Du, vet du vad? Jag måste berätta om en äldre dam jag känner till Birgitta heter hon och hennes lilla hund. Hennes son, Markus, gav henne en pytteliten hund, en riktig miniatyr, som hette Lilleman. Birgitta hade haft en hjärtinfarkt och Markus tänkte att en liten lurvig vän skulle hjälpa henne på fötter igen och komma bort från alla sorgliga tankar som tuggade på varje dag. Och det gjorde verkligen susen!
Birgitta, hon var faktiskt ganska skröplig ja, en sån där riktig svensk mormor med grått hår och varma ögon men med Lilleman blev hon piggare för var dag. Hon började gå ut på små promenader igen, antingen hade hon honom i en näpen liten väska, eller så trippade han bredvid på ett tunt koppel, knappt synligt. Namnet Lilleman fick han för att han var så liten, nästan som ett dammkorn. Och vilken personlighet! Mysig, lekfull, alltid lyhörd och snäll.
En dag när Birgitta var ute på sin vanliga promenad med Lilleman, rullade en dyr Volvo upp bredvid trottoaren. I bilen satt ett ungt par. De lutade sig ut och bad så snällt om de fick klappa Lilleman. Birgitta ville egentligen inte lämna ifrån sig sin lilla ögonsten, men samtidigt kändes det svårt att säga nej, så hon lyfte försiktigt upp Lilleman till fönstret. Plötsligt slet tjejen tag i hunden, killen tryckte gasen i botten och de försvann på ett ögonblick.
Birgitta sprang efter, så gott hon orkade, grät och ropade. Men efter ett tag ramlade hon, slog sig illa och svimmade av. Närmaste grannarna såg vad som hände och ringde direkt 112, så ambulansen kom och körde henne till sjukhuset. När Markus kom dit satt hon blek som snö och bara viskade Lillemans namn, tårarna rann och rösten var skrovlig av sorg: Lilleman…
Men du, Markus tänkte inte ge upp. Turligt nog hade grannarna fått syn på bilens registreringsnummer och kände igen paret från området, så Markus kontaktade några polare som råkade jobba inom polisen. De listade snabbt ut vem ägaren till Volvon var någon med rejält med pengar, villa i ett dyrt område strax utanför Stockholm. Så Markus tog sig dit hur han kom in ska vi kanske inte prata om men där satt Lilleman. Hunden var utsvulten och svag, hade inte ätit eller druckit på flera dagar, bara ylat och sedan suckat tyst.
Markus tog Lilleman, han bara gjorde det. Paret som tog hunden hade redan tröttnat Lilleman var ju inget partytrick utan en liten, sörjande själ. Nu när han bara låg där och mådde dåligt, var de snabbt färdiga med honom. Men för Birgitta var han hela världen.
Och vet du, det gick vägen till sist. Birgitta fick tillbaka Lilleman och med tiden blev de båda friska igen. Nu promenerar de fortfarande i området, men tar det försiktigt och pratar inte med främlingar. Så fort någon närmar sig, kryper Lilleman genast ner i sin väska.
Allt det här fick mig att tänka på hur viktigt det är att inte stjäla någons lycka, någon annans kärlek eller det lilla som gör livet värdefullt vare sig det är en liten hund, en sliten cykel, sommarstugan vid sjön eller ett blåbärsmärke från kolonilotten. Det där lilla, som ibland bara är något man knappt kan se, det kan faktiskt vara allt en människa har kvar att hålla fast vid.
Så låt folk behålla sina små lyckopiller, det får ingen annan något gott av att ta. Annat än olycka både för den som förlorar och den som tar. Man kan faktiskt krossa hela någon värld för något som för andra är pyttelitet, men som fyller en hel själ. Vad är man då?
