Han hittade honom runt hörnet på ett hus. Bara sprang från en sophög till en annan. På jakt efter mat. Där stötte han på en liten grå kattunge.
Pysen krypade över asfalten och skrek desperat. En stor, smutsig och mager röd hund, eller egentligen
Egentligen var det svårt att säga om han var röd eller grå. Dammet låg så tjockt över honom att hans riktiga färg var omöjlig att se. Han stannade till, och kattungen
Kattungen fick syn på honom, pep och kröp närmare. Hunden morrade, men kattungen blev inte rädd.
“Vad i helvete”, tänkte hunden. “Precis vad jag behövde. Hallå, hallå! Din mamma kommer strax. Kom inte nära mig.”
Han försökte skjuta bort den envisa lilla varelsen med tassen, men den brydde sig inte. Den tryckte sig mot hundens stora, smutsiga tass och höll fast med sina små klor. Sen tystnade den.
“Okej då”, tänkte hunden. “Jag väntar tills hans mamma kommer tillbaka, sen sticker jag.”
Kattungen lade sig till rätta och somnade. Den såg lugn och nöjd ut. Den stora hunden, vars färg fortfarande var oklar, lade sig också ner och väntade.
Väntan blev långmycket lång. Eller rättare sagt, kattmamman kom aldrig tillbaka.
En dag gick, kvällen kom, men hon hon dök inte upp. Natt föll, och hunden förstod. Det var ingen idé att vänta längre. Något hemskt måste ha hänt henne.
Kattungen vaknade och nös mot hundens mage. Den var hungrig.
“Ännu ett problem”, tänkte hunden. “Vad ska jag göra? Ska jag verkligen lämna honom här att svälta?”
Nåväl
Han tog med sig kattungen till sopcontainern utanför restaurangen. Där slängdes goda rester, och i den stora behållaren fanns ett hål på sidan. Dit brukade han klättra för att hitta mat.
“Jag matar honom och lämnar honom där. Jag kan ju inte bära omkring på honom.”
Han tog kattungen i nackskinnet mellan tänderna och gav sig av. Det var inte långt. Han lämnade kattungen bland buskarna så han inte skulle krypa iväg medan hunden rotade i soporna.
Hunden ryckte nervöst och lyssnade hela tiden på kattungens oroliga pipanden. Den grå lilla pysen letade efter honom. Han ropade på sin mamma.
“Fy fan”, svor hunden för sig själv. “Vilken mamma?”
Han hittade några öppnade yoghurtförpackningar. När han kom tillbaka, slickade han ihop den söta, kaloririka massanmen åt inte själv. Istället smetade han den på kattungens nos, och den slickade av den och spinade.
“Perfekt. Så där ja.”
Hunden log.
“Där fick han i sig lite mat.”
Sen klättrade kattungen upp på hundens varma sida, höll fast med klorna i hans smutsiga päls och somnade.
“Okej”, tänkte hunden. “Jag stannar till imorgon. Matar honom en gång till, sen sen sticker jag.”
Under natten vaknade kattungen flera gånger och pep. Den grät, och hunden slickade honom lugnande.
Först mot morgonen somnade den. När hunden vaknade, möttes hans blick av kattungens små ögon. Den nös mot hans våta nos och jamade.
“*Mamma*.”
Och plötsligt förstod hunden. Han skulle inte gå någonstans. Han kunde inte lämna den lilla.
Så blev det.
Han hittade mjukare mat eller tuggade sönder den åt sin kattunge, som åt och sedan kurade ihop sig. Den kramade sin hundmamma, lekte med hennes svans och sov på henne. Och på något sätt kände hunden sig lugn och trygg. Som om
Som om han äntligen hittat ett hem. En familj.
De åt tillsammans, sov tillsammans. Resten av tiden lekte hunden med kattung
