Ett helt år har vi stått som räddningslinje för barnen jag vägrar ge mer av mina kronor!
Min man Erik och jag har bara ett barn, en vuxen son. Johan har redan sin egen familj, och vi har blivit mor och farfar.
Jag växte upp under den kalla krigets tunga skugga och gifte mig först i trettioårsåldern. Då ansågs jag en gammal ogift kvinna. Alla förväntade sig omedelbart avkomma, och att vara barnlös var liktydigt med att drabbas av pesten.
När vår son föddes bestämde vi att det var nog. Som uppfostrade vuxna visste vi att ett barn kostar en förmögenhet, och ju fler barn, desto djupare fick plånboken bli. Därför bestämde vi att ett barn räckte. Vi lyckades föda upp Johan, ge honom en bra utbildning och hålla vårt liv på rätt köl.
Johan hade en annan syn. Kort efter vårt bröllop blev hans fru Elin, ett namn som bara hörs i våra norrländska byar, gravid och deras barn föddes. Det unga paret hade ingen egen lägenhet, så de tog ett lån för en bostad. Vi hjälpte dem att betala av varje månad. Sedan fick jag reda på att Elin var gravid igen. Jag frågade hur de skulle föda två barn och samtidigt betala av lånet. De tog illa upp och svarade att de skulle klara det. Jag svarade bara: om ni klarar det, så är det bra.
De klarade det länge. Men så blev Elin sjuk och kunde inte längre arbeta, och Johan blev avskedad. Vad skulle de göra? De flyttade in i vår hyreslägenhet. Erik lovade att hjälpa de unga att betala av deras lån, så Erik och jag tog på oss att betala deras bolånekostnader i ett helt år. Jag trodde vi gjorde en enorm insats för dem, men så var det inte.
Nyligen fick jag veta att lånet fortfarande inte var avbetalat sex månader försenat. Vart tog våra pengar vägen? Erik är rasande, han säger att han inte har någon kraft kvar. Jag är chockad och vet inte vad jag ska säga eller göra. Vi har hjälpt dem, men de har bara suttit på våra axlar, dröjt sig fram i bekvämligheten. Vad gör vi nu?
