
Han reste sig, försvann in i arbetsrummet. Lämnade koppen. Vad gjorde det? Han var uppe i varv.
Jag sträckte mig efter hans kopp, men då vibrerade telefonen — ett meddelande. Jag öppnade det.
*Klara, Viktor ljuger. Det här är ingen affärsresa. Han åker till Italien med Moa Lindström. Stoppa honom innan det är för sent. Han förstör sitt liv.*
Saga. Hans yngre syster.
Något knäpptes i mitt huvud. Han… med Moa? Det kunde inte vara sant. Ett skämt? Men Saga var inte den som skojade om sånt. Och hon skulle absolut inte ljuga.
Allt blev suddigt. Luften kändes tung som betong. Jag kunde knappt andas. Jag lyckades resa mig, hällde upp ett glas vatten — och sjönk tillbaka.
Jag ville skrika. Slå sönder allt. Men bara en fråga ekade: *Varför?*
Jag knöt nävarna. Ville springa in till honom, skrika, dra av honom masken. Men… jag gjorde det inte. Han förtjänade det inte.
Låt honom gå. Jag skulle ge honom en överraskning. Inte med skrik — med handling.
Jag öppnade bankappen. På vårt gemensamma konto — en miljon tvåhundra. Men här hade han redan hunnit — trehundra tusen saknades. Mina pengar, förresten. Mina arvoden för projekt, mina nätter. Och han… använde dem för att flyga sin ungdomskärlek på semester.
Jag kände till Moa. Viktor hade berättat, och Saga nämnde det en gång. Gymnasiekärlek, en flirt. Hon lämnade honom två gånger — först för en äldre man, sedan för någon karriärist. Och nu var hon tillbaka. Viktor föll igen. Och ljög igen.
Kunde han inte bara sagt sanningen? *Klara, jag älskar en annan. Förlåt.* Det hade gjort ont, ja. Inte så här äckligt. Men han — som en feg stackare. Tog pengarna, ljög om resan, packade väskan…
Ja då. Jag tar resten. Idag. Till sista öret. Sedan — skilsmässa. Hans saker skulle skickas med bud till hans föräldrar.
Jag öppnade kalendern — imorgon mitt på dagen, en viktig presentation. Om det gick bra — semester. Inte till Italien. Portugal, kanske. Någonstans hans fötter aldrig satts.
— Klara, jag går nu, vill hinna med tiden — sa han när han dök upp i köket, prydlig med slips.
— Hejdå. Lycka till med resan — väste jag, greppet om koppen hårt.
— Vad är det för ton?
— Inget.
— Jag kommer att sakna dig…
— Tvivlar på att du har tid med det.
— Följer du mig inte till dörren?
— Jag tvättar hellre disken.
— Okej, jag går.
— Gör det.
Dörren smällde igen. Viktor anade inte att han lämnade hemmet för sista gången. Imorgon byter jag låsen.
Jag sjönk ner på stolen. Grät. Bittert. Av smärta, av förnedring. Förrädare.
Ett nytt meddelande från Saga:
*Klara, hur mår du?*
Jag torkade tårarna, ringde henne.
— Saga, var fick du informationen ifrån?
— En vän till Moa berättade. Hon har hittat tillbaka till Viktor. Klara, förlåt att det blev så…
— Tack för att du varnade mig. Jag stoppade honom inte. Låt honom bränna sig.
— Han är en idiot. Hon kommer krossa honom igen.
— Hans val. Saga, säg inte att jag vet.
— Jag vill inte prata med honom ändå. Trött på hans skit!
— Tack. Vi håller kontakten. Även om vi skiljer oss.
— Naturligtvis, Klara. Stå stark.
Jag öppnade bankappen igen. Ytterligare hundra tusen borta. Skynda dig! Nej. Jag drog ett djupt andetag. Överförde resten till mamma. Min mamma. Han hade ingen rätt till dem längre.
— Mamma, jag skickar över en miljon hundra. Resten har han tagit.
— Vad har hänt, älskling?
— Vi skiljer oss. Han åker till Italien med sin älskarinna.
— Herregud… Klara, var stark. Vi finns här för dig. Det kommer att bli bättre. Du hittar någon värdig.
— Nej, mamma. Jag tänker inte leta. Kanske skaffar barn på egen hand. Och det räcker.
— Jo… det är också ett val. Förresten, moster Elisas brorson är snygg…
— Mamma, inte nu.
— Som du vill. Men ge inte upp, älskling.
Jag la på. Samlade mig. Imorgon är en ny dag. Viktor är borta, men jag finns kvar. Hel. Äkta. Och jag har hela livet framför mig. Utan lögner. Utan svek. Utan honom.
