**Dagboksanteckning**
Mamma skrek: Du har förrått mig! medan pappa försvann utan ett ord.
Lovis sov djupt när telefonen skar genom nattens tystnad. Hon grep luren, hjärtat bultade i bröstet.
Lovis! Mammas röst darrade av förtvivlan. Kom hit! Nu genast!
Mamma, vad är det som händer? Hon vaknade med ett ryck, försökte dämpa paniken. Har ni bråkat igen? Ni har hållit på hela livet, sköt er själva!
Det finns ingen att bråka med längre! skrek mamma, rösten bröts. Din pappa finns inte mer!
Mamma är pappa död? Lovis stelnade, blodet isades i ådrorna.
Kom hit, så får du se själv! sa mamma. Det här pratar vi inte om i telefon!
Se vad? Hon höll på att skrika av förvirring.
Kom! Mamma lade på.
Skakande började hon klä på sig. Hon skyndade sig till föräldrahemmet i förorten till Göteborg, oförmögen att föreställa sig vad som väntade.
Lovis! Kom hit! Mammas röst lät som en dödsringning.
Vad nu då? muttrade hon och gned sina sömniga ögon.
Vad nu då?! Jag står på randen av avgrunden, och hon ställer frågor! Mamma grät nästan.
Mamma, klockan är sju på morgonen, det är lördag, försökte hon resonera, trots att oron växte inom henne. Jag har planer, barnen, min man. Förklara, annars kommer jag inte.
Du kommer inte? Mamma flämtade av indignation. Jag betyder inget för dig! Du bryr dig inte om min sorg!
Mamma, du och pappa har bråkat hela livet, avbröt Lovis. Jag är trött på att vara er medlare.
Din pappa är borta! vrålade mamma innan linjen bröts.
Vad är det? morrade hennes man, Olle, och vände sig i sängen.
Något allvarligt, verkar det som, svarade hon stilla, fortfarande chockad. Jag måste åka dit.
De är outhärdliga! fräste Olle. Fattar inte din mamma att du har en egen familj?
Olle, inte nu igen. Man väljer inte sina föräldrar, suckade hon. Jag måste åka. Du får ta hand om barnen.
Som om det vore första gången, muttrade han. Säg till din mamma: om hon ringer så här igen, kräver jag skilsmässa.
Lovis höjde ett ögonbryn:
På riktigt?
Nej, självklart inte, sa han med ett snett leende. Men hon måste skrämmas. Kanske fattar hon då.
Hon fattar inte, skakade hon på huvudet och började samla ihop sina saker.
Hela hennes liv hade föräldrahemmet varit ett slagfält. Mamma, Ann-Sofie, skrek utan uppehåll, medan pappa, Lars-Erik, teg, läpparna pressade till ett streck. Utåt verkade han oberörd, men Lovis visste: inuti kokade han.
Grälen började när hon var tonåring. Först sällsynta, sedan dagliga. Mamma, med sin gälla röst, skapade scener som väckte hela huset. Även de gamla på bänken utanför skakade på huvudet: Hur står han ut? Stackars man.
Ingen frågade hur Lovis överlevde. Utifrån såg familjen perfekt ut: pappa drev ett labb på universitetet, tjänade bra, mamma jobbade inte, skötte hemmet och dottern. Men skötte var ett stort ord. Ann-Sofie bestämde allt: mannen, Lovis, till och med städerskan pappa anställt för att avlasta henne. Ett förgäves försök.
Grälen fortsatte, offentliga, grymma. Lovis var bara en möbel till hennes känslor räknades inte. Hon drömde om att fly. Och det gjorde hon. Hon studerade i Göteborg, lämnade deras lilla by, åkte sällan hem. Varje besök förgiftades av deras skrik.
En dag hade pappa, utmattad, ry
