Lars-Gösta Andersson hade varit änka i ett halvår. Den första brännande smärtan hade glidit undan, gömde sig någonstans under hjärtat och fastnat där som en skarp isklimp som ibland smälte i de mest olämpliga stunder. Någon granne kunde fråga vid ett möte: “Nå, hur mår du, Lars-Gösta, nu när du är ensam?” Då glittrade smärtan fram i den gamles ögon.
“Jag har blivit svag, förr var det inte så här”, tänkte Lars-Gösta och svarade sig själv i tankarna: “Men så hade jag ju inte heller mött en sådan sorg…”
Han hade bott i byn sedan ungdomens dagar. När han gick i pension trodde han att han äntligen skulle få tid över. Men efter hustruns bortgång verkade tiden stanna, och Lars-Gösta visste inte vad han skulle ta sig till. Inget hade mening… Förutom kanske bönen i kyrkan.
Dottern hade gift sig och flyttat till staden, och hans barnbarn, lille Elias, skulle snart börja skolan. I början av sommaren kom dottern med sin man och barnet på besök.
“Pappa, här har du någon att fostra”, började Elin och pekade på sonen. “Förr var han bara en liten unge, mamma skötte om honom, men nu är det din tur. Du får göra en riktig karl av honom.”
“Kan inte fadern fostra honom?” undrade Lars-Gösta.
“Han har nog aldrig hållit i en hammare”, svarade Elin. “Du vet ju hur det är – Martin är musiker. Dragspel är hans liv. I höst ska Elias börja i musikkår, kanske hos sin far. Men uppfostran måste vara balanserad. Så hjälp till. Jag vill att min son ska bli som du – händig och arbetsam.”
Lars-Gösta log och såg på barnbarnet.
“Visst, Elin. Jag ska lära honom allt jag kan. Så länge jag orkar…”
“Sluta sådär, pappa”, avbröt dottern. “Vi ska leva länge och glatt. Men hjälp mig med Elias.”
Samma dag tog morfar med sig barnbarnet till verkstaden. Där undersökte de arbetsbänken, hyllorna med verktyg och började inreda Elias eget hörn.
Särskilt för pojken gjorde Lars-Gösta om ett gammalt skrivbord, kortade ner benen och klädde skivan med en plåt. Han behövde även små verktyg, anpassade för barnhänder.
Ovanför Elias arbetsplats hängde morfar en hylla med de allra minsta verktygen: hammare, skruvmejslar, små tänger, en liten såg och en liten hovtång. I runda metallaskar, kvar sedan Lars-Göstas egen ungdom, låg spik av olika storlekar.
Elias var förtjust och höll sig nära morfar, ständigt nyfiken på allt. Elin fick nästan dra i dem för att få in dem till middag, men efteråt återvände de genast till “karlarnas arbete”.
“Så där ja. Nu har vi börjat”, sa morfar mot kvällen. “Nu får det räcka för idag. I morgon ska vi ut och fiska, så vi måste förbereda redskapen och gå tidigt till sängs.”
Lyckliga sommardagar följde. Elin och Martin märkte att fadern vaknade till liv igen – hans hållning blev rakare, och glansen återvände till hans ögon.
“Tänk, Elin”, viskade Martin när Lars-Gösta inte hörde, “fastän du är lärare. Du ger din son ett gott exempel och väcker din far till liv igen.”
“Alla behöver uppmärksamhet – stora som små”, svarade Elin lågt. “Vi kan inte låta pappa ge upp. Nu måste vi åka hit oftare. Tack och lov att Elias hjälper honom. För andra räcker en flaska – det enda läkemedlet. Men här är barnbarnet som klart solsken. Det är bra. Jag har alltid vetat att min far är vis…”
Hon suckade och gick ut i trädgården, precis som hennes mor brukade göra. Trädgården måste skötas, som förr, så att fadern inte kände att allt rämnade efter hennes bortgång.
Snart var Elins semester slut, och hon återvände till staden, medan Martin och Elias stannade kvar hos morfar och hjälpte till med allt.
Men hösten kom, och Elias skulle börja första klass. För tillfället bjöd de in Lars-Gösta till staden – för att följa Elias på hans första skoldag. Stolt höll morfar barnbarnet i handen. I kostym och slips, som han inte burit på tio år, stod han på Elias första skolsamling och kände hur hjärtat bultade. När nationalsången spelades sträckte han på sig och kramade Elias hand…
I det ögonblicket lovade Lars-Gösta sig själv att inte ge upp. Han skulle ge allt som återstod av hans krafter till att fostra barnbarnet och stötta dottern…
När han kom hem till sitt hus i byn satte han sig vid bordet en kväll och lade ett blankt papper framför sig. Som en liten förstaklassare, efter år av att inte ha skrivit något, tog han pennan och skrev en kolumn med saker han skulle göra, inför nästa sommar och Elias återkomst.
Listan innehöll mycket: bygga en lek- och sportplats, sätta upp gungor, en ribba, ett bord och bänkar, en sandlåda. På det stora popplet vid vägen tänkte han hänga en “tarzanlina”, som han mindes från sin egen barndom… Och så måste bryggan vid ån lagas.
Listan växte för varje dag, blev längre och mer intressant. På bordet låg snart ett andra papper – “bokföringen”. Där skrev han upp utgifterna för material: bräder, fästen, rep, färg, sand. Det fanns så mycket att göra! Han måste hinna före vintern, före snöovädren, köpa allt han behövde, så att han kunde förbereda allt i verkstaden under de kalla månaderna. När våren kom skulle han bygga allt han planerat på gården och vid vägen…
Nu var Lars-Gösta upptagen. Han steg upp tidigt och skrev, som förr i tiden, en dagsplan på ett papper – och följde den.
Elias kom ofta på besök: under helger, högtider och lov. Huset vaknade till liv igen. Elin tvättade golven, bakade kakor och sköljde gardinerna.
Morfar, Martin och Elias byggde saker till huset och sportplatsen, bastade och åkte skidor i skogen.
På Nationaldagen gav Elin alla tre männen kamouflagekläder. Vilken glädde det blev! Snart var det även dags för kvinnornas högtid.
“Vad ska du ha i present, mitt barn?” undrade Lars-Gösta.
“Du behöver inte hålla tillbaka, vi ger dig vad som helst”, stöttade Martin. “Du är vår enda och älskade.”
“Enda?” Elin log. “Då blir det en överraskning. Snart blir vi fler i familjen, mina kära… Jag vet inte än vad det blir… Men det kan mycket väl bli en flicka.”
Ett ögonblicks tystnad följdes av glädjerop och hurranden. Elin fick kramar och pussar. Martin svängde runt med sin fru, medLars-Gösta såg på sin växande familj och kände hur isen i hans hjärta äntligen smälte, för nu hade han inte bara en framtid att vänta – han hade två.
