Ännu ett problem…
“Lova, snälla, kom med!” bad Maja och gjorde storögt ansikte.
“Nej tack. Jag känner ingen där. Gå själv eller fråga Elin eller Linnea,” svarade Lovisa och böjde sig över sina böcker. “Tentorna närmar sig, jag måste plugga.”
“Elin har huvudet i böckerna, Linnea vägrar gå utan sin Emil, och ensam är det ju pinsamt—som om jag springer efter Viktor.”
“Gör du inte det då?” sköt Lovisa in.
“Lova, snälla…” Maja knäppte händerna som om hon bad till högre makter.
“Okej då. Men om du lämnar mig ensam där, så…” Lovisa reste sig från soffan med en dramatisk suck.
En av de äldre studenterna hade fått föräldrarnas lägenhet på Hisingen till sitt förfogande när de åkte till Afrika för att arbeta ett år. Varje lördag var det fest där. Ett gäng äldre studenter samlades, men det kom även folk från andra årskurser och nyligen examinerade som gärna delade med sig av sin “outgrundliga” visdom—särskilt nedlåtande mot de yngre.
Maja hade hamnat där av en slump. Hon hade dejtat en av de äldre killarna, som sedan introducerade henne för gänget. När de gjorde slut blev hon dock intresserad av Viktor. Därför tjatade hon nu på Lovisa att hänga med—hon hoppades få träffa honom igen. Nu när tentaperioden var här blev det svårt att stöta på honom på campus.
Lovisa drog på sig sina slitna jeans och en vit, lös skjorta som hon halvt stoppade in på ena sidan. På hennes smala, långa kropp såg det av någon anledning trendigt ut. Hon sminkade ögonen lätt, lät håret falla fritt och vände sig mot Maja, som otåligt väntade vid dörren.
“Vad stirrar du på? Ska vi eller?” undrade Lovisa.
“Men alltså, ögonsminket klär dig. Du ser ut som någon hemlighetsfull prinsessa från Östern.”
“Okej, men en grej—om Viktor inte är där, så drar vi. Omedelbart,” förkunnade Lovisa.
“Klart!” sa Maja lättvindigt.
Dörren öppnades av en ung kvinna med håret i ett virrvarr av lockar, jeans och en uppknäppt herrskjorta, en cigarett dinglande mellan läpparna. Hon kisade genom röken och tog in de två utan ett ord, gjorde sedan en vag gest mot vardagsrummet. Där inne spelade musik i låg volym, och röster hördes.
“Behåll skorna på, ingen tar av sig här,” viskade Maja när Lovisa böjde sig ner. Hon försökte verka som en stamgäst, men det syntes att hon var lika osäker som Lovisa. Mitt i rummet stod ett bord med rester av snacks och halvdruckna flaskor vin och billig whiskey. På soffan satt en kille mellan två tjejer, två andra diskuterade vid bordet, och ett par stod och rörde lite på sig vid fönstret—mer tramp än dans, med tanke på hur trångt det var. Ingen brydde sig om de nykomna. Och de som kastade en blick på dem tappade genast intresset. Vad skulle man prata med ett par förstaårssnoror om?
De satte sig på en ledig bänk vid väggen. Dörrklockan ringde igen, och samma tjej i herrskjorta kom in, den här gången med två killar i släptåg. Resten av gänget hälsade entusiastiskt, tog i hand och klappade dem på axlarna. Även dansparet lämnade sin plats.
“Där är han!” Maja hoppade upp och gick fram till killarna, började prata med en av dem. Han såg ointresserad ut och svarade med en trött min. Men den andra killen—en lång, atletisk kille med intelligenta grå ögon—stirrade rakt på Lovisa. Hon tittade hastigt ner.
“Hej. Tråkigt?” Han satte sig bredvid henne. Nära på såg han äldre ut, kanske mitt i tjugoårsåldern. “Jag har inte sett dig förut. Ska vi dansa?” Han sträckte fram handen. Hans handflata var varm och stark.
De rörde sig långsamt vid fönstret, där det knappt fanns plats. Musiken var låg, så de kunde prata. Han frågade vilket program hon läste, om hon bodde hemma eller i studentkorridor… Lovisa började undra om lägenheten hade dolda rum, för hela tiden dök det upp nya ansikten.
Till slut kom Maja och meddelade att hon skulle gå. Hon såg ut som om hon höll på att falla ihop.
“Jag måste också gå,” sa Lovisa och såg på sin danspartner. Hon ville inte alls lämna honom.
“Jag följer er,” sa killen. “Bara jag säger hej först.”
Ute på gatan fnös Maja: “Vilket svin,” syftande på Viktor.
Lovisa hörde knappt. Hennes tankar var upptagna av den nya bekantskapen. Just då kom han ut ur porten och anslöt sig till dem.
“Så, tjejer, ska vi presentera oss? Jag heter Lukas.”
“Lukas Bergman? Lagkapten för fotbollslaget? Jag undrade var jag kände igen dig!” utbrast Maja.
“Är du ett fotbollsfan?” undrade han förvånat.
“Jag dejtade en superfan. Han missade aldrig en match.” Maja flämtade. “Otroligt! Folk kommer inte tro mig. Lukas Bergman i egen hög person!”
Maja försökte uppenbarligen få all hans uppmärksamhet. Om inte Viktor, så den här killen—inget skulle hon missa. Lukas verkade genomskåda henne.
“Var bor ni?” frågade han.
“Jag visar!” sa Maja ivrigt och pladdrade på hela vägen.
Lovisa gick tyst bredvid.
“Här är mitt hus, och nästa är Lovisas. Ska vi ses igen?” undrade Maja.
“Hej då,” sa Lovisa och vände sig mot sitt hus.
“Lovisa, vänta!” ropade Lukas och skyndade efter.
Maja såg sårad ut. Hon hade nog hoppats på mer.
Kvällen var sval efter dagens värme. Lovisa och Lukas stod kvar vid porten och pratade. Ingen av dem ville gå. Han berättade att han jobbade på en liten tidning, att han alltid drömt om att bli journalist, kanske till och med jobba på TV.
“Ni kommer att höra mitt namn igen,” sa han självsäkert. “Och du? Blir det lärare? Typ, ‘jag älskar barn sedan jag var liten’?”
“Vadå?” fräste Lovisa.
“Nej, inget. Bara undrade,” backade han. “Ge mig ditt nummer.”
Har du inte telefon?” Lovisa fiskade upp sin mobil och räckte fram den.
Han knappade in sitt nummer, och hans telefon ringde i fickan. Lovisa förstod genast tricket—nu hade de varandras nummer. Plötsligt blev hon varm inuti vid tanken på att de skulle ses igen.
“Du är mörkaste häst, kompis. Tysta flickan som snor Lukas Bergman,” ringde Maja senare. “Berätta! Var ni ute? Kysstes?”
“Nej, jag gick hem direkt. Sista tentan väntar.” Att de bytt nummer berättade hon inte.
Lukas ringde två dagar senare,Lovisa log när hon såg hans namn på skärmen, och i det ögonblicket visste hon att all smärta och förvirring var värt det för den här känslan—för en chans att älska och bli älskad, trots allt.
