Fjolla
Ser du på henne! Folk som har lite vanligt hyfs går till jobbet på morgonen, men den där?! Vart ska hon ta vägen i vita byxor på våra leriga gator?!
Hon går ju aldrig. Alltid i den där bilen! Ett helt busslik.
Var tacksam att hon ens har kläder på sig! Har du sett vad hon har på halsen?
Nej, vadå?
Tatuering! Kan du tänka dig?! Vem gör så?! Ser ut som nån som suttit inne! Ung än redan så full med bläck! Vad skulle hennes mamma ha sagt om hon sett det?! Ingen ordning själen är vilsen…
Bänken utanför porten mumlade medan de såg efter Julia.
Varför skulle de låta bli att prata? Kassarna med mat stod redan vid fötterna och ingen hade bråttom hem, för där väntade ju inget mer än vardagen. Lite luft vill man ha, annars är det samma sak dag ut och dag in. Barnen små eller stora, matlagning, städning Glädje finns knappt förutom sällsynta högtider för hur får man tag i den, den där glädjen? För vanliga människor kommer den inte så ofta. Ofta knappt att man kan fylla frysen och undrar hur pengarna ska räcka till barnen, hjälpa om det behövs, ge något till barnbarnen och känna värmen när man pussar de guldlockiga små. Det är lycka, det. Om man har några, förstås. Greta har fått höra från sina att hon inte ska vänta barnbarn, för nu för tiden är det ingen som vill ha barn. Modet säger att man ska resa på äventyr och inte bekymra sig om vardagen. Hur får de det att gå ihop, de där moderna? Som Julia, Annas dotter.
Och ändå var hon ett riktigt trevligt barn! Sprang till skolan, var alltid artig. Men nu då? Sedan mamman gick bort har hon släppt allt. Hon stryker bara omkring. Inget jobb. Det vore något om hon pluggade, men inte ens det! Annas dotter sa att Julia sysslar med nåt udda! Hon har öppnat en tatueringsstudio! I alla dar
När Julias pappa dök upp för ett par år sedan, trodde många att han skulle få ordning på flickan. Men han köpte bara en halv skolbuss till bil åt henne och drog, lämnade tjejen att ta hand om sig själv. Men hon var ju knappt tjugo då! Hur kan man överge ett barn så? Om hon tar hem nån oinbjuden då kan hon förlora både lägenhet och bil.
Där körde hon iväg! Vart, till vad? Vem vet. Tänker inte ens på oss. Ljushuvud, det är vad hon är! I vita byxor
Julia hade vare sig tid eller intresse att bekymra sig om grannarnas skvallerande tungor. Hon hade tillräckligt med egna bekymmer. Idag var dagen planerad nästan in i minsta minut. Så mycket att göra ibland önskade hon att dygnet varit några timmar längre. Mamma hade alltid sagt att Julia inte var bra på att hushålla med tiden.
Julia, det är något du måste lära dig! Vissa har fullt upp men får inget gjort, klagar på livet och avundas andra. Fast det räcker att samarbeta med din tid, så hinner du det mesta.
Hur blir man kompis med tiden, mamma?
Slösa inte bort den. Satsa på det som är viktigast. Lämna lite inte bara till arbete, men även för vila. Ingen klarar bara nyttigheter. Ibland måste man få leka också. Om du glömmer det, tar du stryk till slut.
Varför?
Du är ingen maskin. Sliter ut dig, sen är det kört. Vem mår bra av det? Du? Nej. Du blir bara trött, grinig, arg Om ingen vilar mår ingen bra. Och den där idiotin att bara tänka på att vara nyttig det är bara dumheter. Att aldrig vila fördärvar också. Bestäm så mycket vila du behöver, håll dig till det. Då känns livet i ordning och får mig att må bättre också…
Julia kom ihåg mammans råd, men att följa dem gick sisådär. Hon köpte till och med en kalender, men ändå blev dagarna för fulla. Idag tre föreläsningar, men hinner bara till en, för hon har bokat in två kunder på salongen och måste även hinna förbi Karin. Där Karin finns, där är Per, och man vet att det tar tid. Sen ska hon träffa Arvid och hjälpa till med packning Och nya kunder de ska resa nästa vecka, och Julia kan inte ens namnen på dem än. Hur ska hon hinna?
Kön på E4:an lättade och Julia tryckte på gasen. Bilen svarade direkt, mjukt och lugnande, som om den själv sa: vi hinner! Inte fick hon den där gamla bussen av sin pappa för ingenting. Han menade att hennes tid var värdefull.
Julia strök ratten.
Tack, pappa!
Någon som för bara två år sen sagt att hon skulle tacka sin far skulle hon skrattat ut. Hon hade ju avskytt honom så länge hon mindes.
Nej, mamma hade aldrig sagt ett ont ord om pappa. Tvärtom, berättat hur klok han var, sagt att Julia var lik honom.
Men Julia förstod bara inte hur någon sådan någon kunde lämna en baby och försvinna för alltid. Längtan blev till ilska, som växte inom henne.
På dagis satt Julia ensam i ett hörn på luciafesten och såg de andra flickorna dansa med sina pappor. Hon hade ingen och skämdes så alldeles torrt i ögonen.
I skolan bet hon ihop när hon blev orättvist behandlad, avundades dem som hotade: “Jag ska säga till min pappa!”
Vänskapen med bästa kompisen Emma tog slut vid studenten. Emma hade sagt: “Pappa säger att jag kan plugga vart jag vill, han betalar. Och om jag kommer in själv får jag en bil för pengarna som blir över.” Julia förstod plötsligt att den sortens vänskap var över.
Det var inte avund. Det var något annat. Svidande, en enorm tomhet. Emma visste allt om Julia, visste om hennes dröm om att ha en pappa… men gav henne aldrig tröst, bara nålstick.
Men Julia hade aldrig avundats någon. För varför? Hon och mamma hade det lika bra som folk i allmänhet. De hade rest utomlands ihop. Julia fick till och med en modern telefon i sextonårspresent.
Det var inte presenten som var störst i betydelse den födelsedagen. Där satt Julia, fortfarande med paketet i händerna, när han plötsligt stod i dörren pappan hon drömt om.
Hon gjorde skandal skrek, grät, slog ifrån sig när mamma försökte lugna.
Förrädare! Varför är han här? Jag vill inte se honom!
Julia kunde ju inte veta att mamma redan fått provsvar från sjukhuset; att livet snart skulle stå stilla på den högsta, murriga länken av deras sammanhållning. Och allt som känts tryggt skulle rämna, slukas sakta av ett trolskt mörkrött hav av bärgelé precis den där sorten Julia hatat som liten. Allt skulle dra ner dem, och hoppet försvinna tills mamma tog henne i handen och gav besked:
Det är mitt fel, Julia. Att det blev så mellan oss, mellan dig och din far. Mig ska du skylla på!
Varför? mammas fingrar var kalla och bestämda, men Julia drog inte undan handen. Nu skulle hon äntligen få veta varför hon blivit bestulen på pappa.
Jag blev sårad…
På vad? Mamma, svara! Hur kan man bli så sårad att man tar ifrån någon en pappa
Jag ska berätta. Bara lyssna. Avbryt mig inte, för det gör ont att prata
Julia fick veta.
Om ungt, oklokt giftermål, om föräldrar som ständigt klagade och aldrig ville glädjas åt den kommande bebisen. Ingen väntade Julia, inga ville ha henne. Hon blev ett hinder. Pappan tvingades sluta plugga, för att försörja familjen. Mamman tog studieuppehåll och kom aldrig mer tillbaka till universitetet efter förlossningen. Och efter det anklagelser, besvikelse och den största stötestenen av dem alla: Att det blev en flicka, och inte en pojke.
Så åkte Julias mamma till släktingar med barnet, och pappan visste aldrig att han förlorat henne för gott.
Han letade efter dig, Julia. Han skrev, han ringde. Men jag sa att du inte var hans.
Herregud, mamma! Varför?!
De sa det till mig så ofta, så jag tänkte: låt vara. Vill de så, får det bli så!
Vem ville?! Vem sade det?!
Alla. Julia, förlåt… Jag kan inte mer. Nu känns allt så dumt, men då Jag ville skydda dig. Ett barn ska inte växa upp i hat! Jag gjorde fel saker, men det var det enda jag visste då…
Julia drog till sig handen och slog näven i fönsterbrädan. Den enda blomkrukan med kaktusen Emma gett henne för länge sedan hoppade till, och julia såg på jorden som spills ut allt det mamman just sagt, som små svarta korn. Smuts, som man nu måste städa bort, och det blir aldrig riktigt rent…
Julias trasa redde ut det i alla fall. Sedan satte sig Julia vid mammans säng, precis som förr i tiden, och beordrade:
Nu berättar du allt. Allt, och bara sanningen. Inget mer ljug.
Nej…
Så fick Julia veta hur det egentligen varit. Hon hade fler frågor än svar, men ändå livet är konstigt. Idag tror man att man förstår, och i morgon spricker hela bilden. Och då står du där och måste själv hitta vägen.
Om Julia förlät sin mamma? Kanske men säkert visste hon inte. En sak var hon dock tacksam för att mamma till slut hade berättat.
Samtidigt visste hon att allt det viktigaste, det allra djupaste, alltid förblev gömt bakom stängda dörrar, kvar i nattens vakna timmar när pappans starka armar höll mammans svaga handleder, när smärtan inte gick att dölja ens för Julia.
Det som sades där, mellan dem, frågade Julia aldrig om. Hon ville inte riva i det.
Det fanns så mycket annat att ta sig an. Att lära sig leva på nytt. Pappan vägrade lämna Julia hos någon släkting.
Jag åker när du fyllt arton. Inte innan. Jag försöker finnas så lite i vägen som möjligt.
Nej, försvinn inte! Du har redan varit frånvarande så länge. Finns nu snälla, pappa…
Natalia, Julias mamma, blev kvar nästan två år till, trots läkarnas dom. Det var den lyckligaste och sorgligaste tiden i Julias liv. Hon rasade över att tiden var så skoningslös, att de tre inte fick mer.
Det var då Julia började rita.
Varför hon inte ritat förr visste hon inte. Någon kladd på baksidan av ett häfte, men aldrig på allvar.
Du, det där var inte dumt!
När pappan såg hennes målande någon gång, visslade han lågt.
Titta här!
Han drog av sig t-shirten och Julia tappade andan. En färgglad tatuering över pappans rygg så vacker att Julias egna teckningar bleknade till barnklotter.
En kompis gjorde den. Vill du att jag frågar honom? Han kanske vill visa dig hur man gör? Eller till och med lära upp dig, kanske.
Ja!
Ingen bland grannarna märkte ens att Julia försvann. Nästan ett år bodde hon hos pappan i Stockholm, lärde sig hantverket, men återvände sen till sin barndoms stad.
Jag vill hem, pappa
Han förstod. Vägrade övertala, bara bad henne stanna några veckor till. När han kom tillbaka, hjälpte han henne packa och la bilnyckeln på köksbordet.
Den är din nu. Och det här
En pärm landade bredvid nycklarna. Julia höjde på ögonbrynen.
Vad är det?
Det, min dotter, är din studio. Jag sålde min lägenhet och köpte en lokal åt dig i centrum. Inte stor, men stor nog. Din lärare Lars hjälpte mig med utrustningen, snart levereras allt. Jobba, lär dig vidare. Yrket har du, men utbildningen gärna mer än gymnasiet. Förstår du?
Hon kunde inte tro det, inte ens när studion var fylld av nya dofter, första jobbet fästes på någons hud, och motorcyklisten Conny, som trotsade frun och skaffade sin dröm, gav beröm. Det kändes ändå osannolikt att livet äntligen gick hennes väg.
Pappa hjälpte till med allt, tills han packade själv.
Vart ska du?
Till föräldrarna, Julia. Det är rörigt där, och jag behövs. Men du vet…
Jag vet du är med mig. Men pappa, jag vill inte att du åker…
Jag måste, lilla vän
När han åkt, försvann Julia in i arbete och pluggläsning. Det blev så mycket, att hon redan från början anställde två till. I det här obönhörliga tempot, där ingenting gick att redigera, träffade hon Karin.
En dam i snygga kläder steg in när Julia redan väntade irriterat på en försenad kund.
Ursäkta, kan jag tala med konstnären?
Julia såg upp från datorn och anteckningarna.
Det är jag.
Inte skämta nu. Kan du hämta någon vuxen?
Julia såg närmare på kvinnan.
Dyra kläder, ja, men trött, osminkad, naglarna korta och trasiga, och ögonen så sorgsna och välbekanta. Julia reste sig och hämtade sin portfölj.
Här. Mina arbeten. Bestäm vad du vill ha.
Ett namn Här
Kvinnan drog upp ärmen.
På handleden, så jag ser det varje dag
Sen brast hon nästan. Julia låste dörren om dem. Samtidigt parkerade den försenade kunden.
Sätt dig, sa Julia och fällde ner persiennerna. Vi kör…
Gör ont? Jag vet.
Hon slog sig ner och viskade:
Sigrid
Julia frågade inget. Och två dagar senare, då hon mötte kvinnan på sjukhuset dit hon hälsade på faster, förstod hon.
Du?
Jag. Tack.
Det var inget. Blev det bra?
Ja, och Sigrid tycker om den
Han?
Hon. Min dotter.
Kvinnan stack fram handen.
Jag heter Karin.
Julia.
Vill du träffa Sigrid?
Julia behövde ingen betänketid.
Ja!
Lilla flickan i stora glasögon, med plåster kors och tvärs, tog Julia till sitt hjärta direkt.
Har du nötter? Eller frön? Hur ska du annars mata ekorrarna?
Vilka ekorrar?
Dom! I parken finns jättemånga! Jag matar dem hela tiden!
De blir inte tjocka. De hoppar ju alltid.
Tror du? Du är smart.
Inte särskilt.
Varför?
Jag pluggar fortfarande.
Jaha. Oj, jag glömde!
Med allvar räckte flickan fram handen.
Sigrid Johansson.
Vackert. Julia tog handen försiktigt. Julia Andersdotter.
Nu känner vi varandra!
Barnaskratt klingade mellan sjukhusets tallar och Julias hjärta blev lättare.
Nästa gång hade hon fickorna fulla med nötter
Hur det gick med Sigrids vård berättade Karin först senare. De blev vänner och tvekande trädde de fram mot tillitens svaga is.
Går det att göra något?
Ja, det är ingen dom längre, tack och lov. När jag kom till dig den kvällen var hoppet borta, sa de.
Och nu?
En ny kirurg kom. Arvid Eriksson. Han sa, det är inte över än.
Men varför gråter du då? Det är ju bra!
Igår opererades Sigrid. Hon är på intensiven. De skickade hem mig. Det är så otäckt, Julia. Och ingen att prata med
Du är själv? Var är Sigrids pappa?
Borta innan hon föddes. Jag är ingen ängel, Julia. Sigrid fick jag för att jag ville. Valde en man, inte för kärlek Han vet, därför är han inte med. Förstår du?
Njä, men det spelar ingen roll. Det var då. Nu finns Sigrid.
Ja, det gör hon.
Inte ge upp! Julia nästan ropade. Se på din handled! Ser du namnet? Jag valde så det syns ordentligt. Hon tog Karins handled. Du ska göra så att namnet fortlever, inte bara existerar på din hud!
Skäll inte Jag hör.
Om du hör, sluta älta! Gör något!
Karin brast ut i gråt och Julia drev bort nyfikna servitörer.
Ett glas vatten, tack.
Den natten sov de i Julias studio, turades om att prata och vara tysta, gråta och skratta. På morgonen körde Julia sin vän till sjukhuset.
Jag följer med dig.
Har du tid?
Du är märklig ibland, Karin. Julia drog fram borsten ur sin väska. Varsågod, borsta håret så inte barnet blir rädd.
Allt gick bra med Sigrid tack vare Arvid.
När får jag se ekorrarna? raspade Sigrid fram.
Snart! När du skrivs ut åker vi till Stockholm med Julia. Där finns ekorrar i varje park!
Varför då?
Dit ska du för att lära ögonen se bra igen. Julias kompis Lars har ordnat plats för dig.
På rvad? Säg inget. Jag frågar Julia sen!
För Sigrid var resten ointressant det viktigaste var att Julia skulle med i bilen. Och då skulle Sigrid ha det roligare än på avdelningen där ingen ekorre syntes.
Mamma!
Mm?
Ska Arvid följa med?
Nej, han måste jobba. Och man får inte kalla vuxna vid förnamn, Sigrid.
Jag får!
Varför det?
För att han gillar min Julia! Sigrid skrattade när Karin blev helt paff.
Stolla! Var får du det ifrån?!
Syns väl! Mamma, är du barn? Och Julia med! Jag säger, men hon tror inte på mig!
Det gick inte heller att blunda för Arvids känslor för Julia. De förnekade båda, konverserade stelt och gick varsin väg ingen vågade första steget.
Men kontakten fortsatte även efter att Karin och Sigrid rest iväg. Julia insåg att hon kunde skjutsa fler barn till rätt vård. Lars hjälpte, och Arvid såg sin flicka packas in i Julias stora bil och fler barn följde.
Sitter du bra? Och din mamma? Bra, då kör vi!
Allt fler av hennes skyddslingar valde bilen framför tåget. Julias stora vita folkabuss blev känd bland sjukhusbarnen som deras andra hem.
Arvid beundrade Julia i tysthet men teg om sina känslor.
Vem vet, kanske hade de fortsatt så om inte Sigrid övertygat Karin att hälsa på sjukhuset.
Varför då, Sigrid?
Jag vill säga något till Arvid.
Vad?!
Nej, men du förstår väl! Jag måste!
Till Arvid sa Sigrid:
Varför säger du inget?
Till vem och vad, Sigrid?
Julia. Att du gillar henne.
Det är svårt
Varför? Ni vuxna är konstiga! Hon gillar ju dig!
Jag tror det, men Jag har ingenting. Jag hyr ett rum nära sjukhuset och det dröjer innan jag kan erbjuda något. Julia har ju allt på plats och en jättebil.
Och? Räcker inte kärlek?
Ibland räcker det inte.
Men Sigrid lyssnade inte mer utan viskade något i Arvids öra som fick honom att skratta.
Nu går vi, mamma!
Vart då?
Till Julia!
Hon jobbar!
Hon blir ändå glad.
Karin skrattade och ringde taxi.
Sigrid snackade med Julia med, och resultatet lät inte vänta.
När Julia skulle stänga salongen på kvällen var hon bestämd. Om ett barn sett det alla vuxna förnekar kanske är det dags att sluta förlora tid?
Hon såg inte Arvid direkt, men när hans långa figur klev fram kände hon musiken i ett Hej!
Och några månader senare tisslades det på bänken igen.
Hon har fått en karl! Vem är det, då?! Bar in saker, men ingen vet något! Ensam flicka, det kan gå illa!
Men han verkar snäll!
Bah, vad vet du, Gunnel! Dina ser snälla ut, men det vet vi ju hur det går!
Någon borde ringa Julias pappa! Han ska lägga näsan i blöt.
Han är här!
Nej?! När då?
Såg honom häromdan. Något kommer hända!
Och det gjorde det.
De fick se Julia i vitt, i en makalös klänning, och hela gänget såg tatueringen på hennes rygg och häpnade till och med moderna Gunnel.
De såg även Arvid, han ledde sin brud fram, viskade nåt till skrattande Sigrid som sålde Julia till honom för en puss och var ohyggligt stolt.
Och Karin som snyftade i körsbärstyg, rättade den nya slöjan på sin vän och viftade undan allas frågor.
Låt mig gråta av glädje, va! Det är fina tårar, såna…
Några märkliga gäster kramade Julia som om hon var deras.
Ingen begrep vilka det var.
Ingen förstod heller varför Julia, just när hon skulle kliva in i bilen, lyfte kjolen, slet av sig brudskorna och sa att hon behövde gympadojor, för på höga klackar kör man ingen bröllopsbil i Sverige.
Arvid lyfte sin brud, satte henne i bilen och knöt skosnören åt henne tillsammans med reslystna Karin.
Ingenting som hos folk! skränade bänkgänget efter bilarna.
Fjolla, det är vad hon är!
Jaha, precis så. Fjolla.
