Okej, här är mitt telefonnummer, gör er hemmastadda, jag måste springa, för jag ska på semester i morgon natt, sa Elin Bergman hyresvärdinnan medan hon skyndade ut. Ring om det är något. Hej då.
Visst, hej då, svarade Linnea lite förvirrad och höll fortfarande hyresavtalet och fullmakten för fastighetsförvaltningen i handen, bara för säkerhets skull.
Snabb och klok, den här hyresvärdinnan, men så borde de väl egentligen vara, tänkte Linnea.
Hon tyckte om den hyrda lägenheten i det nya huset, och utsikten från fönstret var fantastisk: en skog i närheten och en liten å som inte frös till på vintern, trots att ingen riktigt visste varför. Några skämtade till och med om att det flödade antifrysmedel i den.
Ett och ett halvt vecka har Linnea bott här nu. Hon kommer hem från jobbet när det redan är mörkt ute, för vintern har kommit. Grannen mittemot, Agnes Karlsson, en förtjusande och snäll äldre kvinna, kom på besök på tredje dagen.
God kväll, sa hon lugnt, Agnes Karlsson, granne mittemot. Låt oss lära känna varandra nu när du hyrt här. Det är bra att veta vilka grannarna är och vara vänlig mot dem, hon verkade lika mycket förklara det för sig själv som för Linnea.
Hej, kom in Agnes. Jag heter Linnea, så glad att du tittade förbi. Det är sant, jag bor här men känner ingen, svarade Linnea vänligt. Ska vi dricka te? Fast jag har inget extra gott, bara lite choklad.
Tack, kära Linnea, tack. Men jag kom för att bjuda dig på te. Jag har äppelkaka, precis ur ugnen, kom med. Och förresten, ursäkta, men jag tänker säga du till dig. För det första är du ung, för det andra är vi grannar, och för det tredje var jag lärare i skolan, så jag sa alltid du till eleverna, hon log ett varmt och vänligt leende.
Hon måste ha varit en jättebra lärare, flög det genom Linneas huvud innan hon svarade:
Åh, tack Agnes, så oväntat att bli bjuden på äppelkaka, skrattade hon. Äppelkaka är verkligen gott.
Linnea stannade länge hos grannen men ångrade det inte ett dugg, för Agnes var en underbar samtalspartner. Hon berättade massor av historier om skolan, om sina elever, och sa till och med att hon saknade arbetet nu när hon var pensionerad. Men så är livet, åren går.
Linnea var ogift, tjugoåtta år gammal. För tre månader sedan hade hon förhållandet med sin pojkvän. Han var för mjuk och oduglig, kunde inte ens skölja sig en kopp. Inte för att tala om att fixa något riktigt, som hushåll eller att byta en glödlampa. De bråkade om småsaker tills de till slut gick skilda vägar efter ett år tillsammans.
Linnea kom tillbaka sent från grannen, de hade pratat, druckit te och ätit kaka. Hon gick och lade sig. Hon hade en rapport på jobbet, så morgondagen skulle bli lång. Med de tankarna somnade hon. På jobbet stirrade hon på datorskärmen nästan hela dagen, bara ett snabbt lunchnyst för att äta.
Äntligen kom hon hem och kunde slappna av.
Puh, tack gode Gud, rapporten är klar, tänkte hon, snart är det nyårshelg, då ska jag verkligen vila, åka skidor. Bara jag kan övertala Lovisa, min kompis är lite lat och gillar inte att åka skidor.
Linnea åt middag och satte sig på soffan med telefonen. Hur länge hon satt där vet hon inte, men plötsligt blev hon törstig och gick ut i köket. När hon ställde ner koppen på bordet ryckte hon till av ett främmande ljud. Hon vände sig om och såg vatten spruta ur kranen i full kraft, överallt i köket.
Oj, nu kommer det bli en översvämning, vad ska jag göra? Hon hade aldrig varit med om något sådant.
Men hon samlade sig och kom ihåg att hyresvärdinnan visat var vattnet kunde stängas av. Hon sprang in i badrummet och försökte vrida av den rostiga kranen, men den gick inte att rubba. Vattnet forsade fortfarande. Hon kastade en trasa på golvet, men det hjälpte knappast. Hon oroade sig mest för grannarna under.
Vem bor där nere? Jag kommer att översvämma dem.
Hon tryckte till igen med all kraft, kranen gav lite med sig, men inte helt. Vattnet rann fortfarande, men inte lika vilt. Hon tog fram avtalet och ringde Elin Bergman, men ingen svarade. Hon hade ju flugit bort.
Linnea satte sig på soffan och ringde fastighetsförvaltningen, men ingen svarade där heller. Till slut ringde hon sin mamma, som blev alldeles upprörd:
Jag och Pelle kommer nu!
Mamma, nej, jag bor ju hundrafemtio kilometer bort. Vad ska ni göra? Oroa dig inte, jag ringer förvaltningen, fast de svarar inte än.
Linnea torkade upp det värsta från golvet, men vattnet sipprade fortfarande fram. Hon gick ut i trapphuset och ringde på Agnes dörr. Agnes öppnade i nattlinnet men fattade genast läget och ringde 112. Linnea blev förvånad:
Varför tänkte jag inte på det själv? Det här är ju en nödsituation. Lägenheten under kan bli översvämmad, och Gud förbjude att det sprider sig…
Agnes pratade snabbt på telefonen och betonade allvaret. De tog emot ärendet.
Vad händer nu? frågade Linnea oroligt.
Nu dricker vi te i tio minuter, sedan kommer de, så fort de kan, sa Agnes lugnt, som van vid krissituationer från skoltiden.
Agnes var lugn och förtröstansfull. Plötsligt ringde hennes telefon.
Ja, Anton, ja, nickade hon, hon har redan ringt förvaltningen, men ingen svarar. Därför ringde jag 112. Men du förstår, det sprutar vatten i hennes lägenhet, grannarna under kan bli översvämmade.
Tio minuter senare hördes steg och röster i trapphuset. Någon ringde på hennes dörr. Medan hon förklarade läget kom en trött och irriterad man i träningskläder in till Agnes. Han tittade på Linnea och presenterade sig:
Anton Lindberg, fastighetsförvaltaren.
De gick in i hennes lägenhet där räddningstjänsten redan var i full gång.
Jag går ner i källaren och stänger av vattnet, sa Anton och försvann ut.
Linnea tittade på männen som trampade runt på det våta golvet. Klockan var redan elva på kvällen, och hon tänkte:
Hur sent kommer det här att bli? Jag måste städa efter dem också. Vilken otur.
Efter en stund var allt fixat, lagat, och äntligen gick alla hem. Linnea städade trött men var glad att grannarna under hade klarat sig. Räddningstjänsten hade även
