Familjesmycket
Nej! Försök inte övertala mig, mamma! Jag kommer göra det ändå!
Ingela, varför?! Kan du förklara för mig, varför måste du göra detta?
Därför att han kliver in i rummet en minut innan jag gör det! Därför att jag knappt kan se mig själv i spegeln! Därför att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv! Ingen man, inga barn! Herregud, mamma! Förstår du verkligen inte?! Ingela brast i gråt och slängde hårborsten mot Gustav, som skyndsamt slank undan.
Kudden han hade klöst sönder, där han låg på hyllan och lyssnade till bråket, var varsamt broderad av Ingelas händer. Den skulle egentligen ges till mormor, men den stora grälen som splittrat familjen i två sidor gjorde gåvan omöjlig att lämna över. De vackra rosorna sydda på sammeten fick nu tjäna Ingela själv, även om de ibland attackerades brutalt av Berg-familjens mest odrägliga katt.
Katten hade hamnat hos dem tack vare Ingela, som nu såg det som sin plikt att fostra den egensinniga varelsen hon en gång räddat från några elaka pojkar i trapphuset. De hade nästan gjort slut på det stackars djuret, övertygade om att en herrelös katt var rättslös. Men de underskattade Ingela. Flickan med notpärmen var visserligen öm och bräcklig, precis som mamma ville, men pappa hade lite andra visioner. Därför hade Ingela svart bälte i karate och en hel hylla med pokaler som hon helst ville kasta ut varje gång det blev dags att städa. Pokalernas ovälkomna påminnelse om hennes prestationer drev henne nästan till vansinne och dammet på dem var en plåga. Men mamma vägrade låta henne ta bort dem, säkert i tron att de stärkte dotterns självförtroende.
Därför passade hennes karatekunskaper utmärkt, och pojkgänget fick sig en ordentlig dust innan de drog sig undan. Ingela blev stolt ägare till en raggig liten kattunge med kal svans. Svansen blev snabbt yvig och katten utvecklades till en självsäker Berg-katt som ansåg att Ingela tillhörde honom han lyxade till vardagen med att bli kliad bakom örat av sin räddande ängel.
Dagen Gustav blev familj, kom Ingela hem från Musikhögskolan, arg och förtvivlad. Övningen till en tävling hon skulle delta i gick dåligt. Fingrarna, vanligtvis väluppfostrade och exakta, slutade lyda henne så fort hennes kurskamrat Alexander visade sig i salen.
Alex, som funnits med henne nästan lika länge som hon kan minnas, först i skolan och sedan på musiklinjen, hade plötsligt blivit en främling främmande och oförklarlig. De hade inte setts på flera månader, efter sommarlov och hans oväntade resor, och när de sågs igen blev hon osäkrare än någonsin. Alexanders vanliga, kamratliga arm om hennes axel kändes nu omöjligt trygg och lycklig att hon försökte få tiden att stå still. Oftast brukade hon bara slå bort hans arm och skratta, men nu ville hon bara stanna länge, känna värmen från hans hand.
När Alexander sedan försvann in i salen med notbladen viftande, skällde hon snabbt på sig själv. Löjligt! Sådant får man inte låta sig drömma om!
Men känslan ville inte vika. Hon fångade hans siluett med blicken och slog ner ögonen så fort han såg åt hennes håll.
Det var både plågsamt och underbart. Ena sidan längtade hon till ett samtal med Alexander, medan andra delen av henne var så skräckslagen vid tanken att det svartnade för ögonen och fingrarna blev isande kalla och orörliga.
Hon led.
Någon att tala ut med fanns inte. Mamma skulle ändå inte förstå, tänkte hon och försökte förtränga känslan. Att tala med mamma om sin första kärlek, det vågade hon inte ens tänka på.
De hade annars ett komplicerat förhållande. Ena stunden älskade de varandra, nästa var de som två motpoler, båda utrustade med stark vilja. Innebar att man ofta måste svälja stoltheten för att inte såra. Det gick inte alltid. Då blev det tyst hemma, inte skrik eller gräl bara tystnad. Ingela eller hennes mamma stängde dörren tyst, och sedan följde ett konstnärligt utsläckande av varandra.
Det var mormor som myntade den beska termen innan släkten splittrades:
Fenomenal dumhet!
Ingela höll med, men såg ingen väg ut av driften att sluta fred var det ändå oftast hon som tog initiativet.
Trots allt visste Ingela att hon var älskad. Albina Berg, hennes mamma, älskade sin dotter så det gjorde ont. För henne fanns det inget viktigare, ingen högre prioritet än Ingela. Så mycket att hon nästan ville kapsla in dottern i glas, skydda från varje farlig fläkt utifrån.
Därför växte Ingela nästan bara upp hemma, med musiken och sällsynta utflykter. Inga läger, sällan umgicks hon privat med klasskamraterna, och de kompisar mamma valt ut, kändes aldrig riktiga. Lilla Lotta retade henne alltid, hittade på elaka smeknamn och Simon, store kompisen, vrickade huvudet av hennes nalle första mötet.
Så kan det gå, sa han.
Mormor brukade trösta:
Ack, så synd att barnen inte fann varandra! Vilket vackert par det kunnat bli!
Men Ingela köpte aldrig de smickrande tonfallen.
Mormors åsikt var tydlig:
Albina! Knäck inte flickan! Låt henne välja själv, innan hon blir bitter hela livet!.
Men Kerstin, snälla, Ingela är ju bara barnet! Vad kan hon välja? Det är mitt ansvar!
Men låt det inte gå för långt. Glöm aldrig hon är inte din egendom!
När mamma blev för påstridig hade Ingela det där i minnet: Jag är inte din egendom, mamma! vilket förstås irriterade Albina.
Du ska inte bara gå och upprepa vad andra säger! Skaffa dig en egen vilja!
Det har jag! svarade Ingela surt, och tystnad föll återigen.
Efter den stora splittringen hade Ingela tvingats sluta prata med mormor. Hon ville inte tänka på vems skuld det var:
Allas!
Mormor, som i vrede efter missförstånd slängde åt Albina:
Man borde veta att nerverna ligger i vägen för fostret! Fin känslighet trams! Man får tänka på fler än sig själv!
Och mamma med sina utbrott och gråt när hon väntade syskon åt Ingela, svåra månader som ingen förstod sig på. De tassade på tå, men inget hjälpte. Det lilla syskonet dog ändå sent i graviditeten, utan att någon ville säga vems fel det var. Det bara hände.
Mormor Kerstin försökte tala klarspråk:
Du behöver rätt behandling, och lugn, annars blir det inga barn till. Ta hjälp!
Samtalet blev hårt, och slutade med mormors sjuktransport till Sahlgrenska. Försoningen blev aldrig av Albina förlät aldrig mammas kritik.
Pappa försökte medla men gav snabbt upp och lät vulkanerna svalna på avstånd.
Det tog tid. Ingela saknade mormor men vägrade trotsa mamma. Hon såg på sin mamma, som nu klamrade sig fast vid dottern som en sista livlina.
Mamma, varför försökte ni inte igen? Du ville ju ha en son?
Hon frågade bara en gång, men tystnaden var iskall och förkrossande. Aldrig mer.
Mormor flyttade till Skåne, sålde lägenheten i Göteborg, roadtrippade söderut och sa:
Så här blir det lugnast. Alla mår bättre.
Pappa besökte henne två gånger om året. Mamma invände inte, men Ingela fick inte följa:
Jag vill inte att någon vänder henne mot mig!
Det sved, men hon teg. Hon älskade pappa, ville skona mamma och la sig för fredens skull.
Bilden på mormor gömde hon mellan sidorna i sin favoritbok och smygkikade när mamma var upptagen. Porträttet var så skickligt taget att det varje gång fick Ingela att tänka: Hur kunde vår familjeskatt se så liten ut i spegeln, men ändå få mitt hjärta att gråta?
Näsan. Familjens klenod. Utstickande, förargligt stor
Av alla orden sparade Ingela bara utstickande till sig själv. Något vackert kunde hon aldrig se i ansiktet.
Den är ju enorm! Lotta, som Ingela inte sett på tio år efter flytten till Mallorca, skrattade rått och stack fram ett manikyrat finger mot Ingelas nästipp. Förlåt, men du är som svenska Pinocchio! Blir det problem när du kysser någon? Vad, har du aldrig..? Oj! Röd om kinderna! Ingen pojkvän? Vad är du för udda fågel!
Hur Ingela höll sig är en gåta. Hon ville slita det där svallande håret med rötterna!
Vem var Lotta att säga något överhuvudtaget? Inte vän längre, inte ens bekant. Och mötet var iscensatt av Albina, i sista sekund före Lottas återresa.
Du kan inte undvika henne, ni har ju inte setts på evigheter!
Och så kunde det fått förbli! Varför, mamma?
Därför! Och det är för din skull. Fråga inte nu, du kommer tacka mig senare!
Jo, hon tackade tyst, med de ord som passade för dagen.
Men mitt under samtalet föddes ett beslut hos Ingela hennes första riktiga, vuxna beslut.
Jag ska göra en plastikoperation!
Nej! Albina stirrade förskräckt på Ingelas sammanbitna ansikte. Det får du inte! Varför?
Slösa inte energi på att hindra mig, mamma. Pappa har redan sagt okej. Jag har bestämt mig.
Du vågar inte viskade Albina så tyst att Ingela nästan inte hörde det.
Samtalet slutade med att Albina började gråta och stängde in sig. Hela kvällen vankade hon av och an, sökte efter en lösning.
Sent på natten fick hon idén. Så självklar, så tydlig. Hon rusade till sin man för att be om Kerstins nummer.
Nästa dag reste Ingela till Skåne. Albina skjutsade henne till flygplatsen, kramade henne hårt och viskade:
Man gör så många dumheter i livet, älskling. Man missar så mycket där man kunde vunnit allt. Upprepa inte mina misstag. Och kom ihåg att jag älskar dig mer än livet självt även när det inte verkar så.
Ingela kunde bara nicka, omfamna mamma och kliva på planet. Nu väntade mormor, och det var viktigast just nu.
Kerstin tog emot henne med sådan innerlig värme att samtalet kom igång först efter två dagar, när känslorna lugnat sig och de kunde prata som vanligt folk.
Ingela, varför tror du din mamma blivit klokare på sistone? Var det för att vara kvinna på riktigt, tror du?
Det var nog för att jag planerat kapa näsan, mormor.
Men varför? Du ser ju fantastisk ut! Lite smink vore något, men det är småsaker.
Inte du också, mormor! Jag ser ut som Pinocchio!
Vem säger sådant trams?
Det finns de som sagt det…
När tanken gick till den eleganta Lotta med sitt blonda hår, höll Ingela tillbaka tårarna.
De som fäller omdömen om folks utseende sådär, förtjänar inte att kallas människor. Det är misslyckade kopior. Finns inga perfekta! Och kvinnor som är nöjda med sig själva, de är så sällsynta att Guinness får lägga ner sin bok.
Ska jag ansöka om störst näsa, mormor? Jag vinner, garanterat!
Vänta du, sa Kerstin, reste sig ur fåtöljen och hämtade ett blått sammetalbum.
Vad är det?
Alla i släkten som INTE lät vår klenod hindra dem att finna lycka. Här är din arvslinje. Fotona från min mors kusiner, som dog i läger under kriget, finns inte längre. Men en räddades av en granne den lilla flickan blev sedermera kirurg och räddade många liv. Hon bad om speciell operationsmask för näsan! Här är hon.
En lång kvinna skrattar bland vågorna, håller hatten bakåtlutad. Vid hennes sida en vacker, robust man.
Är det morbror Mikael?
Just det. Fia var lycklig med honom under alla åren de fick. Han blev svårt sjuk, men hon vårdade honom tills slutet, och gick själv bort kort efter.
Vilket öde…
Ja, men vet du, vännen, ingen av kvinnorna i vår släkt blev olycklig för sitt utseende. Tvärtom alla har älskat och blivit älskade.
Kerstin tog fram något ur byrån en snidad liten ask.
Dags nu. Ta den här, Ingela. Det är vad Fia lämnade till dig. Alla flickor har fått något från henne.
Örhängena i asken var så vackra att Ingela tappade andan. Fingrarna skakade.
De är gjorda av din tja, många generationer sedan, men han var en stor guldsmed. Han såg skönheten i det ovanliga.
Är det liljor? undrade Ingela, granskande detaljerna.
Precis. Hans fru hette Lily. Dessa örhängen skapades för henne, sedan har de gått vidare från mor till dotter. Nu är de dina.
Mormor Det här är ju en riktig familjeklenod.
Liksom din näsa, flicka lilla! Föreställ dig om jag smälte ner dessa och beställde moderna krimskrams, för att gamla ting var fula? Visst vore det fel?
Ingela knöt näven, gömde örhängena och skakade på huvudet:
Det vore fel!
Så var inte otacksam mot Skaparen. Allt du har är precis som det ska vara. Berätta nu för mig vem är pojken?
Mormor! Hur vet du?!
Stor hemlighet! fnös Kerstin. Tror du jag inte varit ung?
Samtalet varade till midnatt. Ingela berättade, mormor lyssnade, och känslan av lättnad fyllde henne. Hon kunde andas ut, förbereda sig för tävlingen, tänka efter på vad framtiden kunde bära. Nu fanns någon att anförtro de allra hemligaste tankarna.
På morgonen fann hon Kerstin packande:
Ska du resa bort?
Dags för försoning, Ingela. Jag har begått misstag låtit slita isär det som inte borde slitas. Jag måste träffa din mamma.
Bestämd som aldrig förr hjälpte Ingela till att packa väskor och boka taxi till Malmö Sturup.
Senare satt Ingela på rummet med Gustav i knät och hörde lågmälda röster i köket. Hon ville springa dit, sätta sig bredvid mormor, ta mammans hand, fråga om de äntligen kunde försonas. Men hon lät bli. Lycka är skör, och man får inte spilla den man just hittat. Att laga band är ju, trots allt, juvelerararbete.
Och ett år senare, när Albina, med ena handen varsamt stöttande på magen, reser sig när makeupartisten är klar, rör försiktigt vid liljan i sin dotters öra, fäster slöjan och frågar tyst:
Är du redo?
Snart, mamma! Jag ska bara pudra familjeklenoden lite. Ingela vände sig mot spegeln.
Hon granskade sitt ansikte i spegeln, log åt egna tankar och mindes hur hon en gång frågat Alexander om han var nöjd med hennes utseende.
Fullständigt! Du är perfekt, Ingelis! Varför undrar du?
Hans förvåning var så självklart äkta att Ingela blundade av lycka.
Ett leende, en glimt under fransarna, armarna kring den yvige och långe musikern just hemkommen med en internationell tävlingspokal.
Bara för att, älskade. Bara för attGustav jamade som en lyckönskning och strök svansen kring hennes ben. Ingela kysste mjukt kattens huvud, tog ett djupt andetag och reste sig. Släkten väntade. Alexander väntade. Livet väntade med allt det bär på av skavanker och skönhet.
När musiken från salen nådde henne genom dörren melodin de skrivit tillsammans, och som nu öppnade bröllopet förstod Ingela att ingenting i världen någonsin var bara sitt utseende. Allt handlade om att bära sitt arv, sitt hopp och sina minnen med stolthet.
Hon fäste mamma och mormors händer i sin, tog deras styrka och steg ut ur rummet leende, med liljorna glimmande i öronen och med sitt speciella, ömt ärvda drag bärande framtiden självklar och fri.
Och medan Alexander mötte henne vid altaret, viskade hon så att bara han och hennes närmaste, i hjärtat, kunde höra det:
Din näsa, ditt hjärta det är allt jag vill ha. Tack för att du älskar mig, som jag är.
Sedan lyste hon, vackrare än någon annons, smyckad med generationers kärlek. Och när dörrarna öppnades och familjen äntligen var samlad, tänkte Ingela:
Det enda riktigt oföränderliga och dyrbara är att vi håller om varandra, trofast genom allt.
