Min syster är verkligen besatt av sin karriär, helt uppslukad av sitt jobb, säger Rebecca. Hon är 40, singel och har inga barn. Hon har redan köpt en lägenhet och en Volvo. Kontakten med mig eller våra föräldrar sker ungefär lika ofta som Sveriges landslag vinner EM, men hon förväntar sig ändå något från dem.
Rebecca och hennes äldre syster har alltid haft ett kyligt förhållande, ända sedan barnsben, på grund av deras uppenbara olika utseende och personligheter. Rebecca är den lugna typen, lite som en småstadskvinna från Småland, gift tidigt, har tre barn och koncentrerar sig på att få hushållet att fungera. Hennes storasyster däremot är den driftiga, karriärsinriktade, alltid på väg till något viktigt möte i Stockholm eller Göteborg, och hör av sig till familjen ungefär lika ofta som det finns soliga dagar i november. Om någon är hemma på jul eller midsommar är det Rebecca, föräldrarna och barnen, medan storasystern skickar ett grattis på Messenger från någon affärsresa i Oslo.
Just nu bor Rebecca och hennes familj i en liten etta, vilket är ungefär lika trångt som att försöka få hela släkten att rymmas i en Suzuki. Föräldrarna, som älskar att hjälpa till, har funderat länge på hur de ska kunna stödja Rebecca. Till slut bestämde de sig för att erbjuda ett byte av lägenhet deras trerummare är ändå för stor för dem, men de har inga möjligheter att utöka eller ta ett nytt bolån själva, då bara Rebeccas man har fast anställning. Så de gick all in och bestämde att lägenheten ska gå till Rebecca och lät till och med fastighetsbyrån fixa så att namnbytet gick igenom direkt.
Men föräldrarna hade inte räknat med storasysterns reaktion. Hon blev helt till sig: Så hela lägenheten går till Rebecca, och jag då? Är jag inte er dotter? Mamma försökte förklara: Älskling, försök förstå hur vi tänker! Du är inte förbisedd. Du har klarat dig själv, och om du vill ha något större, är vi övertygade om att du kommer fixa det. Rebecca har mer akut behov hon har familj, barn och en etta. Trots mammas försök kände sig storasystern övergiven och gav ifrån sig en suck som kunde fylla en hel tunnelbanevagn. Rebecca kunde inte låta bli att inflika: Hon beter sig som ett bortskämt barn som inte fick sitt lakritsgodis. Mamma har helt rätt vi behöver det verkligen mer. Hon har ju redan allt! Vill hon ha ännu en långresa till Bali? Dessutom har hon själv valt att inte svara på mobilen på flera veckor. Det är själviskt.
Frågan är är storasystern egocentrisk och ignorerar Rebeccas behov, eller har hon rätt att kräva uppmärksamhet och rätt till sitt eget boende som dotter? Som svensk kan man ju undra om det är rimligt att bli upprörd över ett lägenhetsbyte eller om det är dags att bjuda på lite kaffe och bullar och prata igenom saken på riktigt.
