Den första vinterns dag började inte särskilt lyckat. Johanna måste till jobbet, men vädret var uselt. Snön blandades med regn, temperaturen sjönk till noll grader – varken eller, som man säger.
Så ingen tunn jacka, utan dubbeldunjacka och varma kängor fick det bli.
Arbetsdagen var den första efter en lång paus. Under sommaren hade hon varit så lycklig med sin Lasse att hon naivt sagt upp sig på hans inrådan.
Hennes kära hade köpt semesterresor till Medelhavet, men chefen vägrade ge henne ledigt. Då skrev hon bara en uppsägningsansökan…
Då verkade himlen full av diamanter… Johanna var säker på att där, vid havets strand, väntade en friare på henne.
Och varför skulle hon då jobba, tänkte hon? Lasse skulle försörja dem båda så bra att hennes småpengar inte spelade någon roll.
Hon drömde om bröllop, barn och ett fint liv i Lasses lyxvilla. Nu förbannade hon sin tanklöshet!
Inget frieri kom på semesterorten. Han bjöd på restauranger, gav några underbara nätter och tog sedan med henne hem igen.
Han lämnade henne inte genast – nej, i nästan ett halvår lät han henne tro att deras förhållande skulle få en logisk fortsättning. För en vecka sedan orkade Johanna inte längre och frågade vilka livsplaner han hade.
– Planer? Inte så många, Johanna, svarade han. – Jag tänker ta tillbaka min exfru. Pappa och jag har en gemensam firma, och nu har han blivit sjuk. Han sa att allt skulle gå till min son, men min fru skulle hantera det tills han blev myndig. Men om jag återupprättar familjen, får jag och min son allt. Såna är villkoren. Förlåt, älskling…
Sedan följde det vanliga dravlet om kärlek och sorg över separationen. Stackars honom, maktlös och hjälplös…
Johanna slängde på sig hans sista gåva, en varm kappa, och sa bara:
– Hejdå!
Och försvann ur hans liv. Lasse saknade hon inte, men all den bortkastade tiden gjorde ont.
Nu fick hon uthärda den här “sorgen” och be chefen om jobbet tillbaka.
Efter några ord med kollegorna satt hon utanför chefens kontor. Morgonmötet pågick. Bakom de stängda dörrarna hördes hans höga, arga röst.
Antagligen gav han någon en utskällning för misstag.
När alla gått gick Johanna in, log sitt strålande leende och hälsade.
Sedan framförde hon sin önskan och förklarade enkelt: – Jag klarar mig inte utan jobb. Och kärlekslivet blev inget.
Chefen, som nog fortfarande tyckte om henne men var lyckligt gift, såg medlidande på henne och sa:
– Ingen annan skulle jag någonsin anställa igen. Men dig tar jag tillbaka. Inte på samma position, den är upptagen. Vill du bli min sekreterare? Min nuvarande går i mammaledighet från första december. Men inga fler oplanerade permissioner!
Hon fick nöja sig. Och nu var det första arbetsdagen. Pennkjol, vit blus, diskret smink, välvårdat hår. Och tofflorna fick hon ta med för att byta på kontoret. Johanna skyndade mot hållplatsen när ett sms från chefen kom.
“Kom tidigare. Brådmöte.”
Hon kollade klockan – hon skulle aldrig hinna. Taxi fick det bli. Men när hon stannade för att ringa, knuffades hon plötsligt av en pojke på skateboard som dök upp från ingenstans! Och i sånt här väder!
Nu låg de båda på marken. Dunjackan fläckig, trosorna förstörda, telefonen på vägen.
Allt det gick att fixa, men pojken verkade skadad. Han höll om benet. Med Johannas och förbipasserandes hjälp kom han upp, men kunde inte stå på foten.
Någon räckte henne telefonen. Ambulansen kom.
– Vem följer med pojken? frågade läkaren, och plötsligt tittade alla ner.
Då fick det bli Johanna.
Hon tog skateboarden, hans slitna skolrygga och klev in i bilen. På sjukhuset, medan pojken undersöktes, ringde hennes telefon plötsligt.
Fem missade samtal från chefen. Arbetsdagen, för att inte tala om mötet, hade redan börjat. Hon ringde chefen – han svarade inte. Ett sms kom strax efter:
“Oroa dig inte. Jag har ändrat mig. Lycka till med jobbsökandet.”
Så där slutade hennes karriär. Tårarna vällde upp, men hon höll tillbaka. Inte nu! En sekreterartjänst skulle hon hitta ändå. Fast…
Innan hon hunnit tänka klart kom pojken ut.
– Ingen fara, morsan. Inte så illa. Men lite dumt att låta barn åka skateboard i sånt väder…
– Förlåt, jag är inte hans mamma, och vi har bråttom. Tack för hjälpen, sa Johanna och satte sig bredvid pojken.
Han såg ut att vara fjorton.
– Hur mår du? Var bor du?
Han gav sin adress, och Johanna beställde taxi. Samtidigt ringde han någon:
– Mormor, var inte orolig… Jag åkte skateboard och… Kommer hem snart.
Johanna hörde skrik i luren, men taxin kom. Med stöd av hennes arm kom han sig till bilen.
Pojken hette Gustav, klädd helt presentabelt. Inget fattigt hem. Men varför ringde han mormor och inte föräldrarna?
– Pappa är på tjänsteresa, sa han. – Jag bor hos mormor.
De kom fram till huset, där en orolig kvinna väntade. Johanna förklarade kort och blev genast bjuden på fika.
Hon tackade ja. Lägenheten var välstädad och mysig. Johanna njöt av den varma koppen, medan mormor skällde på Gustav för att han tog “den där bråten” utan tillåtelse.
De utbytte telefonnummer och skildes äntligen.
– Jag hör av mig, ser hur det går. Ring om du behöver hjälp, sa Johanna, tog adjö av den tacksamma mormorn, sin nye vän och gick.
Fast vart skulle hon gå? Arbetsdagen och karriären som chefssekreterare var redan förstörd.
– Kanske lika bra, tänkte Johanna och åkte hem.
Hon sökte jobb på nätet i en vecka. Det fanns annonser, men inget passade: för långt bort, för dålig lön, eller krävde extra utbildning.
Inget fungerade, men i slutet av veckan ringde hon Gustav. Hon hade ringt några gånger tidigare. Men den här gången hann han före:
– Hej Johanna! Gustav här. Allt är bra, ingen fara. Pappa är hemma nu. Vill bjuda dig på min födelsedag på lördag. Kommer du?
Hon blev först paff, men tänkte: Varför inte? Gustav var trevlig, mormorn snäll – hon tackade ja. Han blev glad och skickade adressen (inte mormorns).
På lördagen köpte hon en present – en fin, dyr skolväska – och åkte till adressen.
Huset fick henne att häpna.Och så stod hon där, mitt i en ny och oväntad kapitel av sitt liv, med en känsla av att allt kanske ändå skulle ordna sig på sitt eget vis.
