Ett oväntat samtal
Erik Andersson? rösten i luren var kylig och formell.
Ja, det är jag. Vem är det jag talar med?
Det här är chefen för Barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi måste flytta henne till ett annat ställe. Är du helt säker på att du inte ska hämta henne?
Vänta nu, vilken dotter? Jag har en son, Oskar jag mumlade chockad.
Märta Eriksdotter Sjöberg. Det är väl din dotter?
Nej, det är det inte. Jag heter Andersson, Erik Andersson.
Förlåt, sa rösten trött, det verkar ha blivit någon slags förväxling.
Därefter hörde jag de snabba tonerna, lika påträngande som ett kyrkklockespel.
Vilken röra! tänkte jag argt. Dotter, barnhem! Har de ingen ordning på sina papper?.
Men samtalet fastnade i bröstet som en tagg. Jag kom att fundera på hur det är att växa upp utan ett tryggt hem, utan en varm mamma, en omtänksam pappa, utan mor- och farföräldrar som bryr sig. Oskar har ju hela familjen, även kusiner och fastrar på båda sidor
Min fru Ingrid lade direkt märke till min tystnad, mina svävande svar och allt annat som aldrig undgår en uppmärksam kvinna som man levt med i snart tio år, efter att ha känt varandra ända sedan första klass.
Hon väntade till kvällen och frågade direkt över middagen vad som pågick.
Vad sa hon att flickan heter?
Vem? svarade jag helt paff (hur visste hon om barnet? Hade hon också fått ett samtal?).
Märta, sa jag. Märta lilla.
Märta lilla, minsann Jag är Ingrid för dig och hon är Märta lilla?! det började hetta till i hennes röst.
Ja, sa jag. Märta Eriksdotter Sjöberg.
Vill du ge mig hennes personnummer också?! skrek Ingrid.
Hon har väl inget personnummer, varför skulle hon ha det?
Är hon flykting eller? gnällde min kära hustru lite tystare.
Vem, menar du? nu förstod jag inget längre.
Din Märta, är hon flykting? Vill hon bli folkbokförd här? Ut med sanningen, Erik!
Vad ska jag säga? jag satt som förstenad, maten glömd.
Och då började Ingrid gråta. Inte högljutt eller dramatiskt, utan med arga, tunga tårar som föll på hennes förkläde.
Jag åker till mamma imorgon. Oskar får du inte, sa hon genom gråten.
Ingrid, varför? Vad har hänt? Varför till din mamma?
Trodde du att jag skulle passa upp åt dig och din älskarinna? Märta?! utbrast hon.
Det var först nu jag insåg hur knasig situationen var.
Jag lade handen på hennes axel, satte henne på kökssoffan och berättade allt om det märkliga samtalet på morgonen.
Nu grät Ingrid av medlidande med den lilla flickan. Det är märkligt med kvinnor tårarna kan alltid komma, av vad som helst och när som helst! Jag har svårt för kvinnors tårar, särskilt Ingrids, jag blir mest rädd av dem.
Efter allt detta kändes det inte längre som att äta, jag petade bara i maten.
Jag vaknade av att Ingrid stod bredvid och bläddrade i min mobil! På tio år hade hon aldrig gjort så. Hon letade bevis på någon affär eller hemlig flirt. Det sved det kändes bittert att hon inte litade på mig.
Så viskade hon: Eriik, Eriik! och peta på mig.
Jag låtsades nyss ha vaknat.
Det är väl det här numret som ringde, det fasta numret, eller hur?
Ja, sa jag automatiskt, det är det.
Sov nu, sov Ingrid gick ut ur sovrummet, med min mobil i handen.
Lättare sagt än gjort tydligen kunde jag inte somna. Jag hörde hur hon startade datorn. Jag låg kvar en stund men efter ett tag gick jag försiktigt upp och smög in i vardagsrummet.
Ingrid klickade intensivt på musen och såg inte att jag stod bakom henne.
Hon hade skrivit in Barnhemmet och vår stad i sökfältet.
Datorn sökte lite och visade sidan officiell hemsida, adress, telefon, till och med bilder på byggnaden. Ingrid tittade på min mobilskärm.
Erik, det stämmer!
Vad stämmer?
Numret! Det är barnhemmets telefonnummer!
Precis som jag sa. Så du kollade upp det?
Ingrid vände sig om.
Jag kollade upp, inte dubbelkollade!
Varför då??
Erik, barnhemmet ligger inte långt bort alls, sa Ingrid tankfullt.
Ska vi åka dit? Hur har de fått ditt nummer om du är en helt okänd person?
Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Egentligen, ja varför inte åka dit och se efter? Jag ville verkligen veta, annars skulle jag fortsätta att få märkliga samtal från folk som tror jag är någon annan!
Jag kunde inte somna den natten heller. Lagom tills jag nästan sov, väckte Ingrid mig igen.
Eriik Eriik
Vad nu då?
Är du verkligen säker på att det aldrig varit något med någon? Tänk om det hände en gång, kanske med din första kärlek, efter alla år Och hon sa inget till dig, lämnade flickan på BB, och nu står hon där Märta? Erik? Eriik!
Vilken kärlek, Ingrid? Jag har suttit bredvid dig sedan första klass, och fortfarande är det bara du. Titta bara för fyra år sen, när Oskar nyligen fyllt tre, var sjuk hela tiden, du började jobba igen vem tog hand om honom? Jag! Jag gick på distansarbete, minns du? Medicin, besök till läkare, mat, rutiner vilken älskarinna? Jag var så trött att jag somnade innan huvudet nådde kudden! Det finns ingen, och har aldrig funnits någon!
Men hur har de fått ditt nummer då? Någon har ju lämnat det där? envisades Ingrid.
Det funderade jag också på. Jag gick i tankarna igenom gamla bekanta, men ingen passade in. Några hade egna barn, andra hade flytt landet för länge sen.
Men livet är märkligt det som inte borde kunna hända händer ändå, så jag bestämde mig för att vi skulle åka till barnhemmet nästa dag.
Trots att vi kom tidigt var vi inte först: utanför chefens dörr satt redan en besökare ljushårig, mager, lite sliten. Kläderna rena men ändå sjavig. Ögonen flackade, händerna, fulla av papper, skakade lite. Antingen nervös, eller kanske bakfull.
Ni står på tur efter mig, sa mannen med oväntat stark basröst.
Strax öppnades dörren och han gick in. En kvart hördes röster inifrån, någon jämn, någon basig.
Till slut kom mannen ut, rufsig och utan papper i handen, och vi blev kallade in.
Hej, sa en trevlig brunett i medelåldern vid fönstret, tuggande på glasögonskaftet. Vad gäller ert ärende?
Vi kommer angående gårdagens samtal, försökte jag vara lite rolig.
Kvinna satte sig vid bordet.
Hör ni, jag har ingen tid att gissa gäckande frågor. Berätta ert problem tydligt och kort.
Jag påminde henne om samtalet rösten var igenkännbar.
Jaha, det hon log trött. Förlåt mig, jag ringde fel person.
Hur då, när ni hade mitt telefonnummer? Varifrån fick ni det?
Det blev ett nummerfel. Den rätta börjar med 046, jag slog 036. Att du också heter Erik Andersson är ren slump. Så kan det bli Han var förresten besökare här före er.
Vem? frågade jag, fast jag redan visste svaret.
Erik Andersson Sjöberg, flickans pappa.
Så jag ber om ursäkt igen och måste säga hej då. Jag har mycket att göra.
Hon reste sig.
Matilda Svensson, föreståndare stod på hennes namnskylt.
Ingrid hade också sett det och frågade:
Matilda, kommer han att hämta flickan?
Matilda tittade på oss och satte sig igen.
Nej, aldrig. Flickans mamma gick bort, och den här Erik Andersson har barn med flera kvinnor sju stycken! Han har varit här två gånger på tre år, och då efter att vi tjatat. Märta är inget han vill ha. Så, är ni nöjda med svaren? Då önskar jag er en fin dag.
Vi gick ut, chockade av det vi sett och hört.
Barnen var ute på gården. Någon gungade, någon åkte rutschkana, två pojkar körde bilar på en bänk.
Jag såg på dem och insåg vad som kändes fel.
På gården var det nästan tyst. Tar man ut Oskar så börjar det genast skratt och stoj, barnens glada rop fyller hela kvarteret. Här, barnen skrattade inte högt, bara viskade till varandra. De såg ut som små gamla människor de blev vuxna för tidigt, eftersom de aldrig fick ett riktigt barndom. Deras liv hade handlat om att överleva kyla, hunger, inga leksaker, kläder, ibland likgiltighet och ibland även hårdhet från vuxna.
Jag vände mig till Ingrid, hennes ögon var fyllda av tårar.
Dessa tårar igen alltid när något händer!
Vi gick långsamt mot grinden och plötsligt bröts tystnaden av ett rop: Mamma!. Alla barn vände sig mot oss. En liten flicka med en knasig mössa med tofs sprang mot oss med utsträckta armar.
Mamma, mamma! Jag är här!!!
Hon kastade sig mot Ingrids ben och ett gråt hördes, så bittert och så hjärtskärande att också mina ögon tårades.
Märta, Märta! en barnskötare sprang efter längs grinden. Hon försökte lyfta flickan, men märta höll sig fast vid Ingrids ben.
Till slut fick de loss flickan, tack vare en chokladbit, och vi lämnade barnhemmet nästan springande.
I bilen satt vi tysta. Ingrid skakade och jag kände mig inte heller bra. Händerna darrade och jag stannade bilen för att samla mig.
Ingrid tittade ut och pekade på affären, alldeles nära.
Vi steg tysta ur bilen, tog varandras händer och gick tillsammans in på Barnens värld.
Köpte en docka och en rosa klänning.
Om vi någon gång får en dotter, ska hon bli den allra finaste.
Att bära på medkänsla för andras barn gör oss större som människor och ibland kan ett litet misstag påminna oss om hur viktigt det är att bry sig om även de som aldrig fick känna värmen av en riktig familj.
