En kvinna älskade en man. Hon kände en stark dragning till honom, en djup längtan. Han fångade hennes blick, hennes tankar. Hon trodde det var kärlek.
Och hon led. Mannen besvarade inte hennes känslor, trots allt hon gjorde för att vinna hans uppmärksamhet: hon talade med ett speciellt, kittlande tonfall, skickade lockande blickar, sökte anledningar att prata med honom, knäppte upp den översta knappen på blusen… Allt enligt boken. Men inget hjälpte.
Värre än så – mannen började visa intresse för en annan kollega. En helt vanlig kvinna, dessutom äldre än hon själv. Han pratade länge med henne, hämtade kaffe från automaten, följde henne med en varm blick… Sedan började han följa henne hem. Köra henne i sin bil. Kvinnan kunde inte ens köra bil själv.
Hur kunde detta hända? Den förälskade kvinnan var ju uppenbarligen vackrare och yngre. Men hon väckte inga känslor hos honom. Ingenting.
Svaret var enkelt. Den här kvinnan visste ingenting – och brydde sig inte om att lära känna – mannen som lockade henne så. Nej, hon visste att han var singel. Hon visste att han hade en bra lön, mycket bra till och med. Hon visste att han bar dyra kostymer. Och att han hade en fin bil. Det var allt. Ingenting annat intresserade henne.
Det var mannen själv som fascinerade henne. Han var vacker, magnetisk, hon längtade efter att falla i hans armar! Och bygga ett liv tillsammans. Gifta sig med honom.
Vad kunde han och den där oansenliga kvinnan ens ha att prata om? De sms:ade, ringde, satt i bilen utan att köra – bara pratade. Det där var ingen kärlek. Det var bara prat.
Men kärlek *är* just det – samtal. Att verkligen förstå varandra. Att höra det osagda, skratta åt skämt innan de är färdigberättade – för du förstår ju! Att tala samma språk och aldrig tröttna. Att vara intresserad av den andre. Hela vägen. Från första till sista andetag.
Att bry sig om han ätit. Hur det går med hans pappas behandling? Hur mår ryggen? Minns du den gamla filmen om Sjöfararen, den där med det lerklistriga monstret som jagade hjälten – minns du? Ta på dig en varm jacka, det blir kallt idag. Spelade du brännboll på lägret, kommer du ihåg? Och Maugham har den där repliken – minns du? Titta, löven har gulnat som gamla brev och fotografier. Min viol blommar. Den har inte blommat på åratal, men nu – titta – den lever igen… Du gick ju i trädgårdsföreningen i skolan, det minns jag. Din kaktus blommade en gång, du blev så glad.
Låt mig känna på din panna, har du feber? Du känns varm, tror jag. Du borde ha mössa. Det blåser.
Och jag kommer att omfamna dig. För dig lever och andas jag. Och du är min. Och jag är din.
För en främling är det här bara tomt prat. Pladder. Barnsligt. Nej. Det är kärlekens språk, begripligt endast för den som älskar. Det är förståelse. En uppriktig nyfikenhet på den andres liv och väsen.
Den förälskade kvinnan var bara intresserad av sig själv. Och sin känsla, som hon kallade “kärlek”. Det var aptit. En hunger efter att äga det åtrådda. En törst efter att få vad som stillade hennes begär. *Mitt*.
Men det blir aldrig ditt om du inte förstår det. Musiken du inte hör, blir aldrig din. Dikten du inte fattar, blir aldrig din. Och en annan människa blir aldrig din om du inte förstår henne. Om du inte *vill* förstå. Du är uppslukad av din egen aptit. Av begäret att få…
Inga knep kan framkalla kärlek. Bara en liknande aptit hos en annan självisk människa. Och sedan går ni skilda vägar – vad ska ni ens göra tillsammans? Det är en främling. Ni delar ingenting.
Man kan älska en svan. Beundra den, vårda den, mata den, skydda den från köld och rovdjur. Man kan älska en svan – och tillaga den vackert. Göra en paté, som Gustav Vasa. Äta upp den. Känna mättnad och en tomhet efteråt. Var är svanen nu?
Så är det med kärleken. Vissa förstår varken andra eller kärlekens väsen. Så de knäpper upp knappar, talar med lockande röster, kastar blickar. Ibland fångar de en svan. Men det finns ingen lycka i det. Bara en tillfällig mättnad.
Och att förklara för dem vad kärlek är – det är nästan omöjligt. De begriper inte…
Författare: Anna Kiryanova.
