– Han ser ju inte alls ut som jag! – skrek karaktären från den billiga TV-serien från skärmen. – Är du helt blind? Han är din kopia!
Anders log stelt och sneglade på sin fru. Det var ju hon som föreslagit att de skulle mysa med te och en serie. Om någon då hade sagt att just denna ”såpa” skulle splittra hans familj, hade han bara skrattat.
– Jag förstår honom faktiskt, sa Anders kallt utan att ta blicken från TV:n. – Mina söner liknar mig inte heller. Inte en enda. Alla fyra är precis som du. Kanske borde jag också göra ett DNA-test?
– Jättekul, rynkade Elsa pannan. – Vad hittar du på näst?
– Jag menar allvar. Jag har fått veta sanningen. Barnen är inte mina.
– Vad babblar du om?! Vem har sagt det?!
– En kollega. Han tittade bara på vår familjebild och frågade: ”Är du säker på att de är dina?” Och plötsligt insåg jag – nej. De liknar mig inte. Varken till utseendet eller läggningen.
Elsa bleknade. Hennes hjärta knöt sig av smärta, förtrytelse och panik. Så många år tillsammans. Sida vid sida – sorger, glädje, sjukdomar, tentor, förlossningar. Och nu… Nu trodde han på en främling bara för att de tittat på en bild.
– Tror du på riktigt att jag lurat dig i tjugo år? Att jag skulle låta dig ta hand om andras barn?! Är du från vettet?!
– Sluta låtsas! Du ser ju själv! De är din avbild! Vad är jag för dem – en farbror?
– Vem är hon? frågade Elsa plötsligt med iskall röst. – Den där kvinnan som fått dig att tro detta?
– Vad har hon med saken att göra? Det är en kollega! Han har varit med om liknande.
– Såklart. Och du – som en pojke. Blåser vinden, och du viker dig. Ska vi skiljas?
– Ja, sa han lugnt. – Jag vill göra testet. Om ingen av dem är min – punkt. Då får det stå ett streck vid ”far”.
Barnen, som fått reda på att deras far tvivlade på sin faderskap, slutade prata med honom. Den äldste, som precis fyllt arton, sa att han aldrig mer skulle kalla honom pappa. Den yngste, bara fem år, tittade bara förvirrat på honom och frågade: ”Pappa, är du arg?”
Familjen föll sönder. Vänner, släktingar, kollegor var chockade. Elsa var förtvivlad, Anders envis och döv för alla argument. Orsaken? En kvinna vid namn Linn, ny på jobbet, ung, ambitiös, med pärlvita tänder och en jagares instinkt.
– Missförstå mig inte, viskade hon till Anders över en kopp kaffe. – Men det är konstigt att barnen inte fått något av dig. Varken drag eller personlighet. Fast det händer förstås…
Först blev han arg, sedan tveksam. Till slut trodde han på det. Och så blev det rättegång, prover, tester. Och fyra slutsatser: Anders Berg – biologisk far.
Linn grät, bad om ursäkt, försäkrade att det var kärlek. Att hon inte menat illa. Anders gifte sig med henne en vecka efter skilsmässan.
Men det nya livet blev ingen framgång. På jobbet – bojkott. Han fick sparken snabbt. Linn också. Vända ryggen kunde vännerna. Grannarna spottade efter honom. Snart packade Linn sina väskor och lämnade honom – ”kunde inte hantera pressen”.
Han försökte komma tillbaka. Bankade på den välbekanta dörren.
– Förlåt, sa Elsa, – men vi behöver dig inte längre. Vi klarar oss bra.
Och Anders stod ensam. Utan familj. Utan vänner. Utan sina barn, som för övrigt visade sig vara mer lika honom än han någonsin kunnat tro.
*Lektionen? En viskning i fel öra kan förstöra mer än man tror. Tro inte på vinden – håll fast vid dina rötter.*
