**Dagbok**
Idag hände något som fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag var som vanligt uppe före gryningen för att städa parken. Det var kallt, och dimman låg tät kring gångvägarna. Jag har jobbat som städerska i Malmö i många år nu. Mitt liv var en gång helt annorlunda.
När jag höll i sopkvasten kom jag att tänka på min älskade son, som jag fick när jag var 35. Jag hade aldrig tur med män, så jag bestämde mig för att skaffa barn ensam. Jag älskade min lille Anton mer än något annat. Han var smart, vacker, men det som oroade mig var hur mycket han hatade att bo i detta område.
“Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktigt framgångsrik man!” sa han ofta.
“Det blir du säkert, min älskling,” svarade jag alltid.
När Anton fyllde 16 flyttade han till ett studenthem nära sin skola. Jag tyckte inte om att han var så långt borta, men han lovade att hälsa på ofta.
I början kom han verkligen hem regelbundet. Sedan träffade han en tjej, och plötsligt var det som om han glömde bort sitt gamla hem. Sen kom han tillbaka för gångför att berätta att han var dödligt sjuk. Jag förstod inte varför livet var så grymt mot oss.
Jag kämpade med allt jag hade. Läkarna sa att han behövde specialvård, men det krävdes pengarmycket pengar. Utan att tveka sålde jag lägenheten. En natt ringde de från sjukhuset.
“Din son är borta,” sa läkaren.
Efter det ville jag inte leva längre. Utan Anton fanns inget syfte.
Men jag fortsatte gå till jobbet. En morgon, när jag sopade, hörde jag en röst.
“Godmorgon!” Det var Lars-Göran, som promenerade sin hund.
“Godmorgon! Är du uppe så här tidigt?” frågade jag.
“Ja, det är tråkigt att sitta ensam hemma. Ville bara få lite frisk luft,” sa han med ett leende.
Lars-Göran var ensam, och jag kände mig lätt generad över hans uppmärksamhet.
“Jag ska inte störa dig längre,” sa han och gick vidare med hunden.
Jag fortsatte arbeta, men då såg jag något på en bänk. En telefon. Ingen var i närheten. Jag tog upp den och tände skärmen. Där fanns bildernågon måste ha fotat och glömt den. När jag tittade närmare började jag gråta.
“Anton min Anton!” snyftade jag.
Plötsligt ringde telefonen. Jag svarade, osäker på vad jag skulle säga.
“Hej! Det är min telefonkan jag hålla den?” frågade en ung kvinnas röst.
“Ja, självklart. Jag hittade den i parken,” sa jag och gav henne adressen.
När hon kom stod en pojke bakom henne.
“Varifrån har ni bilder av min son?” frågade jag.
“Av Viktor?” sa hon förvånat.
Pojken kom in.
“Anton!” skrek jag och svimmade.
När jag vaknade låg jag på soffan. Läkarna hade gått, och flickan såg bekymrad ut.
“Känner ni mig? Hur kom ni över dessa bilder?” frågade jag.
“Jag heter Lovisa,” sa hon. “Jag träffade din son för länge sen. Men han lämnade mig när han fick veta att jag var gravid.”
“Lämnade dig? Han sa aldrig något,” sa jag förvirrat.
“Jag förstår nu,” viskade jag. “Han blev sjuk. Han ville inte vara en börda för någon. Anton har varit borta i många år…”
Lovisas ögon fylldes av tårar.
“Viktor,” ropade hon till pojken. “Kom hit.”
Han kom fram.
“Ja, mamma?”
“Min son, det här är din farmor.”
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
“Farmor,” sa han blygt.
Jag omfamnade honom.
Lovisa log. “Flytta hem till oss. Vi har plats, och vi behöver dig.”
Jag skakade på huvudet. “Jag är van vid mitt liv här. Men jag kommer gärna på besök.”
Just då hördes en knack. Lars-Göran stod i dörren med en stor blombukett.
“Får jag bjuda på en promenad?” frågade han.
“Gärna,” log jag.
Lovisa och Viktor tittade fram.
“Får vi följa med?” frågade de i kör.
“Om ni är snälla,” skrattade Lars-Göran.
Två månader senare blev vi gifta. Hans hund, Bamse, älskade de nya familjemedlemmarna. Han sprang och lekte med Viktor medan jag bakade kanelbullar åt alla.
