Vi hade en man på kontoret. Ja, man och man… en vuxen kille på 36 år. Men han var inte som alla andra.
För att vara ärlig, så var han inte den skarpaste kniven i lådan. Med andra ord, han var inte smart alls! Men jag anställde honom för sex år sedan och har aldrig ångrat mig. Det intressanta är att han själv visste att han inte hade alla getter hemma och han dolde det inte. När han kom för att söka jobb sade han direkt till mig…
– Hej! Jag är inte så smart och låtsas inte vara det heller. Men jag behöver ett jobb, så jag kan köpa medicin åt mamma, hon kan inte arbeta längre.
Detta förvånade mig lite, men jag förstod att han faktiskt hade vissa problem. Men, i princip, inte så mycket att han inte kunde utföra enklare uppgifter. Han påminde mig om Dustin Hoffmans karaktär i min favoritfilm, “Rain Man”. Jag förstod omedelbart vem jag hade framför mig och ville inte att han skulle känna sig missförstådd.
– Du är mycket klokare än många andra som försöker dölja sin dumhet på alla möjliga sätt, men misslyckas. Okej, från och med imorgon börjar du jobba här.
Från den dagen var han som en son för oss på kontoret. Under de sex åren jobbade han lika flitigt som alla andra. Nej, han var inte som alla andra, men han var ärlig, ansvarsfull, punktlig och i min mening, den bästa anställda jag haft. Han hjälpte sin mamma att komma på fötter efter hennes stroke, med lite hjälp från oss med mediciner och terapeuter. Han gjorde allt själv och klagade aldrig över att det var svårt för honom! Hela kontoret älskade honom, som om han var en del av vår familj! På något sätt trivdes han så bra att han gick från 75 kg till 100 kg! Vi började till och med likna varandra lite!
Åter till ämnet… I förrgår, när jag kom till kontoret efter en lång frånvaro, mötte min assistent mig med ett meddelande…
– Oskar säger upp sig! Kan du kanske övertala honom att stanna?! Hur ska vi klara oss utan honom?!
Jag blev helt chockad! Hur kan han säga upp sig??? Vart ska han??? Varför??? Jag bad henne kalla in honom till mitt kontor. Efter tio minuter kom han in, med huvudet sänkt ner mot bröstet. Han såg inte mig i ögonen…
– Oskar! Vad har hänt??? Vad är problemet? Har någon förolämpat dig? Säg bara till så säger jag upp halva personalen!
– Nej, nej, det behövs inte, jag älskar dem alla. Det är bara så… jag… ehm…
– Sluta prata i gåtor, vad är det du behöver? Problem med mamma?
– Nej, mamma mår bra, tack… Jag vill gifta mig!
Och där hakade jag upp mig, som en gammal dator! Min första tanke var “hur är det möjligt att du ska gifta dig?”, men vem är jag att ifrågasätta det? Han är väl en människa, precis som jag, med mänskliga behov, men på något sätt blev jag lite orolig.
– Ett förståeligt beslut, jag hoppas att det inte bara är du som vill gifta dig, utan att även den potentiella bruden, om du redan har en på lut, också är med på det?
– Ja, absolut!!! Hon har bjudit in mig till Sverige i ett år nu! Tillsammans med mamma. Hon tycker om både mig och min mamma!
Oj, det verkade lite konstigt… En person med speciella behov, till Sverige…, …och mamma.. Lite läskigt, tycker jag.
– Hon måste vara en fin flicka, eftersom du vill ta med mamma!
– Hon är väldigt vacker, rödhårig och smartare än mig! Jag ska visa dig ett foto.
Och sedan drar han fram en iPhone 7 ur fickan! Oj, tänker jag, inte illa! Alla dessa år har han haft en gammal viktelefon som vi har försökt byta ut mot en vettig telefon utan framgång. Han hade fått en ny Samsung i födelsedagspresent och jag hade till och med gett honom min gamla Xperia när jag köpt en ny, men han vägrade byta. Vi förstod att det var svårt för honom och insisterade inte. Men nu… en iPhone…7!!! Innan jag hann fråga, svarade han redan…
– Karolina gav den till mig och laddade den med massor av sina bilder så att jag inte skulle sakna henne…
Vid det här laget var jag överväldigad av en storm av tankar. Jag förväntade mig nästan att se en pin-up Pamela Anderson från gamla posters. Men vad jag såg på bilden chockade mig! En rödhårig flicka, med de typiska dragen hos människor med ett välbekant syndrom. Jag kallar dem alltid “de ljusa människor”.
De är inte skyldiga till att de har en extra kromosom. I övrigt är de som oss, och i vissa avseenden överträffar de oss! I alla fall så ser de inte oss som dumma bara för att vi har en kromosom färre! Även om de i logikens namn lika gärna hade kunnat tänka så. Men i verkligheten, är dessa människor mycket vänliga och harmlösa. Och, vad jag gillar mest med dem, är deras förmåga att alltid le! För mig är leenden från dessa “ljusa människor” mycket mer äkta än de plastiga leendena från människor runt omkring, som bakom ryggen förbannar oss med alla möjliga ord!
– Riktigt vacker! Du har dragit en vinstlott! Om allt är som du säger, kommer jag som din chef, och med stor glädje som din vän, se till att du kommer iväg till din skönhet! Om du inte har något emot, ringer jag din mamma för att stämma av några detaljer och boka biljetter för er båda. Låter det bra?
Oskar har alltid varit leende, glad…, men jag har aldrig sett honom så lycklig som nu! För detta ansiktsuttryck skulle jag betala vilka pengar som helst för att skicka honom till Brasilien eller var som helst! Han klappade i händerna som ett barn och ringde upp sin mamma på sin iPhone och gav mig luren. Och det viktigaste, varför jag alltid har ansett människor med hans förutsättningar som smartare än många av oss, är att han lämnade mig ensam att prata med hans mamma! Och han visste, att samtalet skulle handla om honom, men han förstod också att jag inte skulle kunna prata om honom i tredje person! Vem av “vanligt folk” skulle gjort samma sak?! Ingen skulle det, de skulle istället stå över ens axel och lyssna på varenda ord! Unika människor! Smartare! Taktfullare!
Och varför skulle de inte få vara lika lyckliga som vi andra? Jag säger mer, sådana människor är oftast lyckligare i sina relationer än vi, för de kan inte ljuga, de kan inte skrika på varandra, men de vet hur man älskar och är lojala!
Och vem är egentligen klokare, och vem är dummare??? Hoppas svaret är uppenbart!))
Och ja, i samtalet med hans mamma framkom det att hon redan kände flickan väl och det fanns ingen anledning till oro och…, imorgon, dvs idag kl 8, tar jag min före detta anställde och hans mamma till Arlanda, och kl 11:25 flyger de till Stockholm. De kommer att vara lyckliga tillsammans, och jag kommer att vara glad här för dem! Men i mars, om inget förändras, flyger jag också till Stockholm för att viga min allra bästa och mest positiva anställde!
När man ser dessa människor, ångrar man inte något, varken tid, pengar, eller ansträngningar, så länge man på något sätt kan göra deras liv bättre! Och sen när man ser runt omkring, de som tar ens vänlighet och förväxlar den med svaghet, som försöker tro i ens själ, ser man på dem och ser dem inte, för de är noll, ett tomrum, de existerar inte för en! Men, det finns fler goda människor än onda. Och det är därför denna dåliga jord fortfarande snurrar….
Jag ska gå och brygga en stor kanna kaffe, så jag inte somnar och missar flyget!
