“Du hinner ju aldrig med något!”: en kväll öppnade Marias ögon för sanningen
— Viktor och Elin har bjudit hem oss, sa Anders under middagen utan att ens titta på sin fru. — Vi går dit imorgon.
— Ska jag kanske baka något? Ett äppelkaka, till exempel? Känns lite tomhänt att komma med tomma händer, föreslog Maria.
— Behövs inte. Elin lagar fantastiskt mat, viftade han bort. — Ta med vin och frukt, det räcker.
Maria nickade, men inombords kokade hon. Visst, hon var ingen mästerkock, och tid var det ont om — deras lilla son, allt hushåll, allt på hennes axlar. Men hon försöker ju, lagar mat, städar. Bara att inte alla verkar märka det.
Elin hade hon bara sett en gång, på en personalfest, och då bara i förbifarten. Och nu skulle de dit, som på kommando, med insinuationer om att andras fruar var bättre.
På lördagskvällen tog Maria på sig något fint, fixade till håret — det var ändå skönt att komma ut. De lämnade sonen till farmor och åkte iväg.
Elin och Viktors lägenhet var verkligen fläckfri. Allt glänste, det luktade kyckling och nybakade bullar. Maria tittade diskret runt — de hade ju också barn, men inte en leksak eller smula på golvet. Och Elin såg ut som om hon just kommit från spaet.
— Så mysigt ni har! sa Maria artigt.
— Och rent, la Anders till. — Inte som hemma hos oss. Maria, här ska du ta efter!
Alla skrattade, utom Maria. Det gjorde ont. Hon tvingade fram ett leende och bet ihop. Hon ville gå därifrån genast, men artigheten höll henne kvar.
Vid bordet flöt samtalet ledigt, tills Anders började njuta av Elin: hon kan laga mat, ser perfekt ut, stryker skjortor åt sin man.
— Så här ska en fru vara! utbrast han. — En sån skulle jag vilja ha!
— Och jag då? kunde Maria inte låta bli att säga.
— Nä men du, du är okej du med… men Elin är ju föredömet. Ta inte åt dig.
Maria reste sig och gick till badrummet. Låste dörren och grät. Han jämför. Förnedrar. Och hon — gör allt för honom.
Hon återvände till bordet och låtsades som inget.
Men då var det Elin som bröt in.
— Anders, om du nu gillar hur jag ser ut, kanske du kan ta efter Viktor. Han passar vår son när jag går till gymmet, skönhetssalongen eller bara shoppar. Och du lämnar Maria med allt och klagar ändå?
Anders blev tyst ett tag men försökte skoja bort det:
— Nä men… alla kan väl inte vara perfekta.
— Maria hade också kunnat vara det om hon inte behövt dra allt själv, sa Elin iskallt. — Om du hjälpte till ibland kanske det hade varit städat, och hon hade haft tid för sig själv.
— Vadå, anfaller ni mig nu? fräste Anders. — Jag gav ju bara en komplimang!
— Nej, du förnedrade din fru. Hela tiden. Och komplimanger till mig är ingen anledning att trycka ner Maria, sa Viktor skarpt. — Du fattar inte ens hur jobbigt det var för henne att höra allt det här.
— Maria, säg nåt då! vädjade Anders. — Berätta att allt är okej.
Hon tittade på honom. Log, men ögonen var tomma.
— Nej, Anders. Allt är inte okej. Du trycker ner mig. Systematiskt. Jag är trött.
— Så nu är du emot mig?! väste han. — Vi går. Skäms.
— Ring om du behöver, viskade Elin när Maria sa hejdå.
I taxin exploderade Anders i skrik. Hemma fortsatte han. Med anklagelser: “Dom har hjärntvättat dig! Allt var bra mellan oss!”
Men Maria skrek inte. Försvarade sig inte. Hon förberedde sig bara för morgondagen — för stunden då hon skulle lämna in skilsmässoansökan.
En månad senare hade hon börjat jobba. Sonen kom till förskolan. Och hon kunde äntligen andas. Det blev lättare. Ingen som jämför. Ingen som skuldbelägger. Och hon är inte längre rädd för tystnaden i lägenheten. Tystnad är inte tomhet — det är frihet. .
