Jag är en föräldraledig mamma. Jag har två fina barn den ena kom till världen för fem år sedan, och den andra är alldeles färsk.
Låt mig berätta om en situation jag råkade ut för.
Allt började med en lista jag fick av min svärmor direkt efter bröllopet. På den stod det massor av saker, som att min man är allergisk mot vissa livsmedel, vilket jag ju har koll på. Viktigt! Ett annat punkt på listan: Du måste stryka Leifs kalsonger, annars får han säkert blåmärken på rumpan
Jag tänkte att det här är väl ändå omtanke på hög nivå. Visst känns det tryggt att ha en svärmor som tror hon skyddar sin son från underklädesrelaterade faror. Jag följde hennes lista till punkt och pricka det var inte så svårt. Men allt snack om strukna underkläder slog an en ton i mig, för varken jag eller min mamma har någonsin och då menar jag aldrig strukit någons trosor eller kalsonger.
Först kom sonen till världen. Vi började förstås med blöjor, men när vi väl bytte till kalsonger, så började jag helt per automatik stryka även hans små plagg. Plötsligt stod jag där med två människors kalsonger som skulle strykas högarna tornade upp sig som Kebnekaise i tvättstugan. Men jag gjorde det lydigt, för svärmor hade ju sagt att det var livsviktigt. Det dödar alla bakterier, sa hon. Och nej, hon skojade inte hon hävdade att min son inte skulle klara sig om jag slarvade med strykningen. Okej, okej, tänkte jag, bättre safe än sorry (och, låt oss erkänna, ingen vill ha infektion på grund av slarv med strykjärnet).
Men det här handlar ju inte bara om svärmor. Nu har vi alltså två barn, och jag hinner helt ärligt inte med allt längre. Alla småbarnsföräldrar med spädbarn fattar tiden räcker knappt ens till kaffe (och vi svenskar behöver vårt kaffe!). Jag försöker prioritera det viktigaste, men strykberget växer i tvättstugan snabbare än jag kan säga Fjällräven.
Igår sa Leif lite lagom subtilt att han inte hade några kalsonger kvar på hyllan. (Han menade förstås STRUKNA kalsonger.) Jag var för trött för att skratta, så jag sa att han kan ta ett par direkt ur den obearbetade högen.
Och då? Jo, Leif ringer sin mamma när jag precis lagt mig. Hon hinner inte längre med kalsongstrykningen, säger han, kränkt och aningen dramatisk. Alltså, är det verkligen detta vi hamnar i gräl om kalsonger?
Stryker ni era barns underkläder? I så fall, hur länge? Och finns det något svenskt superknep för att snabba på strykningen? (Eller ska jag bara skylla på elpriset och låtsas att strykjärnet gått sönder?)Så där låg jag alltså, mellan amningskuddar och nallebjörnar, och funderade på om min framtid handlade om att vara familjens kalsong-general eller om det faktiskt gick att bryta traditionen. Plötsligt kom min femåring smygande Mamma, varför luktar det så roligt på mina kalsonger? De är ju varma! Han såg så förvånad ut, och där brast alltihop.
Jag skrattade rakt ut. Inte ett sånt där artigt litet skratt, utan ett ordentligt gapskratt som till slut smittade av sig till hela familjen. Leif kom ut från sovrummet, och till och med han, med nyuppvärmda kalsonger i handen, bröt ihop av skratt. Mitt i allt kaos insåg jag: vissa traditioner är till för att brytas.
Nästa morgon satt vi tillsammans och skrev en helt ny lista. Den började med: Bara de som stryker, får gnälla. Och längst ner stod Mer tid för kaffe. Förresten, svärmor kom direkt över med egna strykjärnet, redo för kalsongkris. Men den här gången fick hon själv stå för strykningen och hon gjorde det med ett leende.
Så här är vi nu: vartannat par är lite knöligt, men allt oftare dricker vi kaffe tillsammans i tvättstugan. Världen gick inte under, men tvätthögen är fortfarande hög. Och det viktigaste av allt? Nu skrattar vi åt det tillsammans.
