Jag och min dotter lever på underhållet som hennes biologiska pappa betalar. Det är mitt exmans fel att jag inte ens kan hitta ett jobb, eftersom han gör allt för att se till att ingen anställer mig. Och även när jag väl får ett jobb, så får jag sparken efter ett tag utan anledning och de behöver heller inte förklara något för mig, för jag vet exakt varför.
Alla mina problem startade när jag begärde skilsmässa. Jag klarade inte av att leva med denna man en dag till. Jag hoppades på en lugn separation, men det gick inte alls min man vägrade skilja sig utan kamp.
Efter skilsmässan åkte jag och min dotter hem till mina föräldrar i Uppsala. Mamma tog gärna hand om sitt barnbarn medan jag försökte hitta ett arbete. Sanningen är att jag nästan inte har någon arbetslivserfarenhet, förutom ett tidigare jobb som kassörska mer än så kunde jag inte. Min exman är chef för en stor butikskedja och han såg genom sina kontakter till att jag inte fick jobb någonstans.
Inget av stadens butiker ville anställa mig, och de som anställde mig sa snabbt upp mig igen.
Min exman skrattade när jag konfronterade honom och hävdade att han inte hade haft något med det att göra. Han skyllde mina uppsägningar på att jag var okunnig och oduglig. Hans underhåll är knappt tillräckligt att leva på, även fast hans lön är riktigt hög. Jag och min mamma kämpar för att klara hyra, el och mat åt oss själva och min dotter med hennes underhåll och mammas pension.
Varje gång min exman hälsar på sin dotter, börjar han förnedra mig inför henne. Han berättar för henne att hennes dumma mamma övergav honom och nu måste leva fattigt, utan leksaker och normal mat och att han, pappa, är så ledsen för hennes skull.
Sen ger han vår dotter en stor sedelbunt och går. Först lade jag ingen vikt vid det, men min dotter är ju fortfarande liten och förstår inte varför pappa har pengar och mamma inte har. På sistone har hon börjat säga att hon vill bo hos honom istället: “Pappa är alltid snäll och köper allt till mig, men du är elak och luras jag vill bo hos pappa!”
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, mina nerver är helt slut. Mamma gör allt hon kan för att stötta oss och säger att det kommer ordna sig, men jag har svårt att tro det eftersom mitt ex känner till alla mina svaga punkter och trycker på dem hela tiden. Jag har ingen aning om hur jag ska orka fortsätta.
Det jag lär mig nu är att ensam är stark bara för den som har kraft kvar. Och den kraften måste jag hitta själv, oavsett hur svårt det blir.
