Du, min vän, det här är slutet. Natten kommer med storm och vi klarar oss inte till morgonen.

– Du, Erik, du är körd. Du förstår själv. Snart blir det natt, en snöstorm börjar. Du kan inte klara dig här tills morgonen.
Två personer pratade. En var lång, i en svart halvlång jacka, stadigt stående på skidor, med en ryggsäck och ett gevär på axeln. Den andra låg halvförlamad i snön och tittade upp på honom. Bredvid honom låg en trasig skida och en onaturligt böjd fot. Runtom fanns bara en vidsträckt öppen mark: inga träd eller buskar, bara långt borta vid horisonten syntes en mörk strimma av skog. Kvällen kom och vinden började vina, slängande ostadiga men stickande snöflingor.
– Du förstår, – sa den långa mannen som om han ursäktade sig, – om vi vore i skogen vore det en annan sak, där kunde vi åtminstone göra upp en eld. Men hit till skogen är det en och en halv timmes promenad. Jag kan inte dra dig dit.
– Har du försökt? – frågade den liggande trött.
– Vad finns det att försöka? – blev den andra nästan gnällande snabbt. – Om jag stannar här med dig, dör vi båda. Jag har ingen lust att göra detta till en massgrav. Jag vill inte till nästa värld bara för sällskap. Så här har jag åtminstone en chans att överleva.
– Jag har alltid tyckt att du, Gunnar, är en med ett ont sinne.
– Det är nog med ditt försök att hålla mig ansvarig! – sa den första med stigande irritation och högre röst. – Det fungerar bara bra så i böckerna, men i det verkliga livet är det tvärtom. Människan är människans varg. Så är det. Är det mitt fel att du stukade benet? Jag är ingen hjälte, förstår du? Jag är en vanlig svensk man.
– Det är just det, du är inte svensk…
Efter att ha varit tyst en stund sträckte Gunnar plötsligt ut en skidstav och snärtigt slog undan Eriks gevär och sköt det snabbt åt sidan. Det gled över snön och fastnade mot en snödriva.
– Vad sysslar du med, idiot? – utbrast den liggande, tittande argt på honom.
– För min egen skull. Vem vet vad du kan få för dig, galning, kanske du skulle skjuta mig i ryggen av ilska.
Sedan viftade han avvärjande och stakade sig ner med skidorna med blicken i marken. Snön knakade under skidorna, och med stigande fart gled Gunnar bort mot den avlägsna skogen. Halvliggande såg Erik på när figuren försvann bakom snödrivorna.
“Människan är människans varg…”, tänkte han och la tyst till:
– Så bor man bredvid någon och vet ändå aldrig helt vem den är.
Efter en stund började vinden tjuta högre och snön öka, svepande in allt omkring.
Plötsligt hördes ett yl i fjärran. Vargyl som får blodet att frysa.
“Ge…väääret!”- tänkte Erik förskräckt.
Han måste nå det. Han hade ammunition. Men hans älskade dubbelpipiga bössa låg några meter bort, snöad ner. Han försökte vända sig mot det, ansträngde sig tills det värkte, men smärtan skar så ilsket att han nästan förlorade medvetandet. Den hjälplöse mannen slutade göra fler försök att nå vapnet.
Över sig själv, såg Erik hur några mörka former kom närmare genom snöslöjan och växte sig större och tydligare.
– Vargar, tänkte han förvånat och viskade till sig själv. – Här kommer min död…
En klump fastnade i halsen med en smärtsam och oväntad kraft:
“Mamma! Hur ska hon klara sig utan mig?”
Bara några steg bort satt fyra vargar. Stora, starka, hänsynslösa rovdjur. Ledda av en varghona med ett skadat vänster öra, något mindre än de andra.
– Någonstans har jag sett dig innan? – flög tanken genom hans huvud innan Erik försvann ner i det svarta.
Man säger att vid livets sista sekunder ser man hela sitt liv passera revy. Och nu såg Erik sig själv som pojke på en solig sommardag, springande mot sjön med sina vänner. Vid hans sida, utan att släppa honom ur sikte, hans hund Trofast. Namnet hade han fått av en orsak. Han lämnade aldrig sin husse utan tillsyn för en minut. Skrattande kamrater plaskade och stojade i vattnet. Erik simmade längst ut. Och då, till vännernas förvånade skratt, kastade sig Trofast också i sjön för att hjälpa sin husse upp. Kamraterna ropade:
– Kom igen, kliv upp! Håll koll på din barnvakt!
Trofast simmade fram, bet försiktigt tag om Eriks arm och drog honom mot stranden. Greppet var stadigt, men inte smärtsamt. Under vännernas glädjekullerbyttor drog Trofast stolt Erik upp från sjön och hoppade glatt runt hans fötter.
Trofast – Eriks älskade hund, ingen renrasig, men ändå ganska stor och kraftfull, med ett brett bröst och starka ben. Ett oproportionerligt stort huvud med kloka ögon liknade en varg. Sin husse älskade han gränslöst. Ibland gick den kärleken över alla gränser.
En gång gick Erik på fisketur, och hunden hängde ivrigt med. Vid stranden, och med en plats funnen mellan fiskarna, drog Erik fram sitt spö och kastade ut. Men så snart flötet tog vatten dök Trofast i, missuppfattande leken, för att rädda flötet åt honom. Rasande fiskares svordomar fyllde luften, men Trofast, glad över sina insatser, återvände med flötet från sjön. Sedan den dagen, närmade Erik sig dumt nog sådana tillfällen och sa ofta till sin hund:
– Gå hem! Gå hem.
Trofast behövde aldrig höra det två gånger. Han slog ner blicken och sprang motvilligt tillbaka mot huset.
Minnet av förra sommaren bläddrade igenom hans huvud. Erik och två jägare spårade vargar. De lyckades skjuta två, och den tredje en varghona, flydde, men lämnade blodiga spår. Försökte rädda sina ungar genom att hitta en säkrare plats, men misslyckades och ledde jägaren till deras bo.
De tre männen stod där över de tre valpar de hade lyft ur rötterna från ett omkullfallet träd. De små valparna pep och försökte morra ynkligt.
– Vi borde skjuta dem alla och få det överstökat – sa Gunnar. – Annars får vi jaga dem när de växer upp.
– Vad säger du, sa Erik och ställde sig framför dem, – de är bara valpar.
– Vad är med dig Erik, så modlös! Låt mig göra det,” fortsatte Gunnar.
– Du verkar modig nog när det gäller små valpar med ett gevär. Vänta tills du möter en om ett år, då får du visa ditt mod.
– Argumentera inte med den där idioten, – sade den tredje. – Vi borde jaga hondjuret. Se blodspåren i gräset. Hon är träffad bra, långt kan hon inte gå. Dessa ungar dör nog utan henne ändå.
När jägarna gav sig av satte sig Erik vid valparna.
– Vad ska jag göra med er, småpojkar?
De tysta valparna, hopkrupna i en hög, lyssnade till den märkliga varelse som utlöste varningar, helt främmande dofter, och det fick en kall ilning att dra över honom. En känsla av fara fick honom att snabbt vända sig om. Bakom stammen till ett gammalt träd såg honom en varghona med stålblick. Vänstra örat sargat, och en strimma blod rann ner från huvudet, men av de torkade fläckarna på pälsen att döma, var det inte lika illa som det tidigare verkade.
Erik stod, gav automatiskt höjningen med geväret. Varginnan vek av, tillbaka över stammen.
– Du är klok, mor” – viskade han, försiktigt lättad. – Och din skada är inte värre, ser jag. Ta dina små och få dem till ett säkrare ställe.
Erik sänkte geväret och backade sakta bort från den farliga plats han funnit, utan att släppa blicken från rovdjuret. Varginnan kom åter ur skymundan och gick några steg mot honom. Sedan stannade hon och såg på honom noga, som för att memorera honom.
Allt var tyst. Snöstormen hade tagit slut, bara några snöflingor virvlande kvar runtom. Erik låg fast till en varm ullsida och grep den sträva pälsen. Han log i den outkomna saken än, drömskt tänkte: “Trofast! Du är med mig, Trofast”.
Då skar medvetandet igenom honom med en skrämmande tanke: “Jag är ju död! Och Trofast blev skjuten av en berusad jägare, tagen för en varg, flera år sedan”.
Men ullen mot hans ansikte var verklig. Under hans huvud klarade han sig till tillkomsten öppnade hans ögon, reste huvudet. Det gick en chock genom honom, han såg tillbaka med oförståelse. Han låg intill en varg. Nej, inte bara intill, omfamnad av. Han såg sig försiktigt omkring. Tillsammans med den han låg med låg en hel flock runt honom, delvis täckta av snö. Erik vågade inte ens röra sig, knappt andas.
– Gjorde ni det, värmde mig hela natten? kom en galen tanke.
Men en svekfull tonsmålmännuing bedrog sig:
– Självmord! Knappast dem. – Förberedde de sin frukost.
Rovdjuren, märkte att han blivit, reste sig inte höger. Den sista varghonan, utan vänster öra, reste sig från sitt ställe över hans ben. Varghonan samlade sin flock, imponerande och breda, högkäftade, äkta skogsägare.
– Stor förbättring på dina pojkar, – muttrade Erik och såg på dem.
Varginnan tittade tillbaka lugnt, vänt, sprang sakta mot de till synes avlägsna träden. Flocken, rada in sig, satte farten efter sin ledare. Blek, småchockad man följde dem med sin blick, fortfarande skrämd för att ändå så mycket som röra sig…
Hans ben! Märkligt nog, gjorde det inte lika ont nu, och till sin förvåning när han försökte stå, klarade han att komma upp. Han försök att gå var framgångsrik, vände försiktigt, drog sig till geväret och använde det för stöd.
– Jag kan gå! – han tänkte glatt. – Om hundpälsvärme hjälper, måste vargpälsmöjligheter mirakel knappast. – han skämtade sig.
Försiktigt tog han steg åt håll, i motsats till flockens. “Måste fortsätta gå. Gå så mycket jag kan, säkert letar de efter oss nu”.
Minnesbilden av hur långt han hade gått försvann när han hörde skott avlossas, sedan skrik. Tårar fyllde hans ögon när han såg formerna av män komma rusande mot honom.
– Han är här! Han lever! – skrek en röst, stigande till tusan i ly, det var hans kusin Gustav.
I det ögonblicket kom Gustav, rusade till Erik med en snabb rörelse och föll honom, överkör och kramade hans svaga axlar, pressandet mot snön, hans maktlösa broder, innan han fortsatte att skrika av glädje:
– Han lever! Han lever, din djävulsunge!
– Kliv av honom! – protesterade några av männen när de körde upp med sina skidor. – Kväv honom inte.
De fick Erik på fötter, återställde honom till rätt ställning medan Gustav, loader varken att lugna sig, kramade honom stund om, pickade i revbenen.
– Levande, broder, levande!
Erik stod, dumt leende, som kände, noterade sin brors urartande stämning. Vanligtvis dystra, återhållande, han sas inte mycket i onödan, och tårar liknande han aldrig spelade av en känslodriven. Men nu var det som om han brast av lycka som en ung pojke, till och från suddigt torkar ned längs kinderna.
“Samma sak bor man bredvid någon och vet aldrig helt definitivt, vad det är…” – Erik tänkte igen.
– Levande, broder, man, du lever! – hand fortsatt utöva sin glädje.
– Vad menar du, att jag fortfarande lever? – sa Erik knappt, svagt flytta sin tunga i frågan.
Gustav, dämpat, sagde tvekande:
– Ser du där, för en timme sedan hittade vi Gunnar neranstucken i en ravin. Antagligen följde han ner i brottfallet, landade med brutet nacke, han gick bort utan att vakna. Låg hela natten under den fallande snön, knappt vi fick syn på honom.
Någon av de som skidade avlossade ett skott rakt uppåt, för att signalera deras position, en motor började höras ur närhet och en snöskoter närmade sig. När den nådde fram, lyfta de Erik med sina armar likt ett barn, och pressade honom ner i en pälsfodrad skoter.
– Nu, drick livets vatten, – bestök Gustav, serverade sprit i ett glas.
– Vargar! – ropade någon plötsligt, och alla föll i grav tystnad medan de såg lämmeltåget av varg, sprett ut över horisonten.
– Du, Erik! Vilken tur du har! – Gustav talade beundrande. – Överlevde snön så utblivit, och även med vargarna där, riskerade aldrig bli träffad. Skönt att de inte fann dig.
– Tack! – han mumlade, fallande in i en sömn, medan “mootvagnet” varade sitt verk – Bra, BRA att de FANN MIG!
Erik sov, inlindad i den täta och varma skoterrocken. Han hörde ingens visslande mötska vind, det öronbedövande knackandet av motorn, inte kände rörelserna och vaccin när snöskotern hivade sig över drivorna. Bara fortsatte att le i sömnen och ömt formade den robusta fårskinnen medan han tyst mumlade:
– Är du med mig, Trofast? … Trofast!”